Den senaste tiden har det inte alltid funnits tid att skriva
längre filmrecensioner för den här bloggen, men jag tänkte ta tillfället i akt
och i detta inlägg skriva några rader om de filmer som jag tycker förtjänat
mest uppmärksamhet — men därmed inte alltid högsta betyg.
Django Unchained:
Tarantino fortsätter med sina referenser till lågbudgetfilmerna från 1960- och
70-talen, i detta fallet den italienska västern Django med Franco Nero från 1966. Stundtals är Tarntinos film på
vanligt sätt närmast en splatterorgie, men en stor del ägnas åt verbala
uppvisningar — främst av Christoph Waltz som gör Tarantinos dialoger (eller man
borde skriva monologer) utomordentlig rättvisa. Men i detta, liksom i
lågbudgetreferenserna och hänvisningarna till karaktärer och skådespelare från
denna tid och värld, finns ett problem: Tarantino är själv så förtjust i dem
att han inte hör/ser att de upprepas några gånger för mycket, det händer inte
särskilt mycket med det verbala eller det fysiska våldet för att åskådaren ska
känna att det sker en variation eller utveckling. Och Jamie Foxx är en ganska
slätstruken f d slav som ska rädda sin fru och hämnas på alla dem som gör henne
ont, det är i stället Waltz som är den dominerande karaktären vilket gör att
den dramatiska balansen haltar.
(Django Unchained
hade premiär den 18 februari)
Betyg: 7/10
Lincoln: Steven
Spielbergs senaste historiska epos är en välspelad och ideologiskt korrekt
gestaltning av händelserna i början av år 1865, det sista året i det
amerikanska inbördeskriget. Övervägandena om det är freden eller slaveriets
absoluta avskaffande som är viktigast driver berättelsens konflikter och bilden
av Lincoln (Daniel Day-Lewis) som en eftertänksam taktiker bekräftas. Hans
många och långa liknelsehistorier irriterar såväl motståndare som
regeringsmedlemmar och filmen själv är (liksom så många filmer nuförtiden)
alldeles för lång. Men nog kan man hålla med nordstaternas överbefälhavare och
så småningom presidenten Ulysses S Grant i epilogen efter mordet att Lincoln
var den hedervärdaste av män.
(Lincoln hade
premiär den 25 januari)
Betyg: 7/10
Beasts of the Southern
Wild: medelklassaren och New York-bon Benh Zeitlins fantasi om sydstaterna
och det vilda och oregerliga folket i träskområdet "Badkaret" har
tydliga drag av exotism över sig: levnadsintensiva främmande människor uppför
sig okontrollerat, men har något mitt i den (lite för starkt symboliska) ekologiska
katastrofen av Katrina-mått som gör att de har kvar livskraften. Och nioåriga
Quvenzhané Wallis är ett fynd i den centrala rollen som Hushpuppy.
(Beasts of the
Southern Wild hade premiär den 11 januari)
Betyg: 7/10
Les Misérables: Anne
Hathaway och Hugh Jackman gör storstilade insatser i filmatiseringen av
musikalen baserad på Victor Hugos indignationsroman från 1862. Det har i Tom
Hoopers (The King's Speech [2010])
regi blivit en filmiskt lyckad version med storslagna miljöer, kraftfulla
masscener och ett foto som ofta har ett så kort skärpedjup att minsta rörelse
förskjuter seendet. Berättelsen om den orättvist fängslade Jean Valjean
(Jackman) och hans försök att i fortsättningen göra gott i livet på flykt från
den nitiske polisen Javert (Russell Crowe, i en intressant sångroll som han
inte misslyckas med, men som hämmar honom i hans utspel) har en social tendens
som förstärks av det misslyckade upproret i slutet och de ständigt närvarande
röda fanorna. Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter gör en komisk
variation av bedragarparet Thénardiers som stundtals är underhållande, men
också gör historien lite väl Dickens-artad. Men sång och koreografi gör detta
till en av de bästa filmatiseringarna av de många som gjorts på Hugos roman.
