Fifty Shades of Grey

Så var det då dags för den första delen i E L James (författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.

Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).

Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis, eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?

Först och främst en variant av Twilight-berättelserna (historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.

Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele (Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som står som modell för hela genren.

I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”, genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans lust och moral som styr skildringen.

I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.

Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda, men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.

Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas förhållande blir ohållbart i denna första del.

Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas, alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till fascinationsobjekt för själva berättandet.

Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.

Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi, kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.

Betyg: 3/10

(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)

I samarbete med Filmtrailer.se