12 Years a Slave

Regissören Steve McQueen (inte att förväxla med den sedan drygt tre decennier hädangångne amerikanske skådespelaren) har trots en i mängd begränsad produktion långfilmer redan fått ett aktat namn i filmbranschen (samt en framgångsrik konstnärskarriär).

Debuten Hunger [2008], som berörde konflikten i Nordirland och en hungerstrejk där i början av 1980-talet samt Shame [2011] där sexuell besatthet stod i centrum lyckades förmedla en rent fysisk upplevelse av de manliga karaktärernas instängdhet.

När han nu gett sig i kast med att filma en återupptäckt klassiker bland skildringar av de svartas fruktansvärda situation i (främst) sydstaterna i USA före inbördeskriget 1861-1865, Solomon Northups självbiografiska 12 Years a Slave (1853), är det med samma kraftfullt fysiska resultat som i de föregående filmerna. Det är främst i de stundtals långa scenerna med fysisk misshandel och förnedring som han får oss — och då menar jag oss, för trots att man som vit inte rimligen kan hävda ”Jag är Jason” så finns ändå inkänningsmöjligheterna genom konstnärliga verk i andra människors/kulturers/köns/åldrars osv liv — att i kroppen känna de umbäranden som miljoner människor fick utstå.

Mindre lyckat är dock den berättelsemässiga inramning som gör att i stort sett varenda vit beter sig som ett svin, om inte från början så åtminstone så småningom visar de sig vara lögnare, medan det värsta som kan sägas om de svarta är att de är för rädda för att göra uppror. Det blir en alltför ensidig uppdelning — enda tills en av filmens producenter, Brad Pitt, dyker upp och hjälper att ställa allt till rätta.

Northup var en framgångsrik musiker och snickare i delstaten New York när han 1841 lurades av två vita män att medverka i deras cirkusshow i Washington, för att sedan (oförklarat i filmen) säljas som slav till plantageägare i Louisiana. Där tvingades han arbeta i tolv år innan han kunde meddela sig med vita i sin hemtrakt och återföras till familjen. Boken han skrev direkt efter hemkomsten blev också en stor framgång och bidrog aktivt, tillsammans med Harriet Beecher Stowes Oncle Tom's Cabin/Onkel Toms stuga från året före till det motstånd mot slaveriet som blev den utlösande faktorn bakom inbördeskriget — men sedan försvann den från det allmänna medvetandet.

Inledningsvis använder sig McQueen (som själv har sitt ursprung från den karibiska ön Grenada) av en lite komplicerad tidsstruktur där skildringen börjar mitt i ankomsten till en av plantagerna för att sedan växla mellan tidigare och senare händelser.

Snart nog stabiliseras dock berättandet och vi får följa hur Northup (Chiwitel Ejiofor) kidnappas, säljs, döps Platt av en brutal slavhandlare (Paul Giamatti) och säljs vidare till den ganska mesige plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch). Han kan inte kontrollera sina vita arbetsledare och en av dem, Tibeats (spelad med sedvanlig galenskapston av Paul Dano), lyckas nästan hänga Northup innan en förman får stopp på lynchningen. Northup tvingas dock hålla sig vid liv genom att stå på tå för att inte dö i snaran (han hade piskat Tibeats efter att ha överfallits) och det är först när Ford kommer hem som han skärs ner. Men eftersom Ford är så karaktärssvag och inte kan skydda Northup säljer han honom till den ende plantageägare som vill köpa honom, den psykopatiske Edwin Epps (Michael Fassbender, som spelade huvudrollen i McQueens föregående filmer) — och det är här som i stort sett resten av berättelsen utspelar sig.

Här hade skildringen kunnat bli riktigt intressant, med ett maktspel mellan härskare och undersåte samt hur kollektivet svarta slavar blir en del av dramat. Men McQueen håller sig till Northup och Epps samt delvis till den svarta unga kvinnan Patsey (Lupita Nyong’o) som Epps har ett komplicerat sadistiskt förhållande till.

Här finns några av de mest berörande misshandelsscenerna, men den starkaste scenen är när Northup tvingas stå på tå hos den förre ägaren. Efter att Tibeats och hans medhjälpare drivits iväg firar förmannen ner Northup precis så långt att han inte hängs, men hjälper honom inte mer. Vi får i stället se hur Northup kämpar ensam för att hålla sig upprätt, medan de andra svarta slavarna långsamt kommer ut ur sina hus — och fortsätter med sina sysslor. Varför hjälper de honom inte, undrar man — tills att McQueen klipper till den motsatta kamerapositionen och vi ser hur förmannen bevakar området från plantageägarens veranda. Där ser vi också hur dennes fru tittar på Northup men inget gör.

Denna scen säger mer än många av de mer brutala scenerna hur förtryckssystemet fungerade: som en struktur av kontroll och rädsla och inte bara naket våld.

McQueen har hyllats för filmen och den är en favorit till många Oscar-statyetter men själv skulle jag gärna ha sett ett mer komplicerat och nyanserat gestaltande som lyfter fram det strukturella våldet och inte i så hög utsträckning de individuella vita psykopaterna.

(12 Years a Slave har premiär den 20/12)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se