(Les Misérables
hade premiär den 18 januari)
Betyg: 7/10
Flight: Denzel
Washington spelar den alkoholiserade piloten Whip Whitaker på det sätt som han
gjort så många gånger: bra och nyanserat, men med slutresultatet signalerat
långt i förväg. Han är en hyvens grabb, visserligen med lite problem (som han
försöker fly [!] ifrån), men han tar sitt ansvar och rentvår sin döda
älskarinna från misstankar om att varit berusad i tjänsten. Trots att Whip gjort
en mirakulös flygning av ett stort passagerarplan upp-och-ner (historien är
baserad på ett misslyckat försök att göra just detta år 2000), vilket räddade
de flesta i planet, tar han sitt straff och blir en bättre människa genom
fängelsevistelsen. Förutom helyllemoralen lider filmen av en märklig brist på
konsekvent tonläge, inte minst när John Goodman ett par gånger dyker upp som
utflippad drogleverantör: en roll han i sin tur kan spela i sömnen (och gör det
väldigt bra), men det förrycker dramatonen. Regissören Robert Zemeckis verkar f
ö ha ett speciellt intresse av flygkrascher, Tom Hanks fick utstå ett sådant i
Cast Away år 2000 — och man kan
undra över den fortsatta tendensen i amerikansk högbudgetfilm med att äldre män
utan ansträngning attraherar betydligt yngre kvinnor, motsatsen förkommer inte
annat än som ett psykologiskt och moraliskt problem.
(Flight hade
premiär den 25 januari)
Betyg: 6/10
Frankenweenie: Tim
Burtons vanliga blandning av visuell storslagenhet, denna gång förstärkt av dockanimation
och en inte speciellt betydelsefull 3 D, och en begränsad förmåga att berätta
historien engagerande. Detta är en tonårsversion av historien om
vetenskapsmannen Frankenstein som skapar liv med hjälp av elektricitet och en
sorts revansch för Burton på Disney-bolaget som sparkade honom i mitten av
1980-talet efter att han blivit klar med en kortfilmsversion av samma berättelse.
(Frankenweenie
hade premiär den 11 januari)
Betyg: 6,5/10
Wallander: Den orolige
mannen: så återkommer då Henning Mankells polis i Krister Henrikssons
gestalt, denna gång med en Mankell-roman (den sista) som grund, om mannen som
ser det svenska välfärdsbygget monteras ner. Trots en viss intensitet och
filmisk rörelse i början blir även denna film i regi av Agneta Fagerström
Olsson en seg och osannolik berättelse, med Henriksson stirrande ut över havet
som han gjort så många gånger förr. Och händelseutvecklingen kring
ubåtskränkningen i Hårsfjärden 1982 leder bara till ett ständigt bilkörande
mellan Ystad och Stockholm, inte verkar någon bli upprörd över morden.
(Wallander: Den
orolige mannen hade premiär den 11 januari)
Betyg: 3/10
The Hobbit; för
lång, för ofokuserad, för tramsig — och för mycket en upprepning av
Ringen-filmerna, som ju baserades på en utvidgning av berättelsen i barnboken
om Bilbo. Peter Jackson ska ha heder av att ha gjort Ringen-berättelsen
rättvisa och fångat en stor publik (även om berättandet haltar betänkligt vad
gäller den dramatiska strukturen), men nu har han gjort samma sak lite för
många gånger. Och det ska komma två delar till!
The Hobbit hade
premiär den 12 december 2012)
Betyg: 3/10
Nja, vad ska man välja? Endera Flight för Denzel Washington eller Beast of the Southern Wild för titeln. Vilken ser du igen?
SvaraRaderaBeasts i så fall.
SvaraRaderaHuvudet på spiken...
SvaraRadera