Åsa-Nisse — Wälkom to Knohult

Vad finns det att säga om Åsa-Nisse —  Wälkom to Knohult som inte redan är sagt? Antagligen inte mycket.

42 år efter den senaste filmen och 62 år efter den första har nu nummer tjugoett i raden haft premiär — till förtret för vissa, till mild glädje för andra. Knappast någon har jublat av lycka, medan Roy Andersson tyckte det var en skam att figurer baserade på berättelser av en f d Waffen-SS-soldat kunde få uppträda på landets biografer. Visserligen hade Andersson inte sett filmen han ville censurera, men det är ju ingen ovanlig taktik — om det man inget vet är det lättare att ha en bestämd åsikt.

Är då Åsa-Nisse i Kjell Bergqvists gestalt något att uppröras eller upphetsas av? Knappast.

Ett återupplivande av den mest utskällda figuren i svensk filmhistoria, betraktad som en kulturfara av det Svenska Filminstitutets skapare Harry Schein, hade kunnat vara en provokation värd de tidiga modernisterna för hundra år sedan, ledande till kaos och slagsmål i bänkraderna. Men icke!

Vid söndagens matinéföreställning på storbiografen Royal i Malmö satt publiken och småmyste (åtminstone så småningom) över hur regissören Fredrik Boklund och manusförfattarna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar spetsat det svenska folklustspelet med dratta-på-ändan-humor, referenser till andra filmer och (stundtals) lite Monty Python-absurditeter.

Enligt uppgift har Boklund, som regisserade den inte särskilt lyckade Hipp Hipp!-filmen Morgan Pålsson — Världsreporter (2008), avsett att på ett närmast post-punkmässigt sätt låta Åsa-Nisse-mytologin explodera i ansiktet på biobesökaren, men fullt så slagkraftig är inte filmen.

Den är till stora delar ett städat folklustspel, med det något märkliga draget att Åsa-Nisse är en rätt perifer figur.

Det är snarast den slemmige Mårten Dagelid (Johan Glans) och hans skånska kumpaner som står i centrum när de försöka lura Nisse på uppfinningen som gjort att Knohult blivit världens oljecentrum. Till detta kapitalismens rofferi tillkommer statens villiga medlöperi i form av statsminister Berit Schweinfeldt (Maria Lundqvist).

En stor del av de svenska skådespelare som förekommer mest flitigt på tv dyker upp i filmen och bidrar till att agerandet i sig är helt acceptabelt (inom genrens ramar) medan intrigen, som ligger nära flera av de filmer som det brittiska bolaget Ealing Studios gjorde under slutet av 1940- och början av -50-talet (kanske främst Passport to Pimlico/Biljett till Burgund [1949], gjord samma år som den första Åsa-Nisse-filmen), inte bidrar till att förhöja komiken eller förankra den i något mer meningsfullt — vilket var fallet med Ealings filmer, därför finns de fortfarande kvar som njutbara minnen för den publik som en gång sett dem.

Till denna känsla kommer Åsa-Nisse aldrig att nå, vilket är synd eftersom själva utgångspunkten för originalberättelserna på ett intressant sätt har sin grund i omvandlingen av det svenska samhällssystemet till en modern skapelse (se Henrik Berggrens artikel i Dagens Nyheter om detta här). Och denna omvandling skedde inte bara i Sverige, utan hela västerlandet genomgick samma process under 1900-talet — där har vi antagligen kopplingen mellan skaparen av Åsa-Nisse, Stig Cederholm, och den nazistiska ideologin, som på många sätt kan sägas vara en reaktion på dessa förändringar.

Åsa-Nisse som knipslug omodern bonnläpp men med teknisk uppfinningsrikedom — en inte helt ogiltig idealgestalt för en tillbakablickande ideologi som i det tyska fallet ledde till en katastrof, i Sverige till folkhemmet.

I samarbete med Filmtrailer.se