Äta Sova Dö

Att äta och sova för att sedan bara dö kan väl uppfattas som den lott som de flesta av oss tilldelas i livet. Och just Äta Sova Dö är titeln på långfilmsdebuterande Gabriela Pichlers berättelse med självbiografisk bakgrund.

Filmen har redan fått mycket beröm, vunnit publikpriset bland de kritikerutvalda filmerna i Venedig samt deltagit i några andra stora festivaler. Historien om 20-åriga Rasa som arbetar på en grönsaksfabrik i nordvästra Skåne och hur hon försöker klara av livet när hon kastas ut i arbetslöshet har setts som en viktig underklasskildring på den svenska filmrepertoaren.

 

Rasas energi och kraftfullhet är det som imponerar mest i filmen, till perfektion gestaltat av debutanten Nermina Lukac. 

Många har jämfört filmen med de belgiska bröderna Dardennes Rosetta (1999) eller den amerikanska Winter's Bone (2010) och det äger nog sin riktighet när det gäller den svarta beskrivningen av ett klassamhälle där allt tal om att man kan bli det man vill bara man tar sig i kragen ytterst är en föraktfull känga åt dem som inte ges några reella möjligheter. 

Men samtidigt har Pichlers film flera andra dimensioner, inte minst en slagkraftig ironisk humor. Scenerna där hon möter representanter från arbetsförmedlingen och en jobbcoach som ska träna de arbetslösa i att bete sig på ett så undergivet sätt i jobbintervjuer att de kan få ett nytt jobb har en komik som inte står en mästare på området som Roy Andersson efter. Liksom honom arbetar Pichler med icke-professionella skådespelare och i dessa scener fungerar det riktigt bra, det finns en omedelbarhet som känns genuin.

Men i andra, mer dramatiskt krävande, situationer visar filmen upp en tafflighet som inte är så givande. Till exempel i den scen när några Göteborgskillar hamnar i diskussion med Resa och hennes kompisar, här lyser ambitionen att hämta upp vardagens språk och gruppkonflikter alltför tydlig och blir ihålig.

En poäng med en berättelse av denna typ är att ge publiken upplevelsen av den enahanda och livsförgörande existensen på botten av den sociala hierarkin, i det här fallet inte bara den okvalificerade arbetarklassen utan också i en invandrarmiljö. 

Pichlers egna livserfarenheter gör att relationen med pappan blir både inkännande och tragikomisk samt på ett hälsosamt sätt ger en alternativ skildring av Sverige i förhållande till alla de medelklassdramer som upptar den svenska filmen.

Trots detta ska det inte förnekas att Äta Sova Dö blir onödigt segdragen och tenderar till upprepningar som inte höjer den dramatiska pulsen. Och liksom i en på vissa sätt snarliknande film som (likaledes kritikerhyllade men publikmisslyckade) Sebbe (2010) blir svartsynen och hopplösheten stundtals oavsiktligt komisk och alltför lätt för medelklasskritikerna att hylla — vilket är synd eftersom Pichler i det stora hela (till skillnad från förra årets misslyckade Odjuret  som utspelar sig i liknande miljöer) hanterar kombinationen av samhällsbeskrivning och motståndskraft på ett bra sätt.

(Äta Sova Dö har premiär den 5 oktober)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se