Matthew McConaughey har alltsedan han på allvar slog igenom som skådespelare i John Grisham-fimatiseringen A Time to Kill (1996) haft den dåliga vanan att välja sämre filmprojekt och roller än han borde, ofta med fokus på hans förförelsekonster.
När han nu i Magic Mike får tillfälle att i någon mån fördjupa en liknande karaktär (så som Tom Cruise i några filmer också gjort och därmed visat hur bra han är som skådespelare) så får vi åter igen upptäcka att det finns bra mycket mer bakom det breda leendet och sydstatsdialekten än vad vi har fått se under flera år. Inte för att det ligger en uppenbar Oscar-nominering och väntar, men gestaltningen av Dallas — ägare till en strippklubb med män i Tampa, Florida och med ambitioner att flytta verksamheten till Miami — är den största behållningen i denna Steven Soderbergh-film som fått mycket kritikerberöm i USA och spelat in mycket pengar, inte minst i förhållande till sin blygsamma budget.
Dallas är dock inte den centrala karaktären och i konsekvens med många av Soderberghs filmer så är det inte helt lätt att veta vem som är det — och däri ligger en del av det ofullgångna med Magic Mike. Titelkaraktären (spelad på ett charmigt sätt av Channing Tatum) är en trettioårig mångsysslare vars framgång som strippartist (baserad på Tatums egna tidiga liknande karriär) döljer att han egentligen vill vara möbeldesigner och -byggare. Hans bana i berättelsen för att inse var de genuina mänskliga värdena finns följer en mycket traditionell struktur, vilket inte är en svaghet i sig men eftersom filmens manusförfattare, Reid Carolin, inte lyckats skapa tillräckligt bra och originella scener för att visa fram hans mognad blir historien en ganska oengagerad framställning av en läroprocess.
Det finns även ett par andra karaktärer som stundtals tar över i filmen. Dels är det Adam (Alex Pettyfer), en nittonårig slacker som Mike träffar på vid ett byggnadsjobb och som han introducerar i strippvärlden. Adam har ingen moralisk hållning och blir dramaturgiskt till en kontrast till Mike, någon som uppvisar ett beteende som Mike inte bör följa.
Däremot är hans syster Brooke (Cody Horn) en karaktär med egna övertygelser och det är antagligen därför filmskaparna valt att låta henne jobba som vårdbiträde — alltså någon som inte fångas av show business-glitter och falskhet (vi får dock inte se henne i arbetet, bara i relation till brodern och Mike). Däremot skildras de tjejer som kommer till strippklubben enbart som skrikande och sexfrustrerade våp, något som är en av filmens stora svagheter. Här hade det funnits tillfälle att belysa grunden för den verksamhet som killarna ägnar sig åt, men den vägen tar man inte.
Här finns alltså i realiteten i det närmaste fyra olika centrala karaktärer och till skillnad från Soderberghs bästa filmer (till exempel Traffic [2000]) så blir försöken till fördjupning av karaktärerna och deras relationer inte särskilt lyckad. Tonen i filmen växlar också från drama till burlesk komedi till musical (med alltför många nummer på klubben Xquisite) på ett sätt som mer påminner om Soderberghs "entertainments" (som Ocean's Eleven [2001] och dess uppföljare) än en film som The Informant (2009).
Soderbergh har som vanligt själv fotograferat, under pseudonymen Peter Andrews, på ett alldeles utmärkt sätt och klippt filmen, under pseudonymen Mary Ann Bernard.
(Magic Mike har premiär den 15 augusti)
Betyg: 5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar