Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Fortsättningsfilmer och romanfilmatiseringar, det är stapelvaran i den kommersinriktade internationella filmen numera. Inte konstigt då att Jonas Jonassons romansuccé Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann nu blivit film, i regi av Felix Herngren.

 

Herngren har mest blivit känd som tv-skådespelare men han har även regisserat tv-serier och långfilmer (Vuxna människor [1999], Varannan vecka [2006]). Dessa har dock främst varit samtida vardagskomedier och när han nu fått ansvaret för en berättelse som rör sig över hundra år och många länder (samt med budgeten 63 miljoner kronor är en av de dyraste filmerna i svensk filmhistoria) syns också tydligt bristerna i den övergripande visionen. 

Historiens nutid handlar om hur Allan Karlsson på sin hundraårsdag kliver ut genom fönstret från äldreboendet i Malmköping, får tag på en väska med 50 miljoner som ett mc-gäng tjänat på knarkhandel samt hur han dels träffar ett blandat gäng udda existenser på sin resa, dels jagas av gänget.

Samtidigt får vi genom hans berättarröst reda på hur han levt sitt liv, alltifrån den tidiga fascinationen för att spränga (han råkar döda en grosshandlare, varpå han sätts in på mentalsjukhus och kastreras) till deltagandet i spanska inbördeskriget och hur han träffar Stalin, Truman, Einsteins bror och Erlander – de flesta lyckas han på ett eller annat sätt stöta sig med.

Hela berättelsen har den s k pikaresk-formen, där strukturen utgörs av mer eller mindre slumpmässiga händelser och möten — men för att detta ska bli till en upplevelserik helhet krävs att det finns något som håller ihop de spretiga händelserna, ett tema som får helheten att bli större än de enskilda händelserna.

Och det är här som Herngren och teamet bakom filmen inte har lyckats. Enskildheter är bra: Robert Gustafsson gör en klart godkänd insats som Allan, han överdriver varken den gamle Allan eller töntar till den yngre för mycket, Iwar Wiklander som Julius  (en av reskamraterna) från den nerlagda järnvägsstationen i Byringe gör som vanligt en gedigen insats och Guhn Andersson som personal på äldreboendet prickar in en medelsvensk ordningsmentalitet med ackuratess. 

Och Ralph Karlsson som polisen som inte har den minsta aning om nånting är filmens stora komiska behållning. Men när det kommer till mc-gänget och de övriga kring Allan blir det mycket av en lågtstående buskis som sänker underhållningsvärdet i nutidsinslagen.

Om det är svensk buskis som präglar nutiden är det snarare amerikansk film av typen Zelig (1993) och Forrest Gump (1994) som utgör riktmärket i de historiska delarna (och medfört den höga produktionskostnaden). Här har man satsat på att göra den visuella framställningen historisk rättvisa och det har blivit väldigt snygg (all heder åt fotografen Göran Hallberg för hela filmen). Men skådespeleriet ligger inte på samma nivå, vilket säkert också hänger samman med att det inte blir klart vari poängen ligger med denna historieskrivning. Det blir bara till (ganska platta) lustigheter, lite i stil med Hasseåtages Picassos äventyr (1978), som ju dock är en pärla. Allan är också en figur liknande Mr Chance i Being There/Välkommen mr Chance [1979], men där dennes betydelse i den filmen kom sig av omgivningens tolkningar av hans kryptiska trädgårdsmetaforer blir Allan inte till någon meningsfull metafor över någonting, bara förevändningen för ett antal (tv-komedimässiga) sketcher.

Synd på så goda förutsättningar.

(Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann har premiär den 25/12)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Sune på bilsemester

Efter förra årets publiksuccé Sune i Grekland, som även den hade tv-veteranen Hannes Holm som regissör, var det ju givet att framgången skulle leda till en uppföljare, så är ju filmbranschen numera inrättad. Visserligen har vi sett Sören Olsson och Anders Jacobssons skapelse i tv- och filmform tidigare men det var ett tag sedan och nu är det närmast Sunes pappa Rudolf (spelad av Morgan Alling) som står i centrum som den totaltöntige patriarken.

Och här finns ett problem i filmerna. Som Alling spelar honom är han en ganska obehaglig figur, beräknande och icke-empatisk i det mesta han gör, alltifrån hur han parkerar bilen till hur han tränger sig in mellan brudparet för att filma dem i berättelsens inledning.



Hans beteende är inte särskilt roligt, snarare buffligt i den förödmjukelsestil som kommit att bli normen i inte bara svensk komedi (särskilt på tv, typiskt är att hela produktionen andas tv lång väg).

Handlingen i filmen sätts också igång av Rudolf, som ska ha en konstnär att signera den tavla som han och frun Karin (Anja Lundqvist) fick på sin smekmånad i Tyrolen för tjugo år sedan, allt för att kunna sälja den dyrt. Sune (William Ringström), som har svårt att bestämmas sig för vilken tjej han ska vara kär i, får för sig att han kommer att hitta sin fantasiförälskelse på samma plats och är den som får stå för det romantiska inslaget – som är hyfsat väl tillvarataget i filmens inledning, men ganska snart går på tomgång.

Resten handlar om Rudolfs dumheter, vilket gör att man verkligen undrar över hustruns bedömningsförmåga när det verkar som om hon överser med all hans brist på hänsyn och omvärldsförståelse, fram tills att han får se sig blåst på de pengar han trodde sig kunna få — varpå han bara ändrar hela sin livshållning och är nöjd. Trovärdigt? Inte ett dugg.

Slutrepliken i filmen upprepar något som Rudolf tidigare velat få Sune och den övriga familjen att förstå, att det som inte är roligt när det händer blir kul senare.

Fan tro’t!

(Sune på bilsemester har premiär den 25/12)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Emil & Ida i Lönneberga

De två nationalklenoderna Astrid Lindgren och Ingmar Bergman upphör inte att fascinera andra kulturskapare i Sverige, ständigt kommer nya verk baserade på deras liv, böcker och filmer.

Nu är Emil aktuell igen eftersom det Skånebaserade animationsbolaget Pennfilm, med Per Åhlin (som tidigare ofta arbetade med Hasseåtage) i spetsen, gjort en ny film om denne illbatting i Lönneberga.

 

Berättelserna baserar sig på ett par av Lindgrens böcker från 1960- och 70-talen och förlagan till animationerna är Björn Bergs teckningar som han gjorde till böckernas originalutgåvor. Om man till detta lägger att man enligt producenterna hållit sig ”till 100%” till Lindgrens texter (samt använder sig av hennes berättarröst från tidigare inspelningar) kan man förstå den svårighet man hamnat i som filmskapare.

Det finns väldigt lite av eget förhållningssätt i Pennfilms skapelse, allt är gjort för att hålla sig till en rådande bild av hur Emil-berättelserna ska vara, med alltför många upprepningar av pappa Antons skrik efter Emils hyss, vistelserna i snickerboa och drängen Alfreds ”du å ja Emil” som kronan på verket. Att bolaget Filmlance — som inriktat sig på att göra deckarserier för tv (Beck, Bron) men även samarbetar med Pennfilm i produktionen av filmerna om Lilla spöket Laban —deltar som producent kanske har bidragit till denna slätstrukenhet och repetition.

Det finns tyvärr väldigt lite energi och själ i filmen, den tröskar sig pliktskyldigast igenom historierna när Emil lurar till sig pengar av prästfrun för att kunna köpa flugfångare eller när han sätter ut en råttfälla så att pappan fastnar med tån i den och kan vråla ”Eeeeemil”. Här finns även en inte tidigare filmad episod när Ida knäcker ägg och inser att hon äntligen gjort ett hyss, men liksom i övriga filmen blir händelserna inte tillräckligt dramatiserade utan bara redovisade. 

Visserligen har Per Åhlin uttryck en önskan om att komma bort från den hysteriska tonen i mycket av den (amerikanska) film som är riktad till barn (en högst förståelig ambition), men fullt så släpig och energilös hade han och hans i övrigt skickliga animationsgäng i Hököpinge inte behövt vara.

(Emil & Ida i Lönneberga har premiär den 25/12)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Walking with Dinosaurs 3D

Dinosaurier är populära bland mindre barn så vad kan vara lämpligare än att göra en julfilm där en familj av släktet Pachyrhinosaurus står i centrum för en utvecklingshistoria där lillpojken växer upp och blir man, förlåt alfahane, och ledare av flocken?

Jo, om man tänker enligt formulär 1 A kan detta säkert vara en god idé — men knappast om man vill ge publiken en stor upplevelse. Kopieringen av receptet från The Lion King/Lejonkungen (1994) kunde inte vara tydligare och den söndertuggade moralen om mod och solidaritet är väldigt smaklös.

 

Här finns också en pedagogisk ingrediens som är riktigt dåligt instoppad: en kille i ramberättelsens nutidshistoria lär sig bli intresserad av kritaperioden genom en kråkfågel som på något sätt förvandlas till en fågel av Alexornis-släktet. Denna fågel, Alex, är också den som är berättarröst i filmen och är kompis med Patchi, hans storebror Scowler och hans nyfunna flickvän Juniper (kallar man en noshörningsliknande varelse med stor krage för flickvän?).

Animationstekniken har sitt ursprung i BBC:s tv-serie med samma namn som började sändas 1999 och numera är det dotterbolaget BBC Earth som visar detta på sin kabel-tv-kanal. Rent tekniskt är det givetvis oklanderligt med fantastiska detaljer och insikter om dinosaurielivet och deras utseende som inte fanns när Spielberg gjorde Jurassic Park för tjugo år sedan.

Men historien! Kunde man inte lagt ner lite mer tid på den?

(Walking with Dinosaurs 3D har premiär idag den 20/12)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Dagarnas skum

Michel Gondry har gjort sig känd för filmer där fantasifullheten slår ut i full blom — även om produktionerna inte blir till helgjutna mästerverk. För de flesta är Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) med Jim Carrey och Kate Winslet hans mest lyckade film, en berättelse som använder sig av omkastad tidsföljd och minnets funktioner för att i grunden gestalta en romantisk historia.

Be Kind Rewind (2008) bär på ett liknande tema under historien med VHS-band som blir ”sweded” till filmer med bara en tagning per scen, medan La Science des rêves/The Science of Sleep (2006) blandar det naturalistiska med det närmast surrelistiska i en berättelse om kreativitet. The Green Hornet (2011) var som superhjälte-berättelse ett märkligt inslag i Gondrys filmografi, men kan kanske ses som en del i hans fantasiuniversum.

Det är därför inte så konstigt att när Gondry nu kommer med en ny film är den baserad på den franske författaren Boris Vians surrealistiska roman L’Écume des jour/Dagarnas skum (1947). Historien handlar om den rike Colin (Romain Duris) som träffar sitt livs kärlek Chloé (Audrey Tautou) och deras lekfulla liv i Paris som dock vänds i sorg när Chloé blir sjuk.

En enkel historia — men sannerligen inte enkelt berättad av Gondry. Filmen är inte helt olik något kunde ha gjorts av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet under deras glansdagar (Delicatessen [1991], La Cité des enfants perdus/De förlorade barnens stad [1995]) eller en serie av någon fransk tecknare. Särskilt den första halvan av filmen består av ett överflöd av visuella idéer, med animation av olika slag, färgkaskader, dockor, lek med olika storleksskalor och intensiv klippning.

Allt detta stämmer väl överens med det goda liv som Colin lever och den lycka han känner med Chloé, men när sjukdomen börjar plåga henne blir världen i filmen också trängre, färglösare och mindre sprittande. Då blir filmen inte heller så lik de nya vågen-alster från 1960-talet som Gondry så tydligt anspelar på i början utan får snarare drag av ett existentiellt drama av Robert Bresson från det föregående decenniet.

scen från inspelningen

Trots fantasifullheten (speciellt inledningen där man får se en mängd människor skriva på boken Dagarnas skum i löpande band-utformning är slående och "Spana-in-mig"-dansen med de utdragna benen som är kul) är inte heller detta en helt lyckat film av Gondry. 

Det inledande fyrverkeriet blir för mastigt, det går inte att ta in allt, och när intrigen är så pass enkel som här blir diskrepansen alltför stor mellan ”innehåll” och ”form”.

(Dagarnas skum har premiär den 20/12)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

 

12 Years a Slave

Regissören Steve McQueen (inte att förväxla med den sedan drygt tre decennier hädangångne amerikanske skådespelaren) har trots en i mängd begränsad produktion långfilmer redan fått ett aktat namn i filmbranschen (samt en framgångsrik konstnärskarriär).

Debuten Hunger [2008], som berörde konflikten i Nordirland och en hungerstrejk där i början av 1980-talet samt Shame [2011] där sexuell besatthet stod i centrum lyckades förmedla en rent fysisk upplevelse av de manliga karaktärernas instängdhet.

När han nu gett sig i kast med att filma en återupptäckt klassiker bland skildringar av de svartas fruktansvärda situation i (främst) sydstaterna i USA före inbördeskriget 1861-1865, Solomon Northups självbiografiska 12 Years a Slave (1853), är det med samma kraftfullt fysiska resultat som i de föregående filmerna. Det är främst i de stundtals långa scenerna med fysisk misshