DreamWorks Studios på fallrepet?

Steven Spielbergs fortsättning på DreamWorks-konceptet, efter försäljningen av SKG-enheten till Paramount och starten av DreamWorks Studios för fyra år sedan, verkar ha en osäker framtid.










Trots hans nya War Horse och förra årets The Help/Niceville, som båda gått utmärkt på biograferna, märker även Spielberg av det försämrade biografklimatet. Utan stora medieföretag i ryggen är det svårt att genomföra projekt.

Se artikel i The New York Times här.

Arabic Game Jam

Meddelande från MEDEA

Ali Baba & Djinn´s Oasis tog hem segern i Arabic Game Jam

Under 48 timmar har sex team arbetat dag och natt i Malmö högskolas lokaler för att utveckla spel för den arabiska marknaden. Det var en enad jury, som efter intensiva diskussioner beslutade att ge första priset till team 6 med spelkonceptet Ali Baba & Djins oasis. Motiveringen lyder: “Spelet grundar sig på en traditionell, gammal historia, som fått en ny tvist i spelkonceptet. Teamet har förhållit sig väl till designuppgiften, och det ligger väl i linje med den illustrativa tradition som går att känna igen från den arabiska serievärlden. Om vi i juryn vore 13 år skulle vi utan tvekan vilja spela detta spel! Spelet kan också fungera globalt.“ Teamet, som består av Lari Pitkä-Kangas, Hamid Ali, Calle Leppäjoki, Björn Bergman och Mostafa Rubeiy, får dela på 15 000 kronor.

Glada vinnare
- Det är kul att vinna, men jag hade inte blivit ledsen om vi inte hade vunnit, säger Mostafa Rubeiy. – Allt jag tänkte på när juryn kom in, var sängen, jag är så trött nu, säger Hamid Ali. – Jag tycker vi har jobbat jättebra. Alla fick bidra med sina idéer, vi visade varandra respekt i gruppen, berättar han. -En av våra styrkor är att Björn ritar väldigt bra, forsätter Mostafa Rubeiy. Att juryn berömde grafiken och dess koppling till serietidningsvärlden glädjer Björn Bergman. -Jag ville bli serietecknare när jag var liten, förklarar han. -Jag kan ingenting om att utveckla spel! Jag är själv spelare, men jag har bidragit med mina kunskaper om den arabiska kulturen, språket och religionen, säger Hamid och får medhåll från Mostafa. De två övriga projektdeltagarna var Lari Pitkä-Kangas, som bidrog med utmärkt projektledning och Calle Leppäjokii som höll i programmeringen. Teamet är övertygade om att deras helt olika kompetenser bidrog till ett nytt tänkande i konceptutvecklingen. Vad de ska göra med pengarna vet de ännu inte, men att det vill ta steget att utveckla och ta spelet ut på marknaden är de helt överens om. Se mer om teamets spel på Global Game Jams webb. Se okcså teamets egen presentation av spelidén.

Fler pristagare
Andra pris gick till Team 4 med spelet The Challange of Zahak, med motiveringen att teamet gjorde en bra presentation, ett coolt gameplay och spelet är dessutom är färdigt att spela. Dock måste den arabiska kopplingen måste förstärkas. Tarsier studios specialpris gick till Team 5 med spelkonceptet Shura, the democratic battle. Läs mer om teamen.

Mer om helgens Arabic Game Jam
Under 48 timmar har sex team arbetat dag och natt i Malmö högskolas lokaler för att utveckla spel för den arabiska marknaden. De allra flesta deltagarna hade aldrig träffat varandra förut och teamen sattes samman så sent som i fredags kväll, utifrån deras olika kompetenser; programmering, grafik, speldesign och arabisk kultur. Under helgen har deltagarna fått ta del av olika inspirationsföreläsningar, av bland andra Nadia Jabril och Josef Fares och Martin Walfisz. Till sin hjälp har teamen också haft tillgång av ett antal coacher från Tarsier studio och The Game Assembly, som stöttat med olika kompetenser och resurser.

Nöjda arrangörer
- Vi är överväldigade över det engagemang och den positiva andan som genomsyrat de här senaste 48 timmarna, säger projektledare Karolin El-Jaleb. Alla som deltagit har varit otroligt peppade och intresserade vilket gör det otroligt roligt att driva en sån här satsning. Det finns ett sådant enormt engagemang från spelbranschen. Flera av spelbolagen är här på plats för att ta del av resultaten och för att de ser en potential i att kunna komma ut på Mellanösternmarknaden. Arabic Game Jam visar att det finns så många duktiga talanger och kompetenser att arbeta vidare med.

- Fantastiskt att se entusiasmens i teamens pitchningar, man ser att de gett allt de kan och jobbat järnet dessa 48 timmar. Extra kul att de sex bidragen är så olika och att innovationsnivån är så hög!, säger Sara Ponnert, affärsutvecklare på Media Evolution.

-Den stora bredden av idéer är imponerande, säger Elisabet M Nilsson, spelforskare på Medea Malmö högskola. De sex teamen har utvecklat helt skilda koncept, vilket visar på deltagarnas fantastiska kreativitet, fantasi och kompetens. Några av spelen är mer kommersiellt inriktade som har stor potentiell genomslagskraft på marknaden. Andra spel är mer experimentella, som t ex ett spel helt utan grafik som istället baseras på en audiovisuell spelupplevelse. Innehållsmässigt har alla team på ett eller annat sätt tagit fasta på berättelser, karaktärer och miljöer som utgår från den arabiska berättartraditionen, säger Elisabet M Nilsson.

- För oss är det viktigt att se det här som ett startskott där vi nu utvecklar en ny arbetsmodell, säger Liselott Ehn, Näringslivskontoret i Malmö stad. Nu startade vi i ett litet format, men kan växla upp det till något större. Förhoppningsvis blir det här ett årlig arrangemang, som vi växlar upp till att omfatta hela regionen, fortsätter hon.

Bakgrund
Arabic Game Jam är en 48 timmars spelkonceptutveckling. Under helgen den 27-29 januari har runt 50 deltagare samlats på K3/Malmö högskola för att tillsammans utveckla embryon till nytänkande spelkoncept speciellt riktande mot de arabisktalande marknaderna. Arrangemanget är del av Global Game Jam och följer på ett ungefär samma format och upplägg. Global Game Jam äger rum på 200 platser runt om i världen. I Köpenhamn arrangeras samtidigt Nordic Game Jam. Arrangemanget ingår i projektet “Datorspel, kompetenser och nya marknader – Spelutveckling som social innovation” med syftet att undersöka möjligheterna att med Malmö som bas utveckla datorspel riktade mot den arabisktalande marknaden, inom och utom Sverige. Arrangörerna bakom satsningen är Rosengård Stadsdelsförvaltning, Näringslivskontoret Malmö stad, MEDEA Malmö Högskola och Media Evolution.

Regipris till Hazanavicius

Michel Hazanavicius fick det amerikanska regi-skråets pris för The Artist — en klar fingervisning om var Oscar-statyetten för bästa film kommer att hamna.


Läs mer här.

Priser vid Göteborg International Film Festival

Nu börjar priserna hagla i Göteborg.

Malmö-baserade bolaget Mint vann pris för bästa novellfilm med Som en Zorro, i regi av Linda-Maria Birbeck. Den vann också Publikens pris.

Ikväll vann så Johan Jonason det stora Startsladden-priset med sin Dance music now, om en neurotisk sångare (spelad av honom själv).

Kortfilmsfestival i Clermont-Ferrand

Idag börjar världens största filmfestival för kortfilm, den franska Clermont-Ferrand. Följande pressmeddelande har inlöpt från Svenska Filminstitutet:

Svenska zombieskräckisen Återfödelsen av Hugo Lilja är uttagen i huvudtävlan och Jens Assurs Killing the Chickens to Scare the Monkeys tävlar i Lab Competition.

Återfödelsen är ett framtidsdrama som utspelar sig i en tid när människor använder zombies som arbetskraft. Hugo Lilja gjorde filmen på Dramatiska Institutet och den producerades av Bonnie Skoog Feeney.

Jens Assurs Killing the Chickens to Scare the Monkeys är producerad av Jens Assur för Studio Jens Assur med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Andra Lasmanis. Den deltar i sektionen LAB som premierar visuellt utmanande verk.

Festivalen pågår 27 januari – 4 februari: http://www.clermont-filmfest.com/index.php?nlang=2

Jens Assur får filmpris i Sundance

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Regissören och manusförfattaren Jens Assur får ta emot Sundance/NHK International Filmmakers Award. Det är första gången priset går till en skandinavisk filmskapare.

Priset delas ut av Sundance Institute och NHK (Japan Broadcasting Corporation), för att lyfta fram och stödja nya oberoende filmskapare vars originalitet, begåvning och vision spås bli betydande för framtiden inom filmens värld. Priset innebär 10.000 dollar samt mentorskap under ett år.

Jens Assur får priset dels för kortfilmerna Den sista Hunden i Rwanda (gjord med produktionsstöd från Filminstitutets tidigare konsulent Anne-Marie Söhrman Fermelin) och Killing the Chickens to Scare the Monkeys (gjord med produktionsstöd från Filminstitutets konsulent Andra Lasmanis) - och dels för sitt manus till kommande långfilmen Close Far Away. Bland tidigare års vinnare finns Miranda July (Me and You and Everyone We Know) och Andrey Zvyagintsev (Återkomsten).

– Att bli utsedd till en av framtidens mest lovande och intressanta filmskapare är förstås oerhört smickrande och lite svårt att ta in. Men det som känns väldigt konkret och inspirerande är att så många i branschen, även utanför Sverige, vill se mitt långfilmsmanus bli film. Det skapar en lust att arbeta ännu hårdare. Att stödet kommer från just Sundance Institute sätter jag stort värde på. De har varit delaktiga i utvecklandet av många av vår tids främsta filmer, säger Jens Assur.

Under februari tävlar Killing the Chickens to Scare the Monkeys på kortfilmsfestivalen i Clermont-Ferrand samt visas på bl.a. Rotterdams filmfestival.

Tinker Tailor Soldier Spy analyserad

David Bordwell, främst bland filmanalytiker, ger sig i kast med Tomas Alfredsons Tinker Tailor Soldier Spy på sin blogg här.

Mission: Impossible — Ghost Protocol

En högoktanig actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen som har en lättsam ton — finns det? Jo, faktiskt. Den fjärde filmen i serien om Ethan Hunt och hans olika medhjälpare inom IMF (Impossible Missions Force) har, med hjälp av Brad Birds regi, fått en luftighet som gör underverk för serien och lyckas förena den svettiga spänningsberättelsen med en humor och karaktärsgestaltning som inte blir framtung av misslyckade försök till betydelsefullhet.

För detta är givetvis fantasifullheter vars främsta existensberättigande ligger i att ge åskådaren en hisnande åktur mellan bombningar av Kreml och fasadklättring på världens högsta byggnad i Dubai.

När nystarten av James Bond-serien satsade på att göra huvudfiguren till en ensam, grubblande och plågad agent är Hunt här en del av ett team som både har humor och professionalism som kitt. De kraftfulla actionscenerna har inget av tönteri i sig och kommunikationen mellan agenterna känns rimliga och meningsfulla.

T o m Simon Pegg i rollen som den nyligen till fälttjänst förflyttade Benji blir till en meningsfullt skämtande medlem i gruppen.

Historien rör en Bondskurk-liknande figur, Kurt Hendricks (alias Cobalt), en svensk kärnvapenstrateg som har idén att utrotning av (stora delar av) människosläktet bara är en naturlig del av evolutionen — så han hjälper bara till lite för att få fart på utvecklingen. Trots att han varit i tjänst i Ryssland startar han med att spränga delar av Kreml, för att sedan rikta in sig på USA:s Stilla Havskust, något som IMF-gänget försöker förhindra. Detta tvingas de göra på helt egen hand eftersom de beskylls för sprängdådet i Moskva, vilket aktiverar det "Ghost Protocol" som förnekar deras existens om de grips av främmande makt.

Kampen mot Cobolt (och hans hantlangare Wistrom och Sabine Moreau) tar dem först till Dubai och senare till Mumbai, med spektakulära actionscener som höjdpunkter  — till stor del filmade med IMAX-kameror (och inte med 3-D), enligt Bird för att få en klarare bild och en återknytning till forna tiders storslagna äventyrsfilmer från Hollywood.

Och detta lyckas man utmärkt med. Speciellt scenerna i Dubai när Hunt (och Cruise) klättrar på Burj Khalifa är svindlande, med en genuin känsla av fara när kameran sveper längs glasfasaderna.

Jeremy Renner är utmärkt som IMF-analytikern Brandt som har skuldkänslor (i onödan visar det sig) för att han tidigare misslyckades med att skydda Hunts fru från en terroristattack och Paula Patton som agent Jane Carter är en ytterst attraktiv medlem i gruppen, med förmåga till både action och drama.

Michael Nyqvist är OK som superskurk, men fladdrar (som vanligt) mellan en träighet och en lättsamhet som gör att man undrar om han vandrat in från en annan film.

Brad Bird, som tidigare regisserat animerade långfilmer som The Iron Giant/Järnjätten (1999) och de Oscar-belönade The Incredibles/Superhjältarna (2004) och Ratatouille/Råttatouille (2007), har lyckats utmärkt med att gå över till live-action — utan att göra de mänskliga figurerna i alltför hög grad till marionetter.

(Premiär den 27 januari)

Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Descendants

Frun till en rik vit advokat råkar ur för en olycka och hamnar i koma, varpå han tvingas konfrontera sin tidigare visade oförmåga att förstå sig på sina två döttrar. Han får också reda på att hustrun var otrogen och tänkte lämna honom, vilket gör att han söker upp den andre mannen — men istället för att slå denne på käften så säger han till honom att besöka sin älskarinna innan hon dör, eftersom han på sin livsresa har insett att vi alla har våra rimliga skäl till att vi handlar som vi gör och att han inser sina tidigare brister som make och far. Advokaten tar också rätt beslut angående en markförsäljning och tar sitt ansvar som ättling till de första markägarna och del av den lokala gemenskapen.

En liberal våt dröm? Onekligen. Och belönad med en mängd priser och nomineringar, senast en hel hop inför utdelningen av Oscar-statyetter. Att George Clooney spelar advokaten Matt King (!) gör ju inte det hela sämre, liksom att miljön är Hawaii och trots att det är en hel del moln och regn under berättelsens förlopp finns här turistvyer så det räcker till.

Och filmen är onekligen välgjord i en mer teknisk mening, det finns inte heller direkt någonting att klaga på när det gäller det naturalistiska skådespeleri som den väletablerade amerikanska filmen är så skicklig på (och som genererar så många priser).

Så vad är det då som fattas? För fattas något gör det. Jag vill påstå att det saknas en genuin förankring i den situation och de karaktärer som filmen använder sig av — de ska istället illustrera alla de "rätta" attityderna till livets slumpmässiga behandling av oss människor. Och detta utifrån ett socialt perspektiv som inte på minsta sätt antyder att den ekonomiska överklass som berättelsen rör sig i skulle kunna vara någonting annat än Mänsklighetens Allmängiltiga Tillstånd. Visserligen är detta inte någon ovanlig synvinkel i den brett inriktade underhållningsfilm som inte ska stöta sig med några viktiga publikgrupper, men att inte visa någon insikt i sitt perspektiv ens när man påstår att Matt tar sitt kulturella ansvar på Hawaii i slutet av filmen — utan att denna kultur fått någon plats i filmen eller Matts liv — är en stor svaghet.

Regissören och manusmedförfattaren Alexander Payne lyckades i förra filmen Sideways (2004) på ett mycket skickligt sätt gestalta en medelålders mans sökande efter livsmening och nära relationer, i det fallet genom en vinprovningsresa i Kalifornien där medresenären fick stå för ett alternativt mansperspektiv, inte minst i relation till kvinnor. I The Descendants är däremot denna livsresa redan från första början så tydligt en skrivbordskonstruktion.

Ta bara Matts två döttrar, 17-åriga Alexandra (Shailene Woodley) och 10-åriga Scottie (Amara Miller). De får båda två inledningsvis demonstrera hans bristande föräldraauktoritet med varsin scen där de uppför sig olämpligt. Men efter det är de rena dygdemönstren (förutom ett par verbala utbrott som vi i publiken ska uppfatta som roliga, inte på minsta vis anstötliga), att de skulle ha en problematisk relation till pappan (eller för den sakens skull mamman) försvinner hur lätt som helst ur handlingen.

På samma sätt är alla de som Matt möter så mångfacetterade att de aldrig får några karaktärsdrag och det blir inget djup i skildringen. Inte ens Alexandras lite märkliga killkompis Sid (Nick Krause) får stanna kvar i sin underlighet: han blir en förstående pojke som t o m nyligen haft sin egen sorg och förlorat sin pappa i en rattfylleolycka.




Och älskaren Brian (Matthew Lillard) samt hans fru Julie (Judy Greer) är genuint skakade över vad som hänt Elizabeth: han ber Matt om förlåtelse och hon förlåter Elizabeth när hon besöker sjukbädden.

Vad en genuint kraftfull skådespelarinsats kan göra med dessa schabloner kan man dock iaktta hos Robert Forster som i rollen av Elizabeths far lyckas med konststycket att vara både en brutal mansgris och ömsint far på ett sätt som inte hindrar en glimt i ögonvrån — filmens höjdare.

(Premiär fredagen den 27 januari)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Oscar-nomineringar

Jean Dujardin i The Artist

Här är listan på de som nominerats till att få en Oscar i år. The Descendant, Hugo, Midnight in Paris och The Artist (10 stycken) är de som fått flest nomineringar i de tyngsta klasserna.

Bästa film:
 ”War horse”
(Producenter: Steven Spielberg och Kathleen Kennedy)
 ”The Artist”
(Producent: Thomas Langmann)
 ”Moneyball”
(Producenter: Michael De Luca, Rachael Horovitz och Brad Pitt)
 ”The Descendants”
(Producenter: Jim Burke, Alexander Payne och Jim Taylor)
 ”The tree of life”
(de nominerade inte bestämda)
 ”Midnatt i Paris”
(Producenter: Letty Aronson och Stephen Tenenbaum)
”Niceville”
(Producenter: Brunson Green, Chris Colombus och Michael Barnathan)
 ”Hugo”
(Producenter: Graham King och Martin Scorsese)
 ”Extremt högt och otroligt nära”
(Producent: Scott Rubin)


Bästa utländska film:
 ”Bullhead” – Belgien
 ”Footnote” – Israel
 ”In darkness” – Polen
 ”Monsieur Lazhar” – Kanada
 ”A separation” – Iran

Bästa regi:
 Michel Hazanavicius för ”The Artist”
 Alexander Payne för ”The descendants”
 Martin Scorsese för ”Hugo”
 Woody Allen för ”Midnatt i Paris”
 Terrence Malick för ”The tree of life”

Bästa originalmanus:
 ”The Artist” – Skrivet av Michel Hazanavicius
 ”Bridesmaids” – Skrivet av Annie Mumolo och Kristen Wiig
 ”Margin call” – Skrivet av J.C. Chandor
 ”Midnatt i Paris” – Skrivet av Woody Allen
 ”A separation” – Skrivet av Asghar Farhadi

Bästa manus från annan ursprungskälla:
 ”The descendants” – Manus av Alexander Payne och Nat Faxon och Jim Rash
 ”Hugo” – Manus av John Logan
 ”Maktens män” – Manus av George Clooney, Grant Heslov och Beau Willimon
 ”Moneyball” – Manus av Steven Zaillian och Aaron Sorkin. Berättelse av Stan Chervin
 ”Tinker, tailor, soldier, spy” Tailor Soldier Spy" – Manus av Bridget O'Connor och Peter Straughan

Bästa manliga skådespelare:
 Demián Bichir i ”A better life”
 George Clooney i ”The Descendants”
 Jean Dujardin i ”The Artist”
 Gary Oldman i ”Tinker, tailor, soldier, spy”
 Brad Pitt i ”Moneyball”

Bästa manliga biroll:
 Kenneth Branagh i ”My week with Marilyn”
 Jonah Hill i ”Moneyball”
 Nick Nolte i ”Warrior”
 Max von Sydow i ”Extremt högt och otroligt nära”
 Christopher Plummer i ”Beginners”

Bästa kvinnliga skådespelerska:
 Glenn Close i ”Albert Nobbs”
 Viola Davis i ”Niceville”
 Rooney Mara i ”The girl with the dragon tattoo”
 Meryl Streep i ”Järnladyn”
 Michelle Williams i ”My week with Marilyn”

Bästa kvinnliga biroll:
 Bérénice Bejo i ”The Artist”
 Jessica Chastain i ”Niceville”
 Melissa McCarthy i ”Bridesmaids”
 Janet McTeer i ”Albert Nodds”
 Octavia Spencer i ”Niceville”

 Bästa foto:
 ”The artist” – Guillaume Schiffman
 ”The girl with the dragon tattoo” – Jeff Cronenweth
 ”Hugo” – Robert Richardson
 ”The tree of life” – Emmanuel Lubezki
 ”War horse” – Janusz Kaminski

Bästa klippning:
 ”The Artist” – Anne-Sophie Bion och Michel Hazanavicius
 ”The descendants” – Kevin Tent
 ”The girl with the dragon tattoo" – Kirk Baxter och Angus Wall
 ”Hugo” – Thelma Schoonmaker
 ”Moneyball” – Christopher Tellefsen

Bästa ljudklippning:
 ”Drive” – Lon Bender och Victor Ray Ennis
 ”The girl with the dragon tattoo” – Ren Klyce
 ”Hugo” Philip Stockton och Eugene Gearty
 ”Transformers 3” Ethan Van der Ryn och Erik Aadahl
 ”War horse” – Richard Hymns och Gary Rydstrom

Bästa ljudmixning:
 ”The girl with the dragon tattoo” – David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce och Bo Persson
 ”Hugo” – Tom Fleischman och John Midgley
 ”Moneyball” – Deb Adair, Ron Bochar, Dave Giammarco och Ed Novick
 ”Transformers 3” – Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush och Peter J. Devlin
 ”War horse” – Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson och Stuart Wilson

Bästa specialeffekter:
”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” – Tim Burke, David Vickery, Greg Butler och John Richardson
 ”Hugo” – Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossman och Alex Henning
 ”Real steel” – Erik Nash, John Rosengrant, Dan Taylor och Swen Gillberg
 ”Apornas planet: (r)Evolution” – Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White och Daniel Barrett
 ”Transformers 3” – Scott Farrar, Scott Benza, Matthew Butler och John Frazier

Bästa scenografi:
 ”The Artist” –  Laurence Bennett, Robert Gould
 ”Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2” – Stuart Craig, Stephenie McMillan
 ”Hugo”  – Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
 ”Midnatt i Paris”  – Anne Seibel, Hélène Dubreuil
 ”War horse”  – Rick Carter, Lee Sandales

Bästa kostym:
 ”Anonymous” – Lisy Christl
 ”The Artist” – Mark Bridges
 ”Hugo” – Sandy Powell
 ”Jane Eyre” – Michael O'Connor
 ”W.E.” – Arianne Phillips

Bästa smink:
 ”Albert Nobbs” – Martial Corneville, Lynn Johnston och Matthew W. Mungle
 ”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” – Edouard F. Henriques, Gregory Funk och Yolanda Toussieng
 ”Järnladyn” – Mark Coulier och J. Roy Helland

Bästa musik:
 ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” – John Williams
 ”The Artist” – Ludovic Bource
 ”Hugo” – Howard Shore
 ”Tinker, tailor, soldier, spy” – Alberto Iglesias
 ”War horse” – John Williams

Bästa sång:
 ”Man or muppet” från ”Mupparna”
(Musik och text av Bret McKenzie)
 ”Real in Rio” från ”Rio”
(Musik av Sergio Mendes och Carlinhos Brown, text av Siedah Garrett)

Bästa dokumentär (långfilm):
 ”Hell and back again” – Danfung Dennis och Mike Lerner
 ”If a tree falls: A story of the earth liberation front" – Marshall Curry och Sam Cullman
 ”Paradise Lost 3: Purgatory” – Charles Ferguson och Audrey Marrs
 ”Pina” – Wim Wenders och Gian-Piero Ringel
”Undefeated” – TJ Martin, Dan Lindsay och Richard Middlemas

