Drive

Danske Nicolas Winding Refn har fått mycket beröm för sin senaste film, Drive, där Ryan Gosling spelar en tystlåten stuntförare i Hollywood som extraknäcker som förare åt brottslingar som behöver snabba hjul efter ett bankrån eller något motsvarande. Regipriset i Cannes i år gavs till Winding Refn (hädanefter W R), som har angett att filmen tillägnas den chilenske filmskaparen Alejandro Jodorowsky, mest känd för utflippade filmer som El Topo (1970) och Santa Sangre (1989).










Själv har W R gjort sig känd som en filmskapare som inte väjer för kombinationen grafiskt våld och konstfilmsstil.

Han slog igenom med debuten Pusher (1996), som var präglad av den då nya Dogme-estetik som bland andra Lars von Trier och Thomas Vinterberg propagerade för.

Han följde upp denna gangsterfilm från Københavns undre värld med ytterligare två delar 2004 och 2005 samt den likartade Bleeder (1999).

I England gjorde han Bronson (2008), om fängelsekunden Michael Gordon Peterson, och följde upp den med det starkt stiliserade vikingabrutalactiondramat Valhalla Rising (2009).












I Drive fortsätter W R att i actionscenerna uppvisa en förkärlek för ytterst brutal kroppsmisshandel — dock inte av det utdragna slaget, snarare karaktäriseras scenerna av snabbt genomförda avrättningar, vid ett tillfälle även visualiserat enbart genom skuggor på marken.
Ambitionen har uppenbarligen varit att göra en annorlunda actionfilm, med en modernistiskt existentiell ton värdig föregångare som fransmannen Jean-Pierre Melville i Le samouraï (1967) eller Sergio Leones spaghettivästernfilmer.


Goslings Förare (utan egennamn) blir genom sin medmänsklighet indragen i en stöldhärva som kommer att ta död på de flesta av de figurer vi möter i berättelsen och det är tveklöst denna aspekt av romanen, publicerad 2005 och skriven av James Sallis, som W R velat hålla fast vid i filmatiseringen. Efter att Neil Marshall och Hugh Jackman, som först var knutna till projektet, försvann var det Gosling som valde den danske regissören.

Även Gosling, som gjort såväl indiefilmer som Lars and the Real Girl (2007) som George Clooneys politiska drama The Ides of March/Maktens män (2011), fastnade för Förarens karaktär, en tystlåten man som visar stor ömhet för de svaga men är oerhört brutal mot dem han bekämpar.

En av dessa är Bernie, en gangster som spelas av Albert Brooks. Denne har främst gjort sig känd som komiker, men visar här en skicklighet i sin karaktärsteckning som är imponerande. Överhuvudtaget har W R lyckats väl med skådespeleriet, inte helt ovanligt i hans filmer — han är något så sällsynt som en regissör som kan kombinera våldsam action med karaktäriseringsförmåga och ett distinkt bildspråk.

Det han sällan klarar av är att ha intressanta kvinnofigurer i filmerna och Drive är inget undantag. Irene (Carey Mulligan), som blir Förarens romantiska partner, är bara en ytterst schablonfylld bild av den väntande och rådjursögda kvinnan, visserligen mycket sympatiskt spelad av Mulligan men utan de komplicerande drag som männen i berättelsen begåvats med.

Och den andra aspekten som gör att Drive, alla strålande kvalitéer till trots, inte blir ett mästerverk, är inkluderandet av popsånger på ljudbandet vid flera tillfällen. Filmmusiken av den f d trummisen Cliff Martinez, som ofta har gjort musiken till Steven Soderberghs filmer, passar med sin syntpopton utomordentligt väl in i gestaltningen av Los Angeles som en ytterst kall stad. Men det är när W R genom specifika låtar (övertydligt) ska uttrycka det som Föraren inte uttrycker i ord som stämningen bryts och filmen tvärbromsar — sällan ett bra inslag i en actionfilm.

En omredigering av musikanvändningen samt ett par scener där Irene får vara något annat än en passiv och ljuv ung flicka och Drive hade varit en rulle att helhjärtat rekommendera alla dagar i veckan. Som det nu är har Nicolas Winding Refn gjort något av det bästa en nordisk regissör har åstadkommit i den amerikanska filmindustrin.

Betyg: 9/10




I samarbete med Filmtrailer.se