Bitchkram

Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998) satte sig i den svenska filmvärlden som en vattendelare: före fanns det töntiga ungdomsfilmer från vuxenperspektiv, efter kunde man på allvar göra film om ungdomars både inre och yttre kval, kryddat med normkritiska sexualitetsgestaltningar.

Verkligheten är givetvis inte så simpelt entydig, men filmen betydde en hel del i utvecklandet av svensk films mångkulturalitet. När nu Andreas Öhman (från den för några år sedan Oscarsaktuella I rymden finns inga känslor) återkommer med sin version av samma historia — småstadstjejer som längtar bort, fåniga vuxna, lesbisk antydan — är det en fartfylld dramakomedi om ännu en centralkaraktär med symptom på psykisk ohälsa (i den förra filmen var det Aspergers, i denna DAMP) — den svenska filmvärlden kommer dock inte att denna gång bli så omskakad. 

 Däremot är filmen i vissa delar en fläkt av frisk luft bland alltför mainstreampolitiskt korrekta produktioner. Dock finns det inte mycket av mångkulturalitet i filmen, speciellt inte om man tänker mångetnicitet: visserligen utspelas handlingen i Sundsvallstrakten, men så fullständigt utan annat än svennar är det väl ändå inte där? Och tänk på vad som kunnat utvinnas av dramatiska och komiska poänger om inte allt varit så medel(pads)svenskt.

I filmens inledning längtar Kristin (Linda Molin) ut. Hon vill till New York och får, med hjälp av den senaste av killar hon har sex med, en chans att skriva krönikor från New York. Efter ett otal fighter med storasyster Linn (Mathilda von Essen) — vilket gör att man som åskådare undrar om det är något allvarligt fel på henne — slutar Kristin gymnasiet och ska ge sig iväg. Hon missar dock planet efter att kvällen innan ha gett sig av med en bartender, Gustav (Adam Lundgren), till hans hem ute i skogen. Vad göra? Vänta på nästa avgång? Kanske, men under tiden gömmer hon sig där, låtsas att hon skriver sina texter i New York och får hans lillasyster Andrea (Fanny Ketter, från tv-serien Vintergatan) som bästa kompis — de ger varandra bitchkramar.

Intrigen är inte mer utvecklad än så — vilket både är en (liten) fördel för möjligheterna att flyga fritt i påhitten kring vad tjejerna gör under sommaren som följer. Men det blir också en brist — eller snarare flera.

Dels blir händelserna kring Kristins undanhållande alltför osannolika: alltför snabbt struntar hon i New York; föräldrarna söker aldrig kontakt med henne; tidningsredaktören tror på de enklaste charader som tjejerna hittar på (för att inte tala om att han tycker att historien om en ung svensk tjej i New York är fräsch!); när det hålls midsommarfest kommer plötsligt alla de som inte borde se Kristin till Gustav och Andreas hus.

Dels blir aldrig karaktärsskildring riktigt fördjupad. Varför tjejerna egentligen kommer så nära varandra tas mer för givet än gestaltas, det räcker inte med att Kristin är mer traditionellt "kvinnlig" och Andrea "manlig". Det blir från filmskaparnas sida för mycket ett uppvisande av att kunna göra lite fräcka scener än att förankra figurerna i sin världar.

Filmens behållning är den uppfinningsrikedom som Öhman och manusförfattaren Jonathan Sjöberg visar (även om reklamfilmserfarenheterna gör att Öhman stundtals underminerar sina dramatiska inslag: kolla fighten mellan Kristin och Linn i motljuset) samt flera av de unga skådespelarna.

Linda Molin är energisk, men lite för entydig i de tidiga scenerna med sin butterhet, men Fanny Ketter är (som vanligt) riktigt bra och Adam Lundgren med sina Elijah Wood-ögon lyckas få Gustav att bli en trovärdig figur, trots lite speltid och Öhman/Lundgrens svaghet när det gäller att arbeta fram de manliga karaktärerna.

(Bitchkram har premiär den 19 oktober)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Branded content

Intressant pressmeddelande från Eyeworks Film & TV Drama i samband med en nyrekrytering:

"Branded Content skiljer sig från vanlig produktplacering genom att ett djupt integrerat samarbete inleds med en eller flera partners redan på format- eller manusutvecklingsstadiet. Partnern får bärande roll som på ett naturligt sätt harmonierar med filmens eller TV-programmets innehåll och driver handlingen framåt. Samarbetet har en lång livslängd och pågår ofta under hela produktionens livscykel från inspelning till de olika distributionsfönstren på bio, DVD, TV och ”second ”screens”.  Bibehållen respekt för den konstnärliga integriteten och uttrycket i projektet är avgörande för lyckade samarbeten som ger ökade resurser och därmed höjer den totala produktionskvaliteten.

"Den här formen av film- och TV-finansiering har utvecklats mycket snabbt de senaste åren i Sverige. Det handlar inte längre om att smyga in en samarbetspartner i underhållningen. Det handlar att öppet integrera dem som en naturlig del i handlingen", säger Jeanette Johansson."


Mhm!

Till ungdomen

Ordföranden i ungdomsavdelningen av det norska vänsterpartiet Sosialistisk Venstreparti, Kari Anne Moe, påbörjade 2009 en dokumentärfilm som avsåg att följa fyra ungdomar och deras politiska arbete inom fyra olika partier.

Johanne

Två tjejer — Sana från Sosialistisk Venstre, Johanne från Arbeiderpartiet — och två killar — Haakon från Høyre, Henrik från Fremskrittspartiet — valdes ut och filmades under deras träning till att bli partirepresentanter i debatterna inför skolvalet 2011. 

Henrik

Haakon

Johanne på väg till Utøy

Men verkligheten fick filmen att bli något annat än ett förhållandevis enkelt exempel på hur norsk politisk demokrati fungerar. Den 22 juli inträffade massakern på Utøya, där Johanne befinner sig.

 Til ungdommen (originaltiteln, som hämtats från den norske poeten Nordahl Griegs välkända dikt från det spanska inbördeskrigets år 1936, efter 22 juli ofta använd vid minneshögtider) är uppdelad i två avdelningar, förenade av en svartbild och ljudet av en våldsam explosion. 

Ljudet kommer från Breiviks sprängning i regeringskvarteren i Oslo, i närheten finns Sana med Sosialistisk Venstres ungdomsavdelning. Senare berättar hon att hennes första tanke när hon fick reda på vad som hänt var: "Jag hoppas innerligt att det inte var en muslim som gjorde det".

Haakon och Henrik ser vi inget av direkt efter den dagens händelser, det är i stället Johannes berättelse om vad som hände på ön när Breivik anlände som blir hela filmens starkaste ögonblick. Johanne har tidigare själv sagt att hon har svårt att tala fritt ur hjärtat och de krav som hon själv och hennes föräldrar ställer på henne som kommande internationell diplomat har uppenbarligen inneburit en stor press på henne.

Men när hon nu måste formulera sig kring skräcktimmarna på ön, där hon ser Brevik skjuta andra ungdomar och nästan dödar henne, blir den närvaro som tidigare fattats i Johannes politiska liv fullständigt tydlig. Det är en fasansfull berättelse och under filmens avslutande del ser vi hur hon under lång tid aldrig riktigt hämtar sig. Sammantaget är detta filmens starkaste avsnitt.

Men Moe har också haft avsikten att visa på hur ungdomarna trots allt kan gå vidare med sina liv. Redan tidigare (under filmens alltför långa första hälft) har vi sett hur även de tre andra ungdomarna haft sina personliga svårigheter att brottas med. 

Det antyds att Sana som muslim och ung kvinna får känna på de islamofobiska fördomarna men också är osäker på sin egen förmåga som politisk debattör, Henrik har vuxit upp med sin bror i en familj där mamman ensam tvingats uppfostra dem och Haakon slängdes ut av sin far när han gifte om sig efter hustruns död och han har vuxit upp hos sina morföräldrar. Olika förutsättningar, olika livsval.

Efter Utøya får vi kort följa hur Henriks fotbollsintresse tar överhanden och att Haakon väljs in i kommunfullmäktige, två resor som kanske i blixtbelysning visar på skillnaderna i klasstillhörighet hos dessa två killar på högerkanten. Alltmedan Sana och även Johanne till slut kan fortsätta sitt politiska arbete på gräsrotsnivå.

Trots den goda avsikten med denna avslutning ligger svagheten med konklusionen i att den inte riktigt tar tag i de verkliga problemområden som redan filmens inledning visat på: känslor av bortstötning och bristande kompetens genom att vara ung, kraven att uppfylla föräldrars drömmar. Slutet (kanske med inspiration från den film som fick Moe att vilja göra sin dokumentär, John Hughes The Breakfast Club [1985]) blir till en vuxenvärldsönskan, och en förmaning, om att låta det förfärliga som skedde den 22 juli 2011 bli till en kraft som Norges ungdomar ska använda för att förbättra världen: en hedervärd men samtidigt ideologiskt naiv förhoppning.

(Till ungdomen har premiär den 19 oktober)

Betyg: 6/10

Balladen om Marie Krøyer

Skagenmålarna, den nordiska konstnärskolonin som häckade på Jyllands nordspets för dryga hundra år sedan, upphör inte att intressera andra konstnärer. Kjell Grede gjorde sin version av deras historia, Hip Hip Hurra!, för 25 år sedan, med Stellan Skarsgård i centrum som den känslige danske målaren Peder Severin (kallad Søren) Krøyer, vars hustru Marie blev en anonym bifigur, oförmögen att stötta den naive men ack så begåvade mannen.

I takt med att kvinnliga konstnärer uppmärksammas alltmer, inte minst de som tidigare förbisetts i de manligt präglade historieskrivningarna, har Marie kommit att lyftas fram, bland annat som ett exempel på målare som på grund av sitt kön aldrig fick möjligheter att utveckla sitt konstnärskap.

När nu den danske regissören Bille August, som sitt första danska projekt på tjugofem år, tagit sig an hennes historia med filmen Balladen om Marie Krøyer, baserad på Anastassia Arnolds roman Balladen om Marie, har det blivit en färgmättad och vacker gobeläng med Birgitte Hjort Sørensen (som Marie) och Søren Sætter-Larsen (som Søren) som främsta kvalitéer. Som drama har den inte mycket att erbjuda annat än att på ett förhållandevis enkelt sätt visa upp den närmast omöjliga position som en kvinnlig konstnär och tillika hustru och mor befann sig i vid denna tid.

Det riktiga kraftcentrat blir, trots ambitionen att berätta Maries historia, ännu en gång Søren Krøyer, vars psykiska bipolaritet visas fram på ett sätt som är både skrämmande och rörande. Sætter-Larsen lyckas skickligt balansera på den tunna knivsegg som löper mellan grotesk skräckbild och patetisk konstnärsmyt så att vi i publiken kan få en förståelse för personen Krøyer. Filmen börjar också med hans begravning 1909, en händelse till slut gör det möjligt för Marie att leva med den svenska tonsättaren Hugo Alfvén (Sverrir Gudnasson, i en märkligt svag rollprestation) som hon redan 1905 fått barn med.

Marie slits mellan de båda männen, men det som borde motiverat filmatiseringen, hennes uppgivande av sitt eget skapande, blir på ett underligt sätt av underordnad betydelse i filmen. Det är (som vanligt) kvinnans val av kärlekspartner som står i centrum, vilket försvagar både filmens dramatiska nerv och komplexiteten i karaktärsrelationerna.

Inte ens det faktum att Marie hindras från att ta hand om sin dotter, på grund av att hon "förlupit hemmet", gör att skildringen blir till mycket mer än en svag melodram.

Bildmässigt är det som oftast hos August, som är utbildad fotograf, vackert (fotot är signerat Dirk Brüel som arbetade med August i dennes debut, det äktenskapliga vardagsdramat Honning måne/Honungsmåne 1978) och ett par av birollerna mejslas ut på ett berömvärt sätt (Tommy Kenter som advokat Lachmann, Lene Maria Christensen som Maries väninna Anna), men sammantaget är det en film som uppvisar Augusts vanliga tendens till vackert bildsatt, men ack så urvattnat drama.

(Balladen om Marie Krøyer hade premiär den 12 oktober)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Äta Sova Dö

Att äta och sova för att sedan bara dö kan väl uppfattas som den lott som de flesta av oss tilldelas i livet. Och just Äta Sova Dö är titeln på långfilmsdebuterande Gabriela Pichlers berättelse med självbiografisk bakgrund.

Filmen har redan fått mycket beröm, vunnit publikpriset bland de kritikerutvalda filmerna i Venedig samt deltagit i några andra stora festivaler. Historien om 20-åriga Rasa som arbetar på en grönsaksfabrik i nordvästra Skåne och hur hon försöker klara av livet när hon kastas ut i arbetslöshet har setts som en viktig underklasskildring på den svenska filmrepertoaren.

 

Rasas energi och kraftfullhet är det som imponerar mest i filmen, till perfektion gestaltat av debutanten Nermina Lukac. 

Många har jämfört filmen med de belgiska bröderna Dardennes Rosetta (1999) eller den amerikanska Winter's Bone (2010) och det äger nog sin riktighet när det gäller den svarta beskrivningen av ett klassamhälle där allt tal om att man kan bli det man vill bara man tar sig i kragen ytterst är en föraktfull känga åt dem som inte ges några reella möjligheter. 

Men samtidigt har Pichlers film flera andra dimensioner, inte minst en slagkraftig ironisk humor. Scenerna där hon möter representanter från arbetsförmedlingen och en jobbcoach som ska träna de arbetslösa i att bete sig på ett så undergivet sätt i jobbintervjuer att de kan få ett nytt jobb har en komik som inte står en mästare på området som Roy Andersson efter. Liksom honom arbetar Pichler med icke-professionella skådespelare och i dessa scener fungerar det riktigt bra, det finns en omedelbarhet som känns genuin.

Men i andra, mer dramatiskt krävande, situationer visar filmen upp en tafflighet som inte är så givande. Till exempel i den scen när några Göteborgskillar hamnar i diskussion med Resa och hennes kompisar, här lyser ambitionen att hämta upp vardagens språk och gruppkonflikter alltför tydlig och blir ihålig.

En poäng med en berättelse av denna typ är att ge publiken upplevelsen av den enahanda och livsförgörande existensen på botten av den sociala hierarkin, i det här fallet inte bara den okvalificerade arbetarklassen utan också i en invandrarmiljö. 

Pichlers egna livserfarenheter gör att relationen med pappan blir både inkännande och tragikomisk samt på ett hälsosamt sätt ger en alternativ skildring av Sverige i förhållande till alla de medelklassdramer som upptar den svenska filmen.

Trots detta ska det inte förnekas att Äta Sova Dö blir onödigt segdragen och tenderar till upprepningar som inte höjer den dramatiska pulsen. Och liksom i en på vissa sätt snarliknande film som (likaledes kritikerhyllade men publikmisslyckade) Sebbe (2010) blir svartsynen och hopplösheten stundtals oavsiktligt komisk och alltför lätt för medelklasskritikerna att hylla — vilket är synd eftersom Pichler i det stora hela (till skillnad från förra årets misslyckade Odjuret  som utspelar sig i liknande miljöer) hanterar kombinationen av samhällsbeskrivning och motståndskraft på ett bra sätt.

(Äta Sova Dö har premiär den 5 oktober)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se