Bästa dokumentär (kortfilm):
 ”The barber of Birmingham: Foot soldier of the civil rights movement” – Robin Fryday och Gail Dolgin
 ”God Is the Bigger Elvis” – Rebecca Cammisa och Julie Anderson
 ”Incident in New Baghdad” – James Spione
 ”Saving Face” – Daniel Junge och Sharmeen Obaid-Chinoy
 ”The tsunami and the cherry blossom” – Lucy Walker och Kira Carstensen

Bästa animerade film:
 ”En katt i Paris” – Alain Gagnol och Jean-Loup Felicioli
 ”Chico & Rita” – Fernando Trueba och Javier Mariscal
 ”Kung Fu Panda 2” – Jennifer Yuh Nelson
 ”Mästerkatten” – Chris Miller
 ”Rango” – Gore Verbinski

 Bästa kortfilm:
”Pentecost” – Peter McDonald och Eimear O'Kane
 ”Raju” – Max Zähle och Stefan Gieren
 ”The Shore” – Terry George och Oorlagh George
 ”Time Freak” – Andrew Bowler och Gigi Causey
 ”Tuba Atlantic” – Hallvar Witzø

Bästa kortfilm (animerade):
 ”Dimanche/Sunday” – Patrick Doyon
 ”The fantastic flying books of Mr. Morris Lessmore” – William Joyce och Brandon Oldenburg
 ”La Luna” – Enrico Casarosa
 ”A morning stroll” – Grant Orchard och Sue Goffe
 ”Wild life” – Amanda Forbis och Wendy Tilby

2011 ÅRS GULDBAGGEVINNARE

Igår kväll delades Guldbaggarna ut för de bästa insatserna under förra året i svensk film. Inte mycket finns att klaga på vad gäller priserna, med hänsyn till tävlingens karaktär, annat än att Apflickorna inte var så bra som prislistan kan få en att tro — förra året var ett kvalitetsmässigt svagt svenskt filmår och Play var den bästa filmen.



PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Apflickorna och Kronjuvelerna fick tre Guldbaggar var, tätt följda av Play, Simon och ekarna och The Black Power Mixtape 1967-1975 som alla fick två Guldbaggar.

2011 års Vinnarjury – Farnaz Arbabi, Matti Bye, Anna Carlson, Anna Croneman, Bengt Forslund, Klaus Härö, Sofia Lindgren, Mikael Marcimain samt Guldbaggejuryns ordförande Jannike Åhlund – har vid ett möte måndagen den 16 januari 2012 beslutat om 2011 års Guldbaggevinnare.


Bästa film
Apflickorna
Producent: Helene Lindholm


Bästa regi
Ruben Östlund
för Play


Bästa kvinnliga huvudroll
Ann Petrén
för rollen som Jonna i Happy End


Bästa manliga huvudroll
Sven-Bertil Taube
för rollen som George i En enkel till Antibes


Bästa kvinnliga biroll
Cecilia Nilsson
för rollen som Inga i Simon och ekarna


Bästa manliga biroll
Jan Josef Liefers
för rollen som Ruben Lentov i Simon och ekarna


Bästa manuskript
Josefine Adolfsson och Lisa Aschan
för manuskriptet till Apflickorna


Bästa foto
Marius Dybwad Brandrud
för fotot i Play


Bästa klipp
Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist
för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975


Bästa kostym
Moa Li Lemhagen Schalin
för kostymerna i Kronjuvelerna


Bästa ljud
Andreas Franck
för ljudet i Apflickorna


Bästa mask/smink
Anna-Lena Melin
för mask/smink i Gränsen


Bästa musik
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith
för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975


Bästa scenografi
Roger Rosenberg
för scenografin i Kronjuvelerna


Bästa visuella effekter
Håkan Blomdahl och Torbjörn Olsson
för visuella effekter i Kronjuvelerna


Bästa utländska film
Nader och Simin – en separation
Regi Asghar Farhadi


Bästa kortfilm
Las Palmas
Regi Johannes Nyholm


Bästa dokumentärfilm
At Night I Fly
Regi Michel Wenzer

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge

Skådespelerskan Inga Landgré

Gullspira som delas ut för sjunde gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Bengt Toll som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira

har tilldelats

Regissörerna och producenterna Ylva-Li Gustafsson och Lennart Gustafsson

Katinkas kalas

Överklassens materiellt rika men andligt ack så tomma liv har varit föremål för oräkneliga skildringar inom alla de konstnärliga uttrycksformerna så länge det funnits klassamhällen — dvs alltid.

När nu manusförfattaren Lisa Östberg och regissören Levan Akin presenterar sin debutfilm Katinkas kalas (den visades även på Stockholm Filmfestival för ett par månader sedan) är det just klassaspekten som de själva lyfter fram som en central beståndsdel i berättelsen, både i sättet de gestaltar Katinkas födelsedagsfest och genom vad de sagt i intervjuer.

Benägenheten att smycka sig med de kulturella och/eller ekonomiska överklassernas uttryck har, i en tid där den visuella och mediala framtoningen skapar individens och gruppens identitet i allt högre utsträckning, kommit att bli även de samhällskritiska skiktens sätt att markera sin tillhörighet till samtiden.

I scener som inte så lite påminner om de uttråkade gester som 1950- och 60-talens europeiska s k konstfilmer utrustade sina karaktärer med när de själsligt urholkade vandrade kring i efterkrigstidens materiella välstånd (tänk Fellini och Antonioni, men även Bergman) låter Östberg och Akin sina figurer inledningsvis använda sig av alla de klyschor som en pseudointellektuell trasborgerlig krets av konst- och mediebesatta unga vuxna yttrar på kaféer och konsthallar i världens senmoderna storstäder.

Fast här sitter de på landet (filmen är inspelad på Gotland) och har samlats för att rituellt hylla curatorn Katinka på hennes födelsedag. Trots alla de rätta fraserna visar det sig snart att det är ett gäng vilsna och självcentrerade individer som kämpar hårt för att upprätthålla en fasad där orden mer avser att signalera rätt sorts tillhörighet än att vara uttryck för en genuin identitet.

In i denna grupp kommer Katinkas tvillingbror Joel (Fredrik Lundqvist), uppenbarligen en slarver utan särskilt mycket charm, tillsammans med sitt sedan föregående natt uppraggade sällskap, Linda (Yohanna Idha). Hennes kommersiella medietillvaro som programledare för en enklare form av frågeprogram blir till en utlösare av de spänningar som finns i gruppen, men också ett förakt för dem som inte lagt sig vinn om att fernissa sin värld med de gångbara fraserna. Till de senare hör också hemhjälpen Marja (Anna Håkansson), som symptomatiskt nog under större delen av filmen berövats orden som kommunikationsmedel.

Att filmen är ett förstlingsverk märks först och främst på att den dramatiska spänningen i denna krutdurk av klass-, etnicitets- och könskonflikter inte håller genom hela filmens längd. I andra halvan blir det till väl mycket upprepningar av vad som redan etablerats och variationerna i konflikterna tunnas ut.

Däremot är Akin och fotografen Linus Rosenqvist konsekventa och skickliga i att ge denna skenbara idyll ett bräckligt ljusskimmer genom den visuella utformningen och ett kameraarbete som betonar stabilitet och långsamma rörelser, ett utmärkt sätt att betona både traditionens makt och illusionen av trygghet som detta ska (men inte lyckas ge) karaktärerna.

Dialogen är i inledningen stereotypiserad på ett bra sätt för att slå an tonen av en kommunikation som mer bygger på inövade fraser än verklig livsförankring, för att sedan brytas ner allteftersom sprickorna i fasaderna blir uppenbara. Detta blir tydligt hos Greger (Ludde Hagberg), Katinkas man, som först lever i en värld formad av de gastronomiska idealens vokabulär för att sedan sitta ensam i husets skräprum och försöka primalskrika sig ur sin ångest med bistånd av en akustisk gitarr.

Detta glapp mellan yta och (förlorat) djup präglar även de andra: från Carro (Ulrika Ellemark), som hoppar från jobb till jobb och beskriver sig som "politiskt väldigt långt till vänster", till galleristen David (Aron Flam), som har en sur och småaggressiv attityd men mest av allt vill ta Linda på brösten, och hans högborgerliga gravida fru Anna (Anitha Flink), till Jossan (manusförfattare Östberg), som mest vandrar kring i ett verkligt eller mentalt drogrus.

Starkast intryck gör dels Linda (Idha fick skådespelarpris i Stockholm för prestationen), som blir till spottkoppen för de andras (själv)förakt, men främst Katinka, som i Mia Mountains gestaltning får den rätta blandnigen av skörhet och insikt som bär det mesta av berättelsens ambition att ta samtidens kulturella puls.

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Utsikter tävlar som enda nordiska kortfilm i Berlin


 Kortfilmsdokumentären Utsikter (Looking Out) av Marcus Harrling och Moa Geistrand är uttagen som enda nordiska bidrag i Berlinale Shorts – och tävlar om Guldbjörnen vid Berlins filmfestival. Idag blev det även klart att den danska filmen En kunglig affär, med produktionsstöd från Svenska Filminstitutet är klar för huvudtävlan.

Berlinale Shorts är huvudtävling för kortfilm vid Berlins filmfestival och har i år temat ”Say Goodbye to the Story”. 27 filmer från 22 länder tävlar i år om Guldbjörnen och Utsikter är det enda nordiska bidraget.

Utsikter följer den fängslade Marie som måste förbereda sig på att lämna fängelset när hennes två år långa fängelsestraff närmar sig sitt slut. Något som fyller henne med lika mycket nervositet som lycka då även fängelsets stabilitet och trygghet kommer att försvinna.

Marcus Harrling har tidigare regisserat, skrivit och fotat kortfilmsdokumentären Bourgeoisies (2007) om att förverkliga sina drömmar i New York. Moa Geistrand debuterar som regissör med Utsikter. De träffades under sina studier på Biskops Arnö.

– Berlin har helt klart ett gott öga till svensk kortfilm, och inte sällan dokumentär sådan, år efter år har vi filmer med i huvudtävlan Berlinale Shorts och under de senaste femton åren har det blivit hela tre guldbjörnar. Imponerande!, säger Andreas Fock, ansvarig för kortfilm på Svenska Filminstitutets utlandsavdelning.

Tidigare har Händelse vid bank (2010) av Ruben Östlund, Aldrig som första gången! (2006) av Jonas Odell och Senaste Nytt … (1997) av Per Carleson tilldelats Guldbjörnen.

Ingen Oscar för Svinalängorna

Pernilla August får inte leva i ovisshet ytterligare en dryg månad, Svinalängorna blev inte en av de nio utvalda inom kategorin Bästa icke-engelskspråkiga film som tävlar om en av de åtråvärda Oscar- statyetterna.


Här är de nio (OBS! för det mesta engelska titlar):

Bullhead (Belgium, Michael R. Roskam)
Monsieur Lazhar (Canada, Philippe Falardeau)
Superclásico (Denmark, Ole Christian Madsen)
Footnote (Israel, Joseph Cedar)
Omar Killed Me (Morocco, Roschdy Zem)
In Darkness (Poland, Agnieszka Holland)
Warriors of the Rainbow: Seediq Bale (Taiwan, Wei Te-sheng)


Pina (Germany, Wim Wenders)









A Separation/Nader och Simin — en separation (Iran, Asghar Farhadi), vinnare av Golden Globe









På tisdag tillkännages vilka fem som slutgiltigt har chansen.

Avalon i Berlin

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Axel Peterséns långfilmsdebut Avalon har blivit uttagen till sektionen Forum på den internationella filmfestivalen i Berlin. Det är första gången en svensk film som visats på filmfestivalen i Toronto tas ut till Berlin. Dessutom visas två svenska konstfilmer under festivalen.

Sektionen Forum fokuserar på framtidslöften i gränslandet mellan konst och film. Avalon, som snart även inviger Göteborgs filmfestival, tävlar i Berlin om priset för bästa debutfilm, ett pris som filmen redan tilldelats i Toronto. Filmen handlar om 60-åriga festfixaren Janne som ska driva en nattklubb under Båstads tennisvecka och festa med sin nyskilda storasyster Jackie. Men en olyckshändelse vänder upp och ner på hans tillvaro och han börjar alltmer desperat leta efter en väg ut. Huvudrollen görs av Johannes Brost.

Petersén har studerat vid FAMU, Academy of Performing Arts, i Prag och på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft framgångar med konstprojekt och kortfilmer, som bland annat A Good Friend of Mr. World som guldbaggenominerades 2010.

