The Bourne Legacy

Berättelserna om de genetiskt manipulerade superspionerna inom den amerikanska underrättelsetjänsten har med filmerna om Jason Bourne (löst baserade på Robert Ludlums romaner) fått ett kraftigt genomslag. Actiongenren har för all framtid förändrats av deras sätt att berätta och varje film inom genren som har någon självaktning försöker plocka in vad man kan av den dynamik i klippningen och spänningsskapande gåtstruktur som inte minst del två och tre uppvisar. Till och med föregångaren Bond har i de senaste delarna fått en rejäl dos Bourne i sig och även svenska (valhänta) actionförsök (Hamilton inte minst) har ambitionen att hämta inspiration därifrån, kanske främst i slagsmålsscenernas välkoreograferade kaos.

När nu del fyra, The Bourne Legacy, får premiär känner man igen en hel del av upplägget — och samtidigt finns skillnader. Regissören (av del två och tre [Supremacy 2004] och [Ultimatum 2007]) Paul Greengrass och Matt Damon, som gestaltat Bourne i de föregående filmerna, är inte längre med. Speciellt Greengrass frånvaro är tydlig. Hans träning inom dokumentärgenren gav filmerna en närhet och verklighetskänsla mitt i all uppförstorad actiondramatik. Men även Damons insats var betydelsefull, som den lite fyrkantige soldaten som rekryteras till specialuppdrag.

Kritik av maktmissbruk och myndigheternas våldsanvändning under devisen "ändamålet helgar medlen" var en viktig del av de tre första filmerna och detta fortsätter i den nu aktuella filmen. Allt och alla kan offras, om det främjar den tro på att man "tjänar fosterlandet" och bekämpar terrorism som ligger bakom allt våld.

Regissören Tony Gilroy skrev manus till de föregående delarna i serien (han har även skrivit och regisserat bland annat Michael Clayton [2007] och Duplicity [2009]), vilket borgar för en kontinuitet i kritiken mot de genetiska experiment som gått över lagens gränser. Han har också plockat med sig bröderna Dan (manus) och John (klippning), vilket borgar för att Legacy är en riktig familjeproduktion.

Handlingen kretsar kring underrättelsemyndigheternas försök att eliminera alla de som ingått i experimentet Operation Outcome, en fortsättning på de tidigare Treadstone och Blackbriar som Bourne avslöjat i sin jakt på vem han är, vilket gjort dem omöjliga att försvara i den offentliga debatten. Bourne finns också med i bakgrunden, men det är en annan agent, Aaron Cross (Jeremy Brenner), som står i centrum, i en sorts parallellhandling till händelserna i de tre första delarna. 

Han inser att uppdragsgivarna är på jakt efter honom och tillsammans med forskaren Marta Shearing (Rachel Weisz) flyr han undan deras mordförsök.

Gilroy lyckas ganska väl att fortsätta Greengrass hyperenergiska berättandestil, men här finns också längre dialogavsnitt med ambitionen att fördjupa karaktärsskildringarna, speciellt när det gäller Cross och Shearing, som delvis sänker tempot och intensiteten onödigt mycket (Legacy är också, liksom många nutida actionfilmer, med sina 135 minuter för lång). Renner har också en mer sårbar dimension i sitt agerande, vilket stundtals drar mot att dramat blir för lättviktigt. Där var Damons mer sluggeraktiga still effektivare. Och eftersom vi redan sett tre filmer med en karaktär som söker efter sin identitet blir det inte lika engagerande med ytterligare en som gör samma resa.

Och klippningen, det som mer än något annat lyft fram Bourne-serien, blir i slutets bil- och mcjakt (där nästa generations superagent, en LARX-3, är som en uruk-hai) till en ytterst effektiv pulshöjare — men samtidigt har en del av Greengrass intensitet i skildringen av hela händelseförloppet förlorats och denna senaste Bourne-avläggare blivit en mer ordinär actionrulle.

(The Bourne Legacy har premiär den 29 augusti)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Snabba Cash II

Uppföljaren till Daniel Espinosas filmatisering av Jens Lapidus Snabba Cash kan närmast karaktäriseras som en fortsättning på regissören Babak Najafis förra film Sebbe (2010).











Där denna visade upp en närmast parodisk svartsyn på tillvaron för den tonårige titelkaraktären är det nu de äldre Johan, Jorge och Mahmoud som befinner sig i samma hopplöshetsvärld. Vilket inte hade varit så förödande för filmen om något väsentligt hade hänt med figurerna under filmens förlopp eller om man som åskådare hade fått någon sorts insikt om vad det är som orsakat deras förfärliga tillvaro. Ambitionen med att skapa paralleller mellan dessa tre karaktärer med olika kulturell bakgrund är uppenbarligen att visa på något gemensamt, men men det enda som nämns, nej ältas, är att de har dåliga relationer med sina föräldrar.

Och detta blir i sin tur motiveringen till att de tre kriminellas liv sentimentaliseras å det grövsta. Ja, inte bara deras liv, Johans fängelsekompis Mrado (Dragomir Mrsic) vill ju egentligen bara lämna över ett brev till sin lilla dotter vilket får honom att döda några plitar  vid sin flykt samt senare ytterligare några— men det spelar ju ingen roll när han i softade bilder tänker på dottern. Att han valt att leva ett kriminellt liv och därmed å det grövsta sviker henne bryr sig filmen inte om.

Och så håller filmen på. Mahmoud (Fares Fares), som är den intressantaste karaktären, är beredd att döda kompisar och ta order från den serbiska maffian för att pappan är en mes som gör vad "svenskarna" säger till honom att göra.

Jorge (Matias Varela) blir knarklangare för att familjen inte bryr sig om honom, på samma sätt som Johan (Joel Kinnaman) dras in i fortsatta gangsteruppgörelser för att mamman inte vill ha med honom att göra och för att hans affärskompanjon från överklassen lurar honom å det grövsta i filmens inledning.

Allt är målat med den bredaste av penslar och de tjockaste av kladdiga sentimentalitetsfärger kring ytterst osympatiska figurer. Man kan inte ens avhålla sig från att låta Jorge träffa en misshandlad prostituerad och bli kär.



(Snabba Cash II  har premiär den 17 augusti)


Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Magic Mike

Matthew McConaughey har alltsedan han på allvar slog igenom som skådespelare i John Grisham-fimatiseringen A Time to Kill (1996) haft den dåliga vanan att välja sämre filmprojekt och roller än han borde, ofta med fokus på hans förförelsekonster.

 

När han nu i Magic Mike får tillfälle att i någon mån fördjupa en liknande karaktär (så som Tom Cruise i några filmer också gjort och därmed visat hur bra han är som skådespelare) så får vi åter igen upptäcka att det finns bra mycket mer bakom det breda leendet och sydstatsdialekten än vad vi har fått se under flera år. Inte för att det ligger en uppenbar Oscar-nominering och väntar, men gestaltningen av Dallas — ägare till en strippklubb med män i Tampa, Florida och med ambitioner att flytta verksamheten till Miami — är den största behållningen i denna Steven Soderbergh-film som fått mycket kritikerberöm i USA och spelat in mycket pengar, inte minst i förhållande till sin blygsamma budget.

Dallas är dock inte den centrala karaktären och i konsekvens med många av Soderberghs filmer så är det inte helt lätt att veta vem som är det — och däri ligger en del av det ofullgångna med Magic Mike. Titelkaraktären (spelad på ett charmigt sätt av Channing Tatum) är en trettioårig mångsysslare vars framgång som strippartist (baserad på Tatums egna tidiga liknande karriär) döljer att han egentligen vill vara möbeldesigner och -byggare. Hans bana i berättelsen för att inse var de genuina mänskliga värdena finns följer en mycket traditionell struktur, vilket inte är en svaghet i sig men eftersom filmens manusförfattare, Reid Carolin, inte lyckats skapa tillräckligt bra och originella scener för att visa fram hans mognad blir historien en ganska oengagerad framställning av en läroprocess.

Det finns även ett par andra karaktärer som stundtals tar över i filmen. Dels är det Adam (Alex Pettyfer), en nittonårig slacker som Mike träffar på vid ett byggnadsjobb och som han introducerar i strippvärlden. Adam har ingen moralisk hållning och blir dramaturgiskt till en kontrast till Mike, någon som uppvisar ett beteende som Mike inte bör följa.

Däremot är hans syster Brooke (Cody Horn) en karaktär med egna övertygelser och det är antagligen därför filmskaparna valt att låta henne jobba som vårdbiträde — alltså någon som inte fångas av show business-glitter och falskhet (vi får dock inte se henne i arbetet, bara i relation till brodern och Mike). Däremot skildras de tjejer som kommer till strippklubben enbart som skrikande och sexfrustrerade våp, något som är en av filmens stora svagheter. Här hade det funnits tillfälle att belysa grunden för den verksamhet som killarna ägnar sig åt, men den vägen tar man inte.

Här finns alltså i realiteten i det närmaste fyra olika centrala karaktärer och till skillnad från Soderberghs bästa filmer (till exempel Traffic [2000]) så blir försöken till fördjupning av karaktärerna och deras relationer inte särskilt lyckad. Tonen i filmen växlar också från drama till burlesk komedi till musical (med alltför många nummer på klubben Xquisite) på ett sätt som mer påminner om Soderberghs "entertainments" (som Ocean's Eleven [2001] och dess uppföljare) än en film som The Informant (2009).

Soderbergh har som vanligt själv fotograferat, under pseudonymen Peter Andrews, på ett alldeles utmärkt sätt och klippt filmen, under pseudonymen Mary Ann Bernard.

(Magic Mike har premiär den 15 augusti)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se