Gullivers resor

Jack Blacks rockdrömmar är ett ständigt återkommande inslag i hans filmer. Inte nog med att han startade School of Rock (2003), i Gulliver's Travels/Gullivers resor måste han genomföra några scener där Guitar Rock- och Kiss-associationerna är påtagliga samt avsluta med att köra en version av Edwin Starrs War.

Ständigt spelar han den lille grabben som har något stort i sig, om bara omgivningen kunde se det. I Gulliver's Travels får han onekligen utlopp för sina allmaktsfantasier. Filmen, i regi av Rob Letterman, är huvudsakligen en bearbetning av den första delen i den irländske satirikern Jonathan Swifts snart 300-åriga parodi på den samtida politiska världen genom att använda sig av reseskildringen, en genre som redan i början av 1700-talet var populär hos de välmående samhällsskikten.

 

Black spelar alltså Lemuel Gulliver, postbud på tidningen New York Tribune. Vi får snabbt reda på att han är en "loser" genom att se honom leka med Star Wars-figurer samt att han samma dag som han introducerar en nyanställd på jobbet får denne som chef.

Gulliver är kär i reseredaktionens chef Darcy (Amanda Peet), men förmår inte säga något till henne. Chansen kommer dock när han av en slump får reda på att hon söker skribenter. Han klipper ut och klistrar ihop resebeskrivningar från nätet och presenterar dem som egna alster och hon blir så imponerad att hon skickar iväg honom till Bermuda-triangeln. Väl där försvinner han i dimman och stormen

och vaknar upp i Lilleputland, där han fängslas.

Han övertygar dock befolkningen om sin betydelse när han räddar prinsessan Mary (Emily Blunt) från att kidnappas och kungen (Billy Connelly) från en slottsbrand, allt iscensatt av fiendelandet Blefuscu. Han säger att han är president i USA och får ansvaret för att leda landets försvar.

Vilket han inledningsvis lyckas bra med, men när fienden tar hjälp av den avhoppade generalen Edward, avundsjuk på Gullivers framgångar, och skapar en stridsrobot (som hämtad från Transformers [2007]) får Gulliver det svårare att leva upp till sina påståenden.

Berättelsen om Gullivers resor hade kunnat bli ett helt rimligt inslag i Jack Blacks filmkarriär — om man bara hade tagit berättelsen på allvar. 

Nu blir det i stort sett slarvigt trams av hela situationen, hafsigt ihopkommet och utan annan komedi än Blacks vanliga förvuxna tidigpubertala utbrott, komplett med att han släcker slottsbranden genom att kissa ner kungen, vilket säger avsevärt mer om filmskaparna än om publiken när det gäller nivån på komedin.

Gulliver hinner också hamna i Brobdingnag, där han istället för att vara stor blir till en docka klädd i tjejkläder. Sekvensens enda betydelse ligger i att vi ska uppleva Gullivers totala förnedring och att hans flykt genom att använda en död stridspilots fallskärm ska visa på att han åter igen är karl för sin kropp — en  poäng fullt i nivå med filmens övriga 3D-onödigheter.

I samarbete med Filmtrailer.se