Hotell Gyllene Knorren — Filmen

Julkalendern från förra året har fått en fortsättning som biofilm, Hotell Gyllene Knorren — Filmen.

Man kan undra över orsaken till detta, förutom det uppenbara i att slå mynt av en aktuell företeelse. Visserligen finns den ofta använda dramatiken i en tävling med som centralt inslag, i detta fallet i form av en "agility"-bana där en grupp hundar ska visa sig på styva linan.

Som katt bland hermelinerna finns Pyret, gris i familjens Rantanens hushåll, med och givetvis vet vi alla hur det kommer att gå för henne i tävlingen, liksom släktingen Babe i den australiska filmen från 1995 är Pyret mer hund än hundarna själva.

 

Men finns det då något annat i filmen som kan få publiken att flockas till biograferna? Knappast. Visst bygger karaktärerna på figurer som skapats av Johan Unenge och Måns Gahrton som skapade Eva & Adam samt gjorde serier av Bert, men vidareföringen av kalenderns berättelse om familjen Rantanens svårigheter att få hotellverksamheten att bära sig har knapp styrfart och den burleska tonen i relationen till konkurrenterna Grossman, som äger grannhotellet, kommer inte mycket längre än att dessa under historiens gång kommer att kallas Grisman.

Pappa Roger, som ska vara den tokige i familjen, görs av en clownfärgsklädd Peter Engman till en blandning av Jerry Lewis och Mozart-inkarnationen Tom Hulce, när han inte ska visa upp sin andra barnnära sida och helt ställa upp på att inte sköta hotellet utan hellre träna Pyret för tävlingen.

Maria Sid är mammig och genuin (genom att prata finlandssvenska),

medan Grossmans är överklasstöntarna med ett hem tonat i blått (!).

Lägg till detta fågelskådare som är vegetarianer respektive fåntrastar samt ofoget att, precis som i de enklaste av svenska 30-talsfilmer, knyta ihop scenerna genom att rekvisita och repliker upprepas från föregående bild så har vi en film som inte har ambitionen att vara något annat än ett försök att rida på de femton minuternas berömmelse som en Julkalender kan ge.

I samarbete med Filmtrailer.se