Stöd till bred (och dyr) kvalitetsfilm

PRESSMEDDELANDE från SvT, Nordisk Film och Film i Väst

"Ny satsning på publik kvalitetsfilm

Film i Väst, Nordisk Film och Sveriges Television satsar på nya filmprojekt som förenar hög kvalitet med stor publik potential. Satsningen görs med förhoppningen om att vitalisera svensk films position i Sverige och i övriga världen med målet att göra svensk film till publikens förstahandsval.

Idag tillkännager Film i Väst, Nordisk Film och Sveriges Television sin gemensamma satsning med målet att skapa bättre förutsättningar för finansiering och produktion av långfilm som förenar hög kvalitet och angelägna berättelser med ett starkt publikt tilltal.

Varje enskilt projekt kan få maximal tilldelning om 25 miljoner kronor av de tre samproducenterna.

"Vår satsning kan ses som en vitamininjektion till svensk filmsektor som behöver lyfta produktionskvaliteten med siktet inställt på att nå den stora publiken. Målet är göra Sverige till det land i Norden som har högst marknadsandel för inhemsk film på repertoaren", säger Tomas Eskilsson, VD för Film i Väst.

De tre samarbetsparterna skapar genom satsningen ett starkt fundament för filmer som strävar efter kvalitet i alla aspekter som manus, regi, cast, visualitet och tematik. Filmer som är och ska vara angelägna för en stor publik både på hemmaplan och utanför Sveriges gränser.

"Detta är också ett sätt att motivera flera av våra talangfulla filmskapare inom svensk film att fokusera mer på bred kvalitetsfilm med en potential att nå ut internationellt", säger Lone Korslund, Head of Nordic Co-productions and Acquisitions, Nordisk Film.

Satsningen är tänkt att utgöra ett fundament från vilket filmer kan produceras med budgetar mellan 35 och 50 miljoner kronor, vilket är cirka 50 % mer än vad en genomsnittligt svensk film kostar.

"Vi vill höja kvaliteten i svenskt filmskapande och ytterligare stärka svensk långfilms position hos den breda svenska bio-publiken och inte minst hos tv-tittarna", säger Hanne Palmquist, Commissioning Editor Feature Films & TV Drama, vid Sveriges Television.

Nordisk Film kommer att svara för den nordiska distributionen av de aktuella filmprojekten och Trust Nordisk för International Sales. Sveriges Television erhåller nationella sändningsrättigheter för fri-tv."

En reflektion är att det som sagts vara den stora kvalitetshöjlkingen i svensk film (vilket man kan diskutera om detta verkligen inträffat) inte slagit igenom publikt och nu måste man göra något åt situationen så att man kan dra nytta av framgångarna för tv-serieproduktionen. 

Och allt som höjer kvalitén inom svensk film bör stödjas!

Oscar 2015

Årets Oscar-statyetter fördelades så här:

Bästa film: ”Birdman”

Bästa regi: Alejandro González Iñárritu - ”Birdman”

Bästa originalmanus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Jr and Armando Bo - ”Birdman”

Bästa manus efter förlaga: Graham Moore ”The Imitation Game”

Bästa foto: Emmanuel Lubezki – ”Birdman”

Bästa klippning: Tom Cross ”Whiplash”

Bästa originalmusik: Alexandre Desplat ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore - ”Still Alice”

Bästa manliga huvudroll: Eddie Redmayne - ”The theory of everything”

Bäst manliga biroll: JK Simmons – ”Whiplash”

Bästa kvinnliga biroll: Patricia Arquette - ”Boyhood”

Bästa utländska film: ”Ida” av Pawel Pawlikowski

Bästa dokumentär: ”Citizenfour” av Laura Poitras

Bästa animerade långfilm: ”Big hero 6”

Bästa ljudklipp: Alan Robert Murray och Bub Asman – ”American Sniper”

Bästa visuella effekter: Paul Franklin, Andrew Lockley, Ian Hunter och Scott Fisher – ”Interstellar”

Bästa makeup: Frances Hannon och Mark Coulier – ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa kostym: Milena Canonero – ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa produktionsdesign: Adam Stockhausen och Anna Pinnock ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa kortdokumentär: ”Crisis Hotline: Veterans Press 1”

Bästa kortfilm: ”The Phone Call”

Bästa animerade kortfilm: ”Feast”

Bästa låt: ”Glory” i ”Selma” (John Stephens och Lonnie Lynn, framförd av Common och John Legend)

Svenska framgångar i Berlin

Glädjande pressmeddelande från Film i Väst

Sanna Lenkens MIN LILLA SYSTER vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation Kplus idag på eftermiddagen och gör därmed Beata Gårdeler sällskap efter hennes vinst igår kväll av Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation 14Plus vid Berlins filmfestival.

Det blev full utdelning för Film i Västs samproduktioner MIN LILLA SYSTER och FLOCKEN som båda tog hem var sin Kristallbjörn vid årets upplaga av Berlins filmfestival.

Sanna Lenken vann Kristallbjörnen i sektionen Generation Kplus med MIN LILLA SYSTER om 12-åriga Stella och hennes några år äldre syster, konståkningssatsande Katja som bär på en hemlighet med bland andra Amy Deasismont i rollerna.

Juryns motivering:
The film's unique perspective, stunning performances and challenging theme really touched our hearts.

"Jag är mycket lycklig! Jag och mina tyska kollegor som varit med och jobbat med filmen nere i Berlin vill dricka bubbel, dansa och krama Kristallbjörnen och juryn", säger regissören Sanna Lenken.

MIN LILLA SYSTER är producerad av Annika Rogell för Tangy i samproduktion med Film i Väst, Fortune Cookie Film och Sveriges Television med flera samt med stöd av Svenska Filminstitutet, Magdalena Jangard.

Beata Gårdelers drama FLOCKEN vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i sektionen Generation 14Plus igår kväll som tidigare meddelats.

"Vi gratulerar filmskaparna bakom Min lilla syster till Kristallbjörnen och konstaterar att vår satsning på film för nya generationer skördar stora framgångar på absolut högsta internationella nivå", säger Tomas Eskilsson, VD på Film i Väst.

MIN LILLA SYSTER har svensk biopremiär 18 september 2015.

Fifty Shades of Grey

Så var det då dags för den första delen i E L James (författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.

Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).

Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis, eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?

Först och främst en variant av Twilight-berättelserna (historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.

Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele (Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som står som modell för hela genren.

I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”, genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans lust och moral som styr skildringen.

I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.

Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda, men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.

Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas förhållande blir ohållbart i denna första del.

Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas, alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till fascinationsobjekt för själva berättandet.

Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.

Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi, kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.

Betyg: 3/10

(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)

I samarbete med Filmtrailer.se

Natt på museet: Gravkammarens hemlighet

Shawn Levy har det senaste decenniet regisserat ett flertal ekonomiskt framgångsrika filmer, företrädesvis i komedigenren. Historierna om vad som händer på det Naturhistoriska museet i New York har väl varit de mest populära, därför har vi nu belönats med den tredje i serien, kallad Night at the Museum: Secret of the Tomb/Natt på museet: Gravkammarens hemlighet.

Inte för att det är en så fasligt stor hemlighet som döljs i den gravkammare som 1938 plundras på sina rikedomar och förs till Väst. Viktigast är en sorts magisk tavla som är orsaken till att varelserna på museet på Manhattan kommer till liv under nätterna — det som var hela poängen med filmerna från början.

Men någon spänningsberättelse kring avslöjandet av denna hemlighet är den här filmen knappast, snarare är det en lite uppgiven fortsättning där nattvakten Larry (Ben Stiller) får fortsätta att försöka hantera neanderthalare, dinosaurier och Attila the Hun så att de inte blir alltför påtagliga fenomen i den vardagliga världen.

Den här gången tar han sig till London för att försöka klura ut varför figurerna börjar förlora sin livlighet och lösningen blir både enkel och obegriplig: hur är denna hemlighet dels något som är så storslagen och samtidigt så banal?

På vägen blir detta också till en dubbelberättelse om föreningen av fäder och söner, ett tema som så totalt dominerar (inte minst den breda amerikanska) filmkulturen att man önskar att filmarna kunde anstränga sig lite mer för att göra dem angelägna.

Roligast är Stiller som Larrys neanderthalvariant Laa, mest bortkastade är Ricky Gervais, Steve Coogan och Owen Wilson, tristast är att se skildringen av en något överviktig kvinna som ska vara rolig genom att inte ha någon verklighetskoll och därför blir förälskad i neanderthalaren (den ende hon kan få intresserad?) och sorgligast är att se de nu bortgångna Mickey Rooney och Robin Williams.

Sämst är den svenska dubbningen som missar allt, från röster som stämmer med karaktärernas ålder till den totala bristen på atmosfärskapande ljud och mumlande skådisar.

Betyg: 2/10

(Natt på museet: Gravkammarens hemlighet har premiär den 6/2)

Jupiter Ascending

Syskonen Wachowskis filmkarriär kunde knappast ha startat bättre. Den erotiska thrillern Bound [1996] visade upp en filmisk känsla som gjorde dem till eftertraktade namn inom den amerikanska filmindustrin och med Matrix [1999] skapade de en stilbildande film med ett tema kring verklighet och illusion som i sin sf-inramning kom att få stor betydelse för det nya millenniets fantastique-produktioner.

Men deras fall från filmindustrins höjder blev också snabb, redan med de två följande delarna i Matrix-trilogin blev det tydligt att spiken de kokade soppa på inte var så märgfull. Kommande filmer (Speed Racer [2008] och Cloud Atlas [2012]) var verkligen inte några höjdare och även om James McTeigue-regisserade V for Vendetta [2006] satte vissa spår i populärkulturen, inte minst Guy Fawkes-masken, så har åtminstone jag inte haft några större förhoppningar om att de skulle återkomma till de filmiska höjderna.

Och även om den nya Jupiter Ascending är inte något mästerverk så är den dock deras bästa film sedan den första Matrix. Historien om den faderlösa Jupiter Jones (Mila Kunis), som får reda på att hon är av universell kungasläkt och genom en massa strider på jorden och i främmande galaxer lär sig få en starkare självkänsla och kraftfull pojkvän, verkligen inte är en originell skapelse lyckas Wachowskis genom sin filmiska kompetens göra de enskilda momenten till riktigt kraftfulla ögonblick.

Foto och klippning är riktigt suggestiva och de visar sin förmåga att ingjuta även de mest klichéartade scenerna med mustiga vibrationer (tag lärdom George Lucas och Peter Jackson!).

Till dessa vibrationer hör inte minst ekon av andra, mer centrala berättelser i den västerländska kulturen. Jupiter faller som en Alice ner i Underlandet där hennes storögda renhet får henne att klara alla hinder och den närmast antika gudasläkten Abrasax har tillräckligt mycket av Shakespearesk giftighet i sig för att kunna generera alla de gigantiska strider som vi får ta del av medan huvudskurken Balem (Eddie Redmayne) alldeles uppenbart har hämtat sitt viskande väsande från Voldemort i Harry Potter-filmerna. 

Terry Gilliam får t o m ge sin ton till filmen i en scen som alldeles uppenbart är en hyllning till hans Brazil [1985].

Bäst av allt är dock att se Sean Bean, vars närvaro fyller scenerna han är med i på ett sätt som bara han är mäktig.

Betyg: 6/10

(Jupiter Ascending har premiär den 6/2)

I samarbete med Filmtrailer.se

Whiplash

Att skola en ung människa till att bli framstående inom sitt fält är en delikat balansgång mellan uppmuntran och ärlig kritik, moroten och piskan.

Just piskan är en central del i filmen Whiplash, Damien Chazelles andra långfilm som redan hyllats vid flera festivaler och fått några Oscar-nomineringar i år, bland annat som bästa film. Den handlar om Andrew Neyman (Miles Teller), en nittonårig kille som går på den prestigefyllda musikskolan Shaffer i New York och i sin strävan efter att bli världens bästa jazztrummis hamnar i klorna på den närmast psykopatiske läraren Terrence Fletcher (J. K. Simmons).

Fletcher etableras tidigt i filmen som en sadistisk och mobbande lärare (inte helt olik Stig Järrels Caligula i Alf Sjöberg-regisserade Hets [1944], med manus av Ingmar Bergman) som regerar genom att sätta skräck i alla eleverna (mestadels killar) och kanske orsaken till en tidigare elevs död.

Han spelar på Andrews ambitioner och utnyttjar dennes oförmåga att förstå att de tillfällen när Fletcher verkar vara sympatisk enbart är ett sätt för denne att hitta svaga punkter hos Andrew.

Chazelle antyder att Andrews ambitioner kommer från faderns misslyckade karriär som författare och vi får också se en familjescen där de idrottande kusinerna (antar jag att det är) hyllas av familjen medan Andrews jazzmusik inte får särskilt mycket uppmuntran. 

Det leder också till att Andrew uppträder nedlåtande mot kusinerna och gentemot en tjej han har några dejter med: han hävdar att han inte kan fortsätta träffa henne eftersom han måste ägna all sin kraft åt musiken.

Andrew blir också alltmer brutal i sin behandling av de trummisar som Fletcher spelar ut mot varandra och den konkurrens som skulle kunna vara stimulerande och utvecklande blir (liksom i många idrottssammanhang) till en destruktiv kraft där det handlar om att trycka ner andra. Tävlingarna som Fletchers band deltar i blir också mest till förnedringsscener för Andrew (och de andra killarna).

Whiplash är en känslomässigt stark film (med viss självbiografisk grund hos Chazelle) kring maktspel och mobbning, med starka insatser av framför allt Simmons och Teller (det är också kul att återse Paul Reiser från tv-serien Mad about You/Galen i dig som Andrews far). Chazelle låter kanske intrigen trycka dit Andrew vid lite väl många tillfällen (han besparas varken kastade stolar eller bilkrascher) men regi, manus och klippning (av Tom Cross) gör filmen till ett kraftpaket med stark musikalitet.

Betyg: 7/10

(Whiplash har premiär den 6/2)

I samarbete med Filmtrailer.se