Överlevnadsfilmer brukar vanligtvis utgöras av ett spektakulärt katastrofscenario, modell 2012 (2009) eller The Towering Inferno/Skyskrapan brinner (1974).
I fallet med äventyraren Aron Ralston handlar det dock mer om ett drama i ett trångt och slutet rum, där han tillbringar 127 Hours/127 timmar innan han lyckas ta sig loss från den sten som klämt fast honom i klippan.
Och eftersom filmen baseras på en verklig händelse 2003 är det ingen överraskning hur han tar sig därifrån — han skär av sig höger underarm.
Innan dess har han under de fem dygnen från lördagens vandring i Utahs ödemarker till räddningen med helikopter hunnit ångra både en och två gånger att självsäkerheten och oviljan att komma nära andra människor medfört att ingen vet var han befinner sig.
Drömmar, minnen och fantasier lyfter fram hans förändring under katastrofen, men innebär också att det slutna rummets klaustrofobi löses upp.
Trots de två fotograferna Anthony Dod Mantle och Enrique Chediaks skicklighet i att få oss att känna öknens och bergens ogästvänlighet blir regissören Danny Boyles ovilja att stanna i klippspringan till en dramatisk svaghet. I stället försöker han hitta så många bildvinklar och drastiska närbilder som möjligt.
Inte minst är han förtjust i att i extrem närbild visa oss hur urin rinner genom en flaska, inte helt olikt hur han i sin genombrottsfilm Trainspotting (1996) låter oss följa med huvudkaraktären Renton när han dyker ner i en extremt skitig toalettstol.
Exemplen är inga enstaka företeelser i Boyles filmer, han har en förkärlek för det uppspeedade och förvridna.
Ibland blir det ett bra resultat, som i 28 Days Later/28 dagar senare (2002), en av de bästa zombie(liknande) filmerna från senare år.
Men han kan också hamna i meningslösheter som The Beach (2000)
eller tveksamma samtidsskildringar som den mångfaldigt Oscar-belönade Slumdog Millionaire (2008).
127 Hours lider också av en övertydlighet i den tematik som Boyle vill vara säker på att vi åskådare förstår (förstärkt av en hjärteknipande men dramatiskt onödig avslutning där vi får se den verklige Arons familjelycka),
dock bidrar James Francos agerande som Aron i hög grad till att sockerpillerna glider ner.
Men man skulle önska att Boyle hade litat på att det mänskliga dramat hade gått fram utan häftig klippning och med en skildring som mer tagit till vara på det glidande tillstånd mellan verklighets- och medvetandeplan som denna extrema katastrof utgjorde för den verklige Aron Ralston.
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar