Anchorman 2

Vulgär- och tramshumorn har de senaste decennierna fått ett starkt fotfäste inom amerikansk mainstreamfilm, ett faktum som är bra mycket intressantare än filmerna själva.

En sorts ohelig blandning av surrealism, bröderna Marx och medelamerikansk prydhet gödslar genren med såväl inskränkthet som gränslöst vulgärt prat.

För det är i väldigt hög utsträckning det talade ordet som står i centrum, nästan så att det lika väl kunde ha varit en radiogenre — om nu radion i USA hade haft en nationell bas.

Nu är det i stället filmindustrin som på ett märkligt sätt både äter upp kakan och har den kvar när man dels (i dialogen) går över de språkliga gränser som håller verklighetens konversation och kotym i ett skruvstäd men samtidigt bejakar alla de ideal, ideologier och konventioner som använder sig av den moraliska språkpolisen.

Åtminstone sedan bröderna Marx höjdpunkter i den amerikanska filmhistorien på 1930-talet har den språkliga utmaningen ofta befunnit sig i den kulturella periferin, det har varit invandrare och andra marginaliserade grupper som stått för utmaningen. Men inom den väletablerade amerikanska filmen är det numera den vita medelklassens män som går över gränserna — men då knappast så att några omvälvande sociala eller kulturella förändringar kan skönjas. Bröderna Farrelly (Dumb and Dumber/Dum och dummare [1994], There’s Something About Mary/Den där Mary [1998]) och American Pie-filmerna (1999- ) har under de senaste två decennierna varit tydliga exempel på detta.

Nu är det främst Judd Apatow som fungerar som motor i detta maskineri, med filmer som Anchorman [2004], The 40-Year Old Virgin [2005], Superbad/Supersugen [2007] och Bridesmaid [2011] som egna projekt, men med ett vidare inflytande på många filmkomediskapare.

Anchorman 2 är det senaste exemplet, en film som knappast kan beskrivas som en berättelse utan är en serie (TV-inspirerade) komedisituationer vars huvudsakliga motivering är att verbalspråkligt gå över konventionsgränser — utan att på något sätt leda till några kännbara förändringar i den filmvärld som byggs upp. Ron Burgundy (Will Ferrell) och hans team av nyhetsjournalister från den förra filmen, som kom 2004, är nu menlösa kattfotografer, snabbmatsägare och skendöda idioter. När Ron avskedas i San Diego som det sämsta nyhetsankaret i landet blir de alla snabbt uppköpta av GNN, som ska skapa en nyhetskanal som sänder dygnet runt. Eftersom filmen utspelas kring 1980 är det givetvis CNN som åsyftas och har finns också en ägare som refererar till såväl Ted Turner som Rupert Murdoch och Richard Branson. När Ron utmanas av det unga äcklet Jack Lime (James Marsden) kommer han på att man ska fylla nyhetstiden med allehanda skräp som fångar den amerikanska publiken (som givetvis beskrivs som hjärndöda zombies som sväljer allt).

Samtidigt förför Ron den svarta kvinnliga nyhetschefen Linda (Meagan Good) och får tillbaka sin tillfälligt flyktade fru Veronica (Christina Applegate), vars höjdpunkt i TV-karriären, en intervju med Yassir Arafat, snabbt krossas av Rons tv-skräp.

Eftersom inget är på allvar utan bara språkliga och gutturala övertramp av vuxna motsvarigheter till femåriga trotsålderspojkar blir det innehåll i form av någon sorts mediekritik som kan skönjas — nyhets-TV har blivit en oansvarig sörja av helikopterfilmade biljakter och husdjursgullande pseudojournalistik — fullständigt tandlös. Och Rons påstådda karismatiska personlighet finns det inte ett uns av i filmen: det enda förunderliga är hur någon kan stå ut att vara i närheten av honom. De enda som reagerar på hans totala brist på hjärnceller är Lindas familj som blir grovt förolämpade av honom när han försöker prata på det sätt som hans rasistiska föreställningar inbillar honom att svarta pratar på.

En starkt bidragande orsak till bristen på bett i filmen är att de situationer som rads upp i filmen inte gestaltas med hjälp av kraftfulla händelser utan bara som lösryckta situationer utan inre konsekvens, en tom ironi som präglar mycket av mediekomedierna de senaste decennierna. Det enda som ger en antydan om en hållbar tankegång är scenerna med Brick Tamland (Steve Carell), intellektuellt en genuin neandertalvarelse som trots det utstrålar en känslokapacitet som ingen av de andra centralfigurerna är i närheten av — samt tillsammans med sin käresta Chani (Kristen Wiig) formar en riktigt bisarr relation med en logik som kräver att man som åskådare är på tårna.

Och filmen (ett resultat av samarbetet mellan parhästarna Ferrell och regissören Adam McKay) klarar verkligen inte av Bechdel-testet.

(Anchorman 2 har premiär den 20/12)

Betyg: 4/10 (plusbetygen går till Carell och Wiig)

I samarbete med Filmtrailer.se