Året är 2044, berättarrösten tillhör Joe (Joseph Gordon-Levitt).
Han har ett något säreget yrke, även om han talar om för oss att det inte är en
så annorlunda värld. Han är nämligen en "looper" eller avrättare,
tjänsteman i brottsorganisationer som trettio år senare skickar personer till
honom för snabb förintelse.
Tidsresor är dock förbjudna, därför gäller det för
honom att vara snabb och effektiv i sitt yrke. En inte särskilt trevlig grabb kan
man tycka, speciellt när han visar sitt förakt för samhällets fattiga och mest
verkar njuta av ett snobbigt utseende, snabba bilar och att använda sig av
droger.
Men nu är ju detta trots allt en film som ska ha en
uppbygglig moral och därför handlar historien egentligen inte alls om tidsresor
och skjutande utan om att ta sitt ansvar för att världen ska vara möjlig att
leva i. Hur går då detta till?
Efter inledningens ganska tröttsamma vapenviftande
(tonårspojkarnas våta dröm) skapar manusförfattaren och regissören Rian Johnson
(Brick [2005] och The Brothers Bloom [2008]) ett stundtals mer engagerande
drama när frågan dyker upp vad som händer med dessa loopers i det ögonblick de
får sin egen trettio år äldre kropp att döda. Vilket val gör de då, låter de
sig själva löpa eller utför de sitt välbetalda yrke?
Joe ställs inför detta dilemma (som aviserats lite väl
tydligt genom att andra loopers genomgått samma prövning precis innan) och det
blir genom mötet med sitt äldre jag (spelad av Bruce Willis) som han inser
livets värde. Inte för att han precis älskar sig själv, snarare tvärtom. Han
inser i stället att det våld som den äldre Joe utövar för att få återförenas
med sin hustru, trots sitt vällovliga syfte, bara kommer att leda till
förödelse och ännu mer våld.
Båda versionerna av Joe söker nämligen efter den femåriga
pojke vilken tre decennier senare som gangsterledare under namnet Rainmaker
försöker radera ut alla loopers (oklart varför) och genom sin telekinetiska
förmåga tar makten över alla gangstersyndikaten (oklart hur).
Och det är i den äldre Joes resa tillbaka i tiden som tidshoppen
och konsekvenserna av handlingar i olika decennier blir som mest komplex — och
ärligt talat mest ofullständigt utredd.
Historiens upplägg har givetvis drag av flera av de
tidsresor som tidigare kunnat ses på film. Inte bara The Terminator- serien
(1984-2009), närvaron av Bruce Willis medför att Terry Gilliams 12 Monkeys/ De tolv apornas armé
(1995) dyker upp i minnet. Men Looper innehåller inte tillräckligt intressant
tankegods för att riktigt kunna mäta sig med dessa filmer — även om
filmskaparna försöker få den att framstå i samma dager, inte minst i de
eftertänksamma scenerna när Joe träffar mamman Sara (Emily Blunt) på den
amerikanska landsbygden.
Och det är i denna slutknorr på historien om Joe som det
innehållsligt mest tveksamma i filmen dyker upp. Sens moralen blir att bara kvinnor
stannar i hemmet och sköter om barnen och inte är inne i stan och horar så blir
världen en plats utan hat och våld. Att trycka in en sådan slutsats i en film
vars attraktionskraft i så hög utsträckning bygger på vapenskrammel och
skickligt iscensatta actionpartier visar på en konfliktfylld motsägelse hos
filmskaparna — en oförmåga att få ihop innehåll och filmisk stil som inte är
alltför ovanlig i action/fantasy/science fiction-genrerna.
Därmed inte sagt att Looper saknar intresse eller filmisk
skicklighet — snarare att den inte är så smart som den själv tror sig vara.
Författarparet
Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril skapade med romanen
Hypnotisören från 2009, skriven under pseudonymen Lars Kepler, en ny
kriminalromanserie som har gjort succé på många ställen i världen.
Paganini-kontraktet och Eldvittnet har de följande åren också hamnat på
försäljningstoppen i Sverige så en filmatisering var att vänta. Det oväntade
var att Lasse Hallström, den svenske mysregissören i den stora filmvärlden,
skulle ta sig an jobbet. Men som han har sagt: "Jag har aldrig gjort en
thriller förut, men om jag inte hade fått bygga ut äktenskapsskildringen hade
jag inte gjort filmen".
Och det märks tydligt var Hallströms intresse ligger. Filmen
handlar betydligt mer, och är betydligt bättre, i gestaltningen av läkaren Erik
(Mikael Persbrandt) och hans hustru Simone (Lena Olin) än i spänningsdelarna,
som lider av en påtaglig ospänning och brist på rimlig undersökningslogik.
Därmed inte sagt att äktenskapsdramat blir till något särskilt intressant, det
följer svensk dramafilms väl upptrampade stigar med hysterisk kvinna och mannen
med kommunikationssvårigheter. Däremot gör både Persbrandt och Olin (som gör en
karaktär hon tagit patent på, men ändå är filmens behållning) bra insatser.
Intrigen rör de bestialiska morden på en Stockholmsfamilj
och den polisundersökning, ledd av enslingen Joona Linna (Tobias Zilliacus),
som kommer deras mörka hemligheter på spåren. Men egentligen handlar historien
om Erik och Simone och hur de ska kunna lappa ihop sitt äktenskap efter det att
han för ett par år sedan hade ihop det med en kvinnlig läkare på Danderyds
sjukhus, hans arbetsplats (fast man ser inte något av hans ordinarie arbete).
Men Erik är en hyvens karl, som också har sina sår efter att
ha varit för snabb att med hypnos som metod peka ut en äldre man som pedofil
och därmed blivit skandaliserad. I linje med filmens grovkorniga moralism visar
det sig dock under handlingens gång att han faktiskt haft rätt om mannen — och
konstnären Simones hysteri blir inte heller till något verkligt hot mot familjelyckan.
Hennes konstnärliga begåvning, som det dessförinnan ärligt sagt inte gått att
upptäcka något av, gör också att kriminalfallet går att lösa.
Ett krav på en deckare är ju att den ska vara spännande,
bland annat genom att följa en rimlig logik när det gäller spår, undersökningar
och polisarbete och här misslyckas filmen helt. Polisen är helt inkompetent att
göra det mest grundläggande av arbete och när information viktig för fallets
lösande presenteras är det helt slumpmässigt, genom Erik hypnotiska gester (med
tydlig förebild i amerikanska tv-serier som Medium eller The Mentalist) eller
att man helt plötsligt kommer på att man borde titta i socialtjänstens
handlingar. För att inte tala om slutet när centralfigurerna kan ta sig från
Stockholm till Norrlands inland innan den lokala polisen ens hinner till
platsen för upplösningen. Men så går det när en annan del av historien är den
intressanta för filmskaparna men man ändå måste lösa brottsintrigen.
Musikaliskt och fotografiskt är filmen också skäligen
medioker. Den enda scen som har ett genuint bildmässigt liv är när Simone under
hypnos ska komma ihåg vad hon sett när den egna sonen kidnappas, då får vi se
en variant av den amerikanske konstnären Andrew Wyeths berömda Christina's
World från 1948, en oerhört vacker bild.
Och den bildmässiga torftigheten understryks vid eftertexterna
(som är en omvänd spegling av förtextscenen). Då får vi en helikopterbild av
Stockholm som varar i flera minuter, alltmedan staden försvinner mot horisonten
— men varför? Har Stockholm haft en betydelsefull roll i dramat? Nej, inte
alls. Liksom placeringen av familjen Bark i ett pittoreskt kvarter på Söder är
inledningen och avslutningen (liksom flera andra bilder i filmen) bara
motiverad av att sälja intrycket av Stockholm som en fotogenique
inspelningsplats för utländska producenter.
P R E S S M E D D E L A N D E från Svenska Filminstitutet
Regeringen tidigarelägger stödet till digitalisering av biografer
I budgetpropositionen som presenterades idag framgår att regeringen skyndar på utbetalningen av stödet till digitalisering av biografer.
– Det här är ett mycket glädjande besked. Digitaliseringen pågår nu i en väldigt snabbt takt och vi stod inför en situation där många biografer som skulle kunnat få stöd helt enkelt hade blivit tvungna att lägga ner i väntan på det, säger Anna Serner, VD Svenska Filminstitutet.
Stödet är en del av de 60 miljoner kronor som regeringen satsar på digitalisering av biografer under perioden 2011-2014. Enligt den ursprungliga planen skulle 15 miljoner ha betalats ut årligen, men nu avsätts 30 miljoner kronor redan under 2013.
