Så var det då dags för den första delen i E L James
(författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey
från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som
tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.
Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för
de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande
aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen
strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).
Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör
varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis,
eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även
läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?
Först och främst en variant av Twilight-berättelserna
(historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers
böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som
formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien
och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.
Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den
stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele
(Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem
favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han
tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som
Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva
verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som
står som modell för hela genren.
I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”,
genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte
sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans
lust och moral som styr skildringen.
I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa
Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta
sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd
för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och
underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och
aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och
kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.
Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala
omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda,
men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer
sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.
Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt
sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt
blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och
ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians
oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas
förhållande blir ohållbart i denna första del.
Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen
hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas
fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American
Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än
BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas,
alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till
fascinationsobjekt för själva berättandet.
Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.
Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi,
kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är
Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.
Betyg: 3/10
(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar