True Grit

John Wayne och Jeff Bridges, the Duke och the Dude — båda numera Reuben J Cogburn, kallad Tuppen ("Rooster"). Är det möjligt?

 

I berättelsen True Grit, ursprungligen publicerad som följetong 1968, skriver Charles Portis om Cogburn, en U.S. Marshall som berättarjaget, ungmön Mattie Ross, träffade när hon var 14 år. Hon letade efter en hård man som kunde hjälpa henne att hämnas mordet på sin far och trots att Cogburn vid denna tid, kring 1880, var en överviktig, en-ögd och alkoholiserad man anställer hon honom och tillsammans med en Texas Ranger vid namn Laboeuf lyckas de döda mördaren Tom Chaney och det gäng, lett av Ned Pepper, som han anslutit sig till.

 

När följetongen blivit roman och köpts upp för att bli till en specialroll för den åldrande västern-ikonen Wayne (i en sorts lättviktig version av klassikern The Searchers/Förföljaren från 1956) gjordes en del ändringar som man nu har gått ifrån i bröderna Joel och Ethan Coens nya version. De säger sig inte ha sett Waynes Henry Hathaway-regisserade film från 1969 sedan de var barn, utan fångats av språket i Portis roman. De har också behållit Matties perspektiv som det centrala samt spelat in filmen i den del av USA där historien utspelar sig.

Båda valen har varit viktiga för att skapa den atmosfär som finns i filmen.

Miljön är hård och kall, i synk med det liv som människorna tvingas leva. Ganska tidigt i filmen blir detta påtagligt när Cogburn accepterat att Mattie följer med på jakten. De stöter på en hängd man och efter att ha konstaterat att det inte är Chaney låter de en indian/Native American ta hand om kroppen, den kan kanske inbringa pengar på något sätt. Men strax efter kommer en vit man ridande, med samma kropp slängd över sadeln. han har köpt kroppen och tänker samma sak, den kan kanske säljas, hel eller i bitar.

Denna värld, där människan inte är mer värd än vad han eller hon kan säljas för på en marknad, blir till en existentiell bild värdig bröderna Coens hela filmkarriär.

Från den spektakulära debuten med Blood Simple (1984)

 över gangsterberättelsen Miller's Crossing (1990),

den självrefererande Hollywood-berättelsen Barton Fink (1991)

till de stora genombrotten Fargo (1996)

och den ultimata kultrullen The Big Lebowski (1998)

samt Oscar-slukaren No Country for Old Men (2007)

 

och den självbiografiskt präglade A Serious Man (2009) har deras berättelser präglats av världar där människor ständigt är på jakt efter varandra, i avsikt att sluka, en lika ofta med resultatet att bli slukade, av sin granne.

Ett särdrag hos bröderna Coen är dialogens funktion att vara både en räddningsplanka och ett medel till totala missförstånd mellan människor (likheter och skillnader med Quentin Tarantino kan man fundera på). Därur kommer också den speciella humor som finns i deras filmer, en humor som verkar få sin särprägel från deras judiska bakgrund.

Det talade språket och dialogen är också det som ges en central funktion i True Grit, vilket är både en styrka och en svaghet i filmen.

Många av scenerna blir till verbala kamper mellan karaktärerna, inte minst eftersom Mattie är så skicklig på att använd språket i sitt umgänge med de äldre männen i sin omgivning. Detta skapar förutsättningar för flera strider där hon är den som segrar, vilket ger en intressant bild av vem som kommer att kunna använda sig av framtidens kommunikationsmedel till sin fördel — inte minst köns/genusmässigt.

Men samtidigt drar dessa scener ner tempot och passar inte alla gånger till den genre som berättelsen utspelas inom. Kontrasten kan vara verkningsfull, men blir stundtals till ett uppvisande av den verbala retoriken på dramatikens bekostnad. Hailee Steinfeld som Mattie är också mycket skicklig på att framställa en kraftfull 14-åring (Steinfeldts verkliga ålder) som för att överleva måste vara tuffare än de tuffa.

Jeff Bridges, i samma ålder som Wayne när han spelade Cogburn, framstår som betydligt mycket yngre, trots sin sluskiga framtoning. Och trots att han är en skicklig skådespelare (och en personlig favorit) så blir hans spelsätt här en aning för medvetet: det är alltid en fara när en skådespelare vet att figuren som han eller hon spelar ska framstå på ett visst sätt. Då spelar man utifrån resultatet, inte utgångspunkten, dvs situationen som figuren befinner sig i och närvarokänslan tonar ner. Inte minst uppstår denna risk när man ska framstå som rolig, då spelar man rolig.

I True Grit finns några exempel på detta, inte minst när Bridges ska sitta av en häst och hans grad av berusning gör att han snurrar runt och faller omkull. Spelar man detta som att Cogburn är rolig blir det buskis (i sin negativa betydelse), spelar man det som att han faktiskt försöker stå på benen men inte riktigt kan blir det till ett ögonblick av insikt.

Å andra sidan har bröderna tillsammans med sin husfotograf Roger Deakins numera skapat ett visuellt språk som på ett mycket skickligt sätt använder sig av det amerikanska landskapet dramatiskt effektivt, med en i detta fall kylslagen ton som på ett kongenialt sätt berättar historien på sitt sätt.

Så slutligen, kan både the Duke och the Dude vara the Rooster? Frågan måste besvaras med JA, även om de har lappen för olika ögon.

I samarbete med Filmtrailer.se

Aurora

Den rumänska filmen har fått ett internationellt genomslag under senare år som kommit som en överraskning för många.

Cristi Puius Moartea domnului Lazarescu/Herr Lazarescus död (2005) kan sägas vara den som på allvar fick upp filmvärldens ögon för den speciella kombination av estetik, politik och existentiella frågor som man i denna del av det östra Europa finner i flera av de nyproducerade filmerna.

Inte för att det här är ett helt nytt inslag i filmkulturen från denna del av världen, tänk bara på 1960-talets nya vågor som här fick ett distinkt drag hos Polanski, Forman, Jancsó och deras samtida kollegor.

Cristian Mungis 4 luni, 3 saptamâni si 2 zile/4 dagar, 3 månader och 2 dagar (2007) är en av höjdpunkterna i den senaste vågen som, trots små resurser, med hjälp av regissörer som vuxit upp efter Ceausescu-tiden och ofta utbildats utomlands gett landet ett rykte som filmestetisk nyskapare.

När nu Martin Sörnäs med sitt lilla bolag Novemberfilm dristat sig till att importera Puius senaste film Aurora fortsätter satsningen på att erbjuda den svenska publiken möjlighet att se verk som knappast kommer att gå till historien som kioskvältare men som pekar på möjligheter att använda filmens språk på sätt som de allra mest publikinriktade filmerna aldrig kommer att utnyttja.

Corneliu Porumboius Politist, adjektiv/Polis, adjektiv (även den importerad av Novemberfilm) blev förra året omskriven för sin kompromisslösa användning av en kriminalintrig för att diskutera moral, språk och filmens förhållande till tid.

Puiu kan sägas göra något liknande med Aurora. I en tre timmar lång granskning av ingenjören Viorels förberedelser för mord, något vi i publiken först gradvis inser, testas uthålligheten hos betraktaren, som inte får det tempo i skildringen som vi vant oss vid ska vara en del av denna sorts historia. Men genom att ge bilden av Viorel tid att mogna fram skapas faktiskt en spänning som ligger dels i frågan vad han är på väg att göra, men också (och inte minst) i frågorna vi ställer oss om hans karaktär.

Han verkar inledningsvis nästan stum och ibland på ett underligt sätt foga sig i omgivningens krav, men det visar sig alltmer att denna stumhet bär på en aggressivitet och ett våld som, trots att han motiverar den brutalitet som han så småningom använder sig av med att han har en komplicerad relation till sin f d fru, bryter ut vid de mest oväntade tillfällen.

 Det hävdas ofta att de värsta våldsutbrotten kommer från de mest inbundna och till synes välanpassade (unga männen). I Aurora är huvudkaraktären Viorel (spelad av Puiu själv) inte ung, men bär på alla de drag som man kan känna igen från andra seriemördarskildringar, hotet i den normaliserade vardagen. Hans sätt att titta och återvända för att titta igen ger intrycket av ett hotat och skadeskjutet djur, fullt upptaget med att skanna av omgivningen för att upptäcka både jägare och byte.

Därför blir tempo och rytm av avgörande betydelse för att vi ska kunna uppfatta de små tecknen på vulkanen inombords, men också för att vi ska kunna upptäcka de olika delarna i Viorels karaktär. Att han kan vara genuint omhändertagande när det gäller döttrarna samtidigt som hans våldbenägenhet inte helt lyser med sin frånvaro.

 Puiu har sagt att Aurora är del två i hans serie på sex filmer om kärlek (Herr Lazarescus död var den första), ett svar på Eric Rohmers sex filmer i serien Contes moraux 1963-1972, något som vissa säkerligen ser som ett hot, men mer bör uppfattas som ett löfte.

Gullivers resor

Jack Blacks rockdrömmar är ett ständigt återkommande inslag i hans filmer. Inte nog med att han startade School of Rock (2003), i Gulliver's Travels/Gullivers resor måste han genomföra några scener där Guitar Rock- och Kiss-associationerna är påtagliga samt avsluta med att köra en version av Edwin Starrs War.

Ständigt spelar han den lille grabben som har något stort i sig, om bara omgivningen kunde se det. I Gulliver's Travels får han onekligen utlopp för sina allmaktsfantasier. Filmen, i regi av Rob Letterman, är huvudsakligen en bearbetning av den första delen i den irländske satirikern Jonathan Swifts snart 300-åriga parodi på den samtida politiska världen genom att använda sig av reseskildringen, en genre som redan i början av 1700-talet var populär hos de välmående samhällsskikten.

 

Black spelar alltså Lemuel Gulliver, postbud på tidningen New York Tribune. Vi får snabbt reda på att han är en "loser" genom att se honom leka med Star Wars-figurer samt att han samma dag som han introducerar en nyanställd på jobbet får denne som chef.

Gulliver är kär i reseredaktionens chef Darcy (Amanda Peet), men förmår inte säga något till henne. Chansen kommer dock när han av en slump får reda på att hon söker skribenter. Han klipper ut och klistrar ihop resebeskrivningar från nätet och presenterar dem som egna alster och hon blir så imponerad att hon skickar iväg honom till Bermuda-triangeln. Väl där försvinner han i dimman och stormen

och vaknar upp i Lilleputland, där han fängslas.

Han övertygar dock befolkningen om sin betydelse när han räddar prinsessan Mary (Emily Blunt) från att kidnappas och kungen (Billy Connelly) från en slottsbrand, allt iscensatt av fiendelandet Blefuscu. Han säger att han är president i USA och får ansvaret för att leda landets försvar.

Vilket han inledningsvis lyckas bra med, men när fienden tar hjälp av den avhoppade generalen Edward, avundsjuk på Gullivers framgångar, och skapar en stridsrobot (som hämtad från Transformers [2007]) får Gulliver det svårare att leva upp till sina påståenden.

Berättelsen om Gullivers resor hade kunnat bli ett helt rimligt inslag i Jack Blacks filmkarriär — om man bara hade tagit berättelsen på allvar. 

Nu blir det i stort sett slarvigt trams av hela situationen, hafsigt ihopkommet och utan annan komedi än Blacks vanliga förvuxna tidigpubertala utbrott, komplett med att han släcker slottsbranden genom att kissa ner kungen, vilket säger avsevärt mer om filmskaparna än om publiken när det gäller nivån på komedin.

Gulliver hinner också hamna i Brobdingnag, där han istället för att vara stor blir till en docka klädd i tjejkläder. Sekvensens enda betydelse ligger i att vi ska uppleva Gullivers totala förnedring och att hans flykt genom att använda en död stridspilots fallskärm ska visa på att han åter igen är karl för sin kropp — en  poäng fullt i nivå med filmens övriga 3D-onödigheter.

I samarbete med Filmtrailer.se

Sanctum

James Cameron är det stora affischnamnet när grottforskningsäventyret Sanctum nu får 3D-premiär.

Och det är fullständigt rimligt, för regissören Alister Grierson har uppenbart fått inta platsen bakom Cameron under hela skapandeprocessen.

 

Historien har som kärna far-son-konflikten mellan grott-människan Frank (Richard Roxburgh) och hans 17-årige son Josh (Rhys Wakefield), som tycker att pappan får andra människor att gå i döden för hans besatthet i att befinna sig i underjorden.

Subtiliteten i karaktärsskildringen kan utläsas av att Frank uppenbarligen är helt medveten om skälen till detta, eftersom han har en hel lång förklaring till hur hela tillvaron blir lättbegriplig när han befinner sig i grottorna — glöm allt vad undertexter och obearbetade konflikter heter, här befinner sig allt på ytan (!).

Till Esa'ala-grottorna i östra Papua nya Guinea kommer kapitalisten och forskningsfinansiären Carl (Ioan Gruffudd) med sin babe Victoria (Alice Parkinson) och tillsammans med Franks kompanjon George (Dan Wylie) och den mer hemtame Luko (Cramer Cain) hamnar de med Frank och Josh djupt ner i grottsystemet när en orkan plötsligt slår till — allt för att testa deras moraliska halt.

 

En av de mer tveksamma aspekterna av Sanctum är hur berättelsen konsekvent mönstrar ut alla de som inte passar in i stereotypen av vit maskulin manlighet. Först att offras, innan orkanen slår till, är den något äldre Judes (Allison Cratchley), som genom trötthet och panik dör precis när hon och Frank upptäckt en stor vattenfylld grotta.

Sedan fortsätter det med att icke-vita, kvinnor och rikemanspiltar går åt, tills att en tordönsröstad australiensare får föra vidare sin överlevnadsinstinkt till sin son — som en lektion i hur man bäst reder sig i världen.

Kopplat till denna stundtals stötande utslagningsmekanism kommer att äventyret aldrig blir till något särskilt spännande överlevnadstest.

Karaktärerna genererar knappast någon empati och vad de överhuvudtaget gör där är totalt ointressant. det verkar som om de ska upptäcka en underjordisk flodförbindelse ut i havet, men det blir till något som filmen i stort sätt struntar i.

Till skillnad från Jurassic Park (1993), som det finns vissa likheter med, har överlevnadsprovet inte någon dimension av vidare etisk diskussion, utan här gäller det att grabben lär sig att bli en tuff karl.

Då hjälper det inte att den tredje bilddimensionen stundtals är slående, det endimensionella i gestaltningen av figurer och relationer sänker expeditionen.

I samarbete med Filmtrailer.se

Hotell Gyllene Knorren — Filmen

Julkalendern från förra året har fått en fortsättning som biofilm, Hotell Gyllene Knorren — Filmen.

Man kan undra över orsaken till detta, förutom det uppenbara i att slå mynt av en aktuell företeelse. Visserligen finns den ofta använda dramatiken i en tävling med som centralt inslag, i detta fallet i form av en "agility"-bana där en grupp hundar ska visa sig på styva linan.

Som katt bland hermelinerna finns Pyret, gris i familjens Rantanens hushåll, med och givetvis vet vi alla hur det kommer att gå för henne i tävlingen, liksom släktingen Babe i den australiska filmen från 1995 är Pyret mer hund än hundarna själva.

 

Men finns det då något annat i filmen som kan få publiken att flockas till biograferna? Knappast. Visst bygger karaktärerna på figurer som skapats av Johan Unenge och Måns Gahrton som skapade Eva & Adam samt gjorde serier av Bert, men vidareföringen av kalenderns berättelse om familjen Rantanens svårigheter att få hotellverksamheten att bära sig har knapp styrfart och den burleska tonen i relationen till konkurrenterna Grossman, som äger grannhotellet, kommer inte mycket längre än att dessa under historiens gång kommer att kallas Grisman.

Pappa Roger, som ska vara den tokige i familjen, görs av en clownfärgsklädd Peter Engman till en blandning av Jerry Lewis och Mozart-inkarnationen Tom Hulce, när han inte ska visa upp sin andra barnnära sida och helt ställa upp på att inte sköta hotellet utan hellre träna Pyret för tävlingen.

Maria Sid är mammig och genuin (genom att prata finlandssvenska),

medan Grossmans är överklasstöntarna med ett hem tonat i blått (!).

Lägg till detta fågelskådare som är vegetarianer respektive fåntrastar samt ofoget att, precis som i de enklaste av svenska 30-talsfilmer, knyta ihop scenerna genom att rekvisita och repliker upprepas från föregående bild så har vi en film som inte har ambitionen att vara något annat än ett försök att rida på de femton minuternas berömmelse som en Julkalender kan ge.

I samarbete med Filmtrailer.se