Leviatan

En rysk film inspirerad av händelser i USA — kan det tänkas vara en action-film? Nej, snarare ett spänningsladdat drama där entydigheten i hjälte- respektive skurkrollerna visar sig vara en chimär.

Andrej Zvjagintsev har de senaste tio åren gjort sig känd som en filmare med en känsla för den långsamma iakttagelsens estetiska möjligheter, i filmer som Vozvrasjtjenije/Återkomsten [2003], Izgnanije/Förvisningen [2007] och Jelena/Elena [2011]  — filmer som genererat flera festivalpriser och gjort att han setts som en Tarkovskijs efterträdare.

När förra årets Leviafan/Leviatan nu har premiär i Sverige kan man konstatera att samma blick för människors intrikata relationer finns kvar, men nu sammankopplad med en stark känsla av ett våld som kan explodera i vilket ögonblick som helst samt en underfundig humor när filmen ser på dramats figurer.

Händelserna utspelas vid det Norra Ishavet i ett landskap som påminner en hel del om Nordnorge eller Island. Bilmekanikern Kolja håller på att förlora en rättstvist mot staden borgmästare Vadim vilket kommer att innebära att hans hus ska rivas.

Han tillkallar en vän från militärtiden, Dimitrij, som nu arbetar som advokat i Moskva. Denne har lyckats få reda på att Vadim begått oegentligheter (vilka och under hur lång tid låter filmen oss inte få reda på) och de ska nu pressa honom på pengar som ersättning för huset.

Allt är upplagt för ett blodigt drama med maktens man som en mafioso och Kolja som kraftfull hjälte. Men trots att Kolja är hetsig så kommer filmen inte att följa detta förväntade mönster. Det är i stället en berättelse med bibliska kopplingar, där Kolja blir till en samtida Job som utsätts för en serie prövningar på en väg som stadigt leder mot undergången.

Borgmästaren blir till en ganska räddhågsen figur och advokatvännen är inte främmande för svek. Kvar som drabbade av händelseutvecklingen är Koljas fru Lilja och sonen Roma: hon klarar inte av allt elände och han blir ensam lämnad kvar i huset som i filmens slutfas rivs för att ersättas av en ny kyrka.

Och stadens präst, som är borgmästarens andlige rådgivare, avkunnar samhällsmoralen: följ Guds bud så kommer du att se sanningen.

Leviatan möttes av en hel del kritik i Ryssland av kretsar som tyckte att den avslöjade för mycket av maktmissbruk och korruption i landet, men den utsågs också till Oscarkandidat och besegrades först på mållinjen av den polska Ida (men Leviatan fick en Golden Globe).

Både Bibelns Leviatan (havsmonstret som en bild av Satan) och samhällsfilosofen Thomas Hobbes bok från 1651 (där Leviatan är en bild för envåldshärskaren som kontrollerar människornas inneboende egoism) är relevanta för att förstå filmens religiösa och filosofiska dimensioner — men till slut är det ändå de inneboende filmiska kvalitéerna som gör Zvjagintsevs film till en sällsam resa i den mänskliga gemenskapens komplexa universum.

Och skådespelarinsatserna är överlag utmärkta, speciellt Sergej Pochodajev som sonen och Roman Madjanov som borgmästaren.

Betyg: 8/10

(Leviatan har premiär den 13/3)