Filmen är producerad av Erika Wasserman och Jesper Kurlandsky för Fasad/Idyll med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Lars G. Lindström. Avalon distribueras av Nordisk Film, säljs internationellt av TrustNordisk och har biopremiär 24 februari.




I samarbete med Filmtrailer.se

Dessutom deltar två filmer i konstfilmsektionen Forum Expanded. Videoverket Trollsländor med fåglar och orm av Wolfgang Lehmann är en timslång meditation med färger och former om livet och döden. O.G.B.I.P [Our Global Behavior Is Psychopathic II] av Jennifer Rainsford och Virlani Hallberg. Den senare är en institutionskritisk loopinstallation om klinisk psykiatri som kommer visas i dagligen i ett konstgalleri.

J. Edgar

John Edgar Hoover (1895-1972) var chef för USA:s övergipande undersökningsbyrå för den interna kriminaliteten från 1924 till sin död. Byrån blev federal 1935 och förkortades då FBI.

Hoover kom med åren att bli en fruktad man i alla delar av det amerikanska samhället. Dels för att FBI fick utvidgade befogenheter att undersöka inte bara begångna brott, utan också planerad brottslig verksamhet. Dels för att han genom sin besatthet i att registrera och katalogisera all verksamhet och alla personer som han övervakade hade uppgifter som kunde förstöra livet för en stor del av befolkningen — inte minst de som också innehade stor makt.

Clint Eastwoods nya film J. Edgar försöker skildra denne mans liv genom en berättelse som tar sin utgångspunkt i den livsberättelse som han på ålderns höst dikterar för några av FBI:s agenter. Men inte nog med att vi på detta sätt får Hoovers liv och en stor del av USA:s historia under 1900-talet presenterad för oss i en tillbakablick, Eastwood (och manusförfattaren Dustin Lance Black, som också skrev Milk [2008], som handlar om den förste homosexuella man som blev vald till ett högre politiskt ämbete i USA) har valt att hoppa friskt (ja, man skulle kunna kalla det okontrollerat) mellan olika perioder i hans liv.

Ett skäl till att ha en sådan berättarstruktur är att man på detta sätt kan binda likartade händelser till varandra för att peka på viktiga drag i t ex en människas liv, utan att vara begränsad av att följa en kronologi — berättelsen har en annan logik.

Ett annat skäl är att man på detta sätt försöker skapa ett mer intensivt tempo i filmen. Om man inte har lyckats att göra berättelse spännande och intressant så hoppas man att fånga åskådarna genom att "överraska" med nya situationer under en annan tidsperiod än den man nyss var i. Greppet är ytterst vanligt inom den mer massproducerade tv-dramatiken (såporna), men förekommer alltmer i den påkostade biograffilmen.

Och det är snarare denna sista orsak som formar J. Edgar. Det blir inte klart varför filmen hoppar mellan årtalen som den gör, det tillför sällan något att förflyttas från sent 60-tal till mitten av 20-talet, sedan till sent 30-tal för att efter det komma till det tidiga 60-talet: det skapar mer förvirring än meningsfullhet. Avsikten med att göra en filmbiografi är rimligen att man vill berätta något angeläget om den karaktär som står i centrum, samt kanske även om den sociala och kulturella omgivningen. Inget av detta blir särskilt väl genomfört i J. Edgar.

Huvudpersonen själv (spelad väl av Leonardo DiCaprio) kommer oss knappast närmare under de nästan 140 minuter som filmen varar. Hans kommunisthat är väl känt sedan tidigare och berättelserna om hans (möjliga) homosexuella förhållande med sin ställföreträdare Clyde Tolson (Armie Hammer) har snurrat runt länge i skandalpressen. 

I filmen finns t o m en scen när Hoover efter sin mammas död tar på sig hennes klänning och halsband som onekligen för tankarna till en annan modersbunden amerikansk ikon (och potentiell bög), Norman Bates i Hitchcocks Psycho (1960).

Relationen till Tolson visar sig visserligen vara präglad av ömsesidig närhet och beroende, men ger inte någon tydligare bild av Hoover som person. Liksom med hans förhållande till sin personliga sekreterare, Helen Gandy (Naomi Watts), hade det delvis hemlighetsfulla och potentiellt skadliga/skamliga i deras relation kunnat hjälpa till att belysa Hoovers mer offentliga sida och agerande. En annan (och överraskande) del av filmen är att flera av karaktärerna när de åldras visar upp make up och maskläggning som är bland det gräsligaste som har setts i en högbudgetfilm från Hollywood på väldigt länge (ett resultat av Eastwoods välkända ambition att göra sina filmer färdiga i tid och under budget?), ett faktum som också bidrar till att få oss i publiken att upprätthålla en distans till figurerna (DiCaprio blir för övrigt i flera av scenerna till en märklig kopia av hur Orson Welles såg ut som den åldrande Kane i Citizen Kane/En sensation [1940], inte bara i ansiktet utan i hela kroppshållningen).

Flera stora händelser i den amerikanska politiska och polisiära historien under 1900-talet passerar revy under filmens gång, men blir inte till några särskilt engagerande moment i dramatiken, de känns snarare som nödvändiga inslag för att ange att Hoover fanns med under så lång tid i det offentliga livet. Den viktigaste händelsen för Hoover och FBI är onekligen kidnappningen av flygarhjälten Charles Lindberghs lille son 1932: händelsen bidrog till att stärka byrån och göra den till en i genuin mening federal brottsbekämpningsinstans. Men inte ens den blir särskilt väl skildrad, utan tappar i koncentration och spänning eftersom den klipps upp för att förekomma i flera olika faser i filmen.

Eastwood, vars regikarriär inte minst under senare år (med filmer som Invictus [2009] och Hereafter [2010]) har visat en påfallande brist på dramatisk fokusering, har med J. Edgar inte lyckats att få oss att förstå eller engagera oss i livsödet Hoover, bland annat för att filmen inte själv förefaller mer engagerad.

Till slut är det snarare så att Hoover blir till ett sorts (svagt gestaltat) självporträtt av Eastwood: en man som kom fram som en filmhjälte med starkt konservativa drag, men genom åren har visat upp en misstro även mot de som kunnat ses som hans politiska likasinnade (Hoover hatar McCarthy och Nixon) och allra främst blir till en högst vanlig, men därmed mänsklig American (arbetstiteln på Citizen Kane).

(J. Edgar har premiär på fredag, den 20 januari)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Familjen Barreto och filmen i Brasilien

Familjen Barreto har en intressant historia i den brasilianska filmen, skapare av mer än 80 filmer som manusförfattare, fotografer, regissörer och producenter, alltsedan den politiskt radikala Cinema Novo-rörelsen på 1960-talet.

 

 

 

 

 

 

Se artikel i The New York Times här.

 

 

Ny teknologi präglar Sundance

Organisatörerna av filmfestivalen i Sundance, bland annat Robert Redford, har sett en ökning av filmer (både dokumentärer och fiktionsberättelser) som snabbt tagit upp samtidsproblem som till exempel ekonomisk nedgång och händelser i de olika krig som pågår i världen. Och detta spårar man till att de teknologiska förändringar som skett inom filmproduktionen gjort det möjligt för allt fler att göra sina filmer snabbare.


Inte minst har videoredigeringsprogrammen betytt att det nu inte behöver ta tre eller fyra år att bli färdig med sin produktion — nu kan det ibland gå så fort som på fyra månader.

Se artikel i The New York Times här.

BAFTA-priser

Gänget från The Artist tar emot Golden Globe-priser

Den brittiska film- och tv-akademin (BAFTA) har offentliggjort nomineringarna till sina priser för 2011. Tomas Alfredson finns med som regissör, Hoyte van Hoytema som fotograf för Tinker, Taylor, Soldier, Spy. Man kan även notera att den svartvita franska stumfilmen The Artist fått hela tolv nomineringar, en mer än Tinker... Priserna delas ut den 12 februari.

Hela listan finns här, nedan är namnen på de nominerade i några av kategorierna.

BEST FILM

THE ARTIST Thomas Langmann

THE DESCENDANTS Jim Burke, Alexander Payne, Jim Taylor

DRIVE Marc Platt, Adam Siegel

THE HELP Brunson Green, Chris Columbus, Michael Barnathan

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Tim Bevan, Eric Fellner, Robyn Slovo

OUTSTANDING BRITISH FILM

MY WEEK WITH MARILYN Simon Curtis, David Parfitt, Harvey Weinstein, Adrian Hodges

SENNA Asif Kapadia, James Gay-Rees, Tim Bevan, Eric Fellner, Manish Pandey

SHAME Steve McQueen, Iain Canning, Emile Sherman, Abi Morgan

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Tomas Alfredson, Tim Bevan, Eric Fellner, Robyn Slovo,

Bridget O'Connor, Peter Straughan

WE NEED TO TALK ABOUT KEVIN Lynne Ramsay, Luc Roeg, Jennifer Fox, Robert Salerno,

Rory Stewart Kinnear

FILM NOT IN THE ENGLISH LANGUAGE

INCENDIES Denis Villeneuve, Luc Déry, Kim McCraw

PINA Wim Wenders, Gian-Piero Ringel

POTICHE François Ozon, Eric Altmayer, Nicolas Altmayer

A SEPARATION Asghar Farhadi

THE SKIN I LIVE IN Pedro Almodóvar, Agustin Almodóvar

DIRECTOR

THE ARTIST Michel Hazanavicius

DRIVE Nicolas Winding Refn

HUGO Martin Scorsese

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Tomas Alfredson

WE NEED TO TALK ABOUT KEVIN Lynne Ramsay

ORIGINAL SCREENPLAY

THE ARTIST Michel Hazanavicius

BRIDESMAIDS Annie Mumolo, Kristen Wiig

THE GUARD John Michael McDonagh

THE IRON LADY Abi Morgan

MIDNIGHT IN PARIS Woody Allen

ADAPTED SCREENPLAY

THE DESCENDANTS Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash

THE HELP Tate Taylor

THE IDES OF MARCH George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon

MONEYBALL Steven Zaillian, Aaron Sorkin

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Bridget O'Connor, Peter Straughan

LEADING ACTOR

BRAD PITT Moneyball

GARY OLDMAN Tinker Tailor Soldier Spy

GEORGE CLOONEY The Descendants

JEAN DUJARDIN The Artist

MICHAEL FASSBENDER Shame

LEADING ACTRESS

BÉRÉNICE BEJO The Artist

MERYL STREEP The Iron Lady

MICHELLE WILLIAMS My Week with Marilyn

TILDA SWINTON We Need to Talk About Kevin

VIOLA DAVIS The Help

SUPPORTING ACTOR

CHRISTOPHER PLUMMER Beginners

JIM BROADBENT The Iron Lady

JONAH HILL Moneyball

KENNETH BRANAGH My Week with Marilyn

PHILIP SEYMOUR HOFFMAN The Ides of March

SUPPORTING ACTRESS

CAREY MULLIGAN Drive

JESSICA CHASTAIN The Help

JUDI DENCH My Week with Marilyn

MELISSA MCCARTHY Bridesmaids

OCTAVIA SPENCER The Help

ORIGINAL MUSIC

THE ARTIST Ludovic Bource

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO Trent Reznor, Atticus Ross

HUGO Howard Shore

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Alberto Iglesias

WAR HORSE John Williams

CINEMATOGRAPHY

THE ARTIST Guillaume Schiffman

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO Jeff Cronenweth

HUGO Robert Richardson

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Hoyte van Hoytema

WAR HORSE Janusz Kaminski

EDITING

THE ARTIST Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius

DRIVE Mat Newman

HUGO Thelma Schoonmaker

SENNA Gregers Sall, Chris King

TINKER TAILOR SOLIDER SPY Dino Jonsater

SOUND

THE ARTIST Nadine Muse, Gérard Lamps, Michael Krikorian

HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS – PART 2 James Mather, Stuart Wilson, Stuart Hilliker,

Mike Dowson, Adam Scrivener

HUGO Philip Stockton, Eugene Gearty, Tom Fleischman, John Midgley

TINKER TAILOR SOLDIER SPY John Casali, Howard Bargroff, Doug Cooper, Stephen Griffiths,

Andy Shelley

WAR HORSE Stuart Wilson, Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Richard Hymns

ANIMATED FILM

THE ADVENTURES OF TINTIN: THE SECRET OF THE UNICORN Steven Spielberg

ARTHUR CHRISTMAS Sarah Smith

RANGO Gore Verbinski