8 korta recensioner

Den senaste tiden har det inte alltid funnits tid att skriva längre filmrecensioner för den här bloggen, men jag tänkte ta tillfället i akt och i detta inlägg skriva några rader om de filmer som jag tycker förtjänat mest uppmärksamhet — men därmed inte alltid högsta betyg.

Django Unchained: Tarantino fortsätter med sina referenser till lågbudgetfilmerna från 1960- och 70-talen, i detta fallet den italienska västern Django med Franco Nero från 1966. Stundtals är Tarntinos film på vanligt sätt närmast en splatterorgie, men en stor del ägnas åt verbala uppvisningar — främst av Christoph Waltz som gör Tarantinos dialoger (eller man borde skriva monologer) utomordentlig rättvisa. Men i detta, liksom i lågbudgetreferenserna och hänvisningarna till karaktärer och skådespelare från denna tid och värld, finns ett problem: Tarantino är själv så förtjust i dem att han inte hör/ser att de upprepas några gånger för mycket, det händer inte särskilt mycket med det verbala eller det fysiska våldet för att åskådaren ska känna att det sker en variation eller utveckling. Och Jamie Foxx är en ganska slätstruken f d slav som ska rädda sin fru och hämnas på alla dem som gör henne ont, det är i stället Waltz som är den dominerande karaktären vilket gör att den dramatiska balansen haltar.

(Django Unchained hade premiär den 18 februari)

Betyg: 7/10

Lincoln: Steven Spielbergs senaste historiska epos är en välspelad och ideologiskt korrekt gestaltning av händelserna i början av år 1865, det sista året i det amerikanska inbördeskriget. Övervägandena om det är freden eller slaveriets absoluta avskaffande som är viktigast driver berättelsens konflikter och bilden av Lincoln (Daniel Day-Lewis) som en eftertänksam taktiker bekräftas. Hans många och långa liknelsehistorier irriterar såväl motståndare som regeringsmedlemmar och filmen själv är (liksom så många filmer nuförtiden) alldeles för lång. Men nog kan man hålla med nordstaternas överbefälhavare och så småningom presidenten Ulysses S Grant i epilogen efter mordet att Lincoln var den hedervärdaste av män.

(Lincoln hade premiär den 25 januari)

Betyg: 7/10

Beasts of the Southern Wild: medelklassaren och New York-bon Benh Zeitlins fantasi om sydstaterna och det vilda och oregerliga folket i träskområdet "Badkaret" har tydliga drag av exotism över sig: levnadsintensiva främmande människor uppför sig okontrollerat, men har något mitt i den (lite för starkt symboliska) ekologiska katastrofen av Katrina-mått som gör att de har kvar livskraften. Och nioåriga Quvenzhané Wallis är ett fynd i den centrala rollen som Hushpuppy.

(Beasts of the Southern Wild hade premiär den 11 januari)

Betyg: 7/10

Les Misérables: Anne Hathaway och Hugh Jackman gör storstilade insatser i filmatiseringen av musikalen baserad på Victor Hugos indignationsroman från 1862. Det har i Tom Hoopers (The King's Speech [2010]) regi blivit en filmiskt lyckad version med storslagna miljöer, kraftfulla masscener och ett foto som ofta har ett så kort skärpedjup att minsta rörelse förskjuter seendet. Berättelsen om den orättvist fängslade Jean Valjean (Jackman) och hans försök att i fortsättningen göra gott i livet på flykt från den nitiske polisen Javert (Russell Crowe, i en intressant sångroll som han inte misslyckas med, men som hämmar honom i hans utspel) har en social tendens som förstärks av det misslyckade upproret i slutet och de ständigt närvarande röda fanorna. Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter gör en komisk variation av bedragarparet Thénardiers som stundtals är underhållande, men också gör historien lite väl Dickens-artad. Men sång och koreografi gör detta till en av de bästa filmatiseringarna av de många som gjorts på Hugos roman.

(Les Misérables hade premiär den 18 januari)

Betyg: 7/10

Flight: Denzel Washington spelar den alkoholiserade piloten Whip Whitaker på det sätt som han gjort så många gånger: bra och nyanserat, men med slutresultatet signalerat långt i förväg. Han är en hyvens grabb, visserligen med lite problem (som han försöker fly [!] ifrån), men han tar sitt ansvar och rentvår sin döda älskarinna från misstankar om att varit berusad i tjänsten. Trots att Whip gjort en mirakulös flygning av ett stort passagerarplan upp-och-ner (historien är baserad på ett misslyckat försök att göra just detta år 2000), vilket räddade de flesta i planet, tar han sitt straff och blir en bättre människa genom fängelsevistelsen. Förutom helyllemoralen lider filmen av en märklig brist på konsekvent tonläge, inte minst när John Goodman ett par gånger dyker upp som utflippad drogleverantör: en roll han i sin tur kan spela i sömnen (och gör det väldigt bra), men det förrycker dramatonen. Regissören Robert Zemeckis verkar f ö ha ett speciellt intresse av flygkrascher, Tom Hanks fick utstå ett sådant i Cast Away  år 2000 — och man kan undra över den fortsatta tendensen i amerikansk högbudgetfilm med att äldre män utan ansträngning attraherar betydligt yngre kvinnor, motsatsen förkommer inte annat än som ett psykologiskt och moraliskt problem.

(Flight hade premiär den 25 januari)

Betyg: 6/10

Frankenweenie: Tim Burtons vanliga blandning av visuell storslagenhet, denna gång förstärkt av dockanimation och en inte speciellt betydelsefull 3 D, och en begränsad förmåga att berätta historien engagerande. Detta är en tonårsversion av historien om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar liv med hjälp av elektricitet och en sorts revansch för Burton på Disney-bolaget som sparkade honom i mitten av 1980-talet efter att han blivit klar med en kortfilmsversion av samma berättelse.

(Frankenweenie hade premiär den 11 januari)

Betyg: 6,5/10

Wallander: Den orolige mannen: så återkommer då Henning Mankells polis i Krister Henrikssons gestalt, denna gång med en Mankell-roman (den sista) som grund, om mannen som ser det svenska välfärdsbygget monteras ner. Trots en viss intensitet och filmisk rörelse i början blir även denna film i regi av Agneta Fagerström Olsson en seg och osannolik berättelse, med Henriksson stirrande ut över havet som han gjort så många gånger förr. Och händelseutvecklingen kring ubåtskränkningen i Hårsfjärden 1982 leder bara till ett ständigt bilkörande mellan Ystad och Stockholm, inte verkar någon bli upprörd över morden.

(Wallander: Den orolige mannen hade premiär den 11 januari)

Betyg: 3/10

The Hobbit; för lång, för ofokuserad, för tramsig — och för mycket en upprepning av Ringen-filmerna, som ju baserades på en utvidgning av berättelsen i barnboken om Bilbo. Peter Jackson ska ha heder av att ha gjort Ringen-berättelsen rättvisa och fångat en stor publik (även om berättandet haltar betänkligt vad gäller den dramatiska strukturen), men nu har han gjort samma sak lite för många gånger. Och det ska komma två delar till!

The Hobbit hade premiär den 12 december 2012)

Betyg: 3/10