Titeln Meet the Parents: Little Fockers kan få en att tro att filmserien om Gaylord Focker (Ben Stiller) och hans smått problematiska förhållande till svärfar Jack Byrnes (Robert De Niro) nu lämnas över till en ny generation, men denna förhoppning kommer ganska snabbt på skam i denna den tredje filmen.
Det är fortfarande de vuxna medlemmarna av släkterna Focker och Byrnes som befinner sig i centrum — eller rättare sagt de äldre delarna av släkterna. För särskilt vuxna är de inte och rolig är inte filmen.
Den första filmen, Meet the Parents/Släkten är värst (2000), hade en rytm som medgav att komedin också kunde ge utrymme för smärtsamma insikter om nödvändigheten i att anpassa sig till dominerande familjeideal i en (inte bara) amerikansk medelklassvärld medan den andra filmen, Meet the Fockers/Familjen är värre (även den regisserad av Jay Roach) från 2005, blev till en påfrestande bild av alternativen i denna senmoderna tillvaro: kontrollfreaken Jack (spelad av en alltmer förstoppad De Niro) har som motpol den odrägligt självfixerade fadern Bernie (Dustin Hoffman) vars främsta karaktärsdrag är att han absolut inte lyssnar på någon annan — och denna figur samt hans lika självgoda sexrådgivare till hustru, Roz (Barbra Streisand), är de som till slut får Jack att bli mer avspänd!
Tala om att kryssa mellan Skylla och Charybdis!
Där den första filmen introducerade Gaylord Focker — med sitt otroligt komiska (sic) namn — för släkten Byrnes (där mamma Dina [Blythe Danner] får stå för alla de dygder som tillhör denna typ av familjeideal, den ständigt överseende och goda kraft som tryggar familjeinstitutionens fortlevnad trots männens obotliga stupiditet) och den andra rörde svärföräldrarnas möte är det i den nya filmen den femåriga födelsedagen för Gaylord (eller som han vill bli kallad, Greg) och hustrun Pams (Teri Polo) tvillingar som låter oss möta figurerna igen.
Även denna gång finns Pams f d, den odrägligt kloke och inkännande Kevin (Owen Wilson), med på ett hörn som en potentiell störning i familjelyckan, men huvudsakligen blir filmen till en förvirrande serie intriguppslag kring den centrala frågan om Gaylord har vad som krävs för att bli "The Godfocker" — dvs släktens patriark — nu när Jack börjar känna av åldern.
Alltför många handlingstrådar som inte leder någonvart och en total brist på komiska uppslag gör att ingen av de namnkunniga aktörerna har något att bidra med, de tvingas enbart upprepa de konstigheter som redan i tvåan hade blivit till manér.
Det roligaste i filmen är att se de båda dödspolarna De Niro och Harvey Keitel (i en liten gästroll) få gå bröstgänges tillväga mot varandra.
Och Jessica Alba lyckas på ett närmast mirakulöst sätt att komma undan i rollen som förförisk läkemedelsagent med skådespelaräran i behåll — filmens prestation!
I övrigt har regissör Paul Weitz, som faktiskt gjorde de hyfsade Hugh Grant-rullarna About a Boy/Om en pojke (2002) och American Dreamz (2006) men annars är mest känd för att ha satt igång American Pie-fenomenet 1999, tagit det som startade som en stundtals komiskt plågsam skildring av familjeinstitutionens absurditet och (med benäget bistånd av fyra manusförfattare) förflyttat det till en bottennivå av meningslöshet.
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar