20,000 Days on Earth

Musikern Nick Cave står i centrum i filmen 20,000 Days on Earth, en av de bästa s k dokumentärer som gjorts under de senaste åren.

Själv har jag inte följt hans karriär från det sena 1970-talets (post)punkscen över 80-talets och millennieskiftstidens litterära och filmiska bana, men porträttet som Iain Forsyth och Jane Pollard gjort kring hans filosoferande, fantasier, samtal med psykoanalytiker, med musiker och arkivarier samt några konsertinslag gör att bilden av honom som konstnär blir gnistrande tydlig. 

Att han själv till stor del har kontrollerat filmens tillblivelse blir i det här sammanhanget inget problem, (nästan) bara en styrka.

Det betyder antagligen inte att jag kommer att lyssna mycket mer på hans musik, däremot att inse vad en film kan ge i fråga om närhet och insikt vad gäller en människas inre. Dokumentärformen sätter ofta ganska strikta gränser för vad som kan — eller (ännu mer) kan tänkas — göras, på så sätt att observationer av det dokumenterade och intervjuer blir det dominerande, möjligen med inslag av en  förklarande berättarröst.

Forsyth, Cave och Pollard

Här har regissörerna Forsyth och Pollard (som i flera år jobbat inte bara med Cave i olika videoprojekt men också med många andra i konstpop/rock-genren) lyckats få Caves dominerande personlighet att inte bli överväldigande utan genom en blandning av iscensättningar och observationer få honom att framträda både med en klar och tydlig kärna i karaktären och ge en mångskiftande bild, inte utan en viss humor. 

Rådet till låtskrivare att om man inte kan komma på en bra text så kan man alltid låta ett spädbarn och en mongolisk psykopat förenas i ett rum med en clown (gammal surrealistisk princip): om inte det sätter igång idéerna så kan man skjuta clownen.

Caves musikdramatik bär på pretentioner och känslotyngd och kan i vissa delar bli till en konstpopklump som har svårt för att lyfta, men insatt i ett större sammanhang som här får det sin relevans. 

Skildringen av föräldrarna, inte minst relationen till den tidigt avlidne pappan, glimtarna av turnélivet med The Bad Seeds och The Birthday Party samt rotandet i Cave-arkivet balanseras mellan seriös livsfilosofi och galghumoristisk distans, allt i ljuset av ett lugnt familjeliv i badorten Brighton som verkar ha fått Caves svärta att bli till en hälsosam ingrediens i livet.

Och det blir tydligt att Caves centrala konstnärliga drivkraft är tanken att minnet är det som konstituerar oss människor. Hans rädsla för att förlora sitt eget minne är också det som får honom att skriva sina långa svepande och berättande texter som ett sätt att hålla kvar sin identitet, efter 20 000 dagar på jorden.

Betyg: 9/10

(20,000 Days on Earth har premiär den 26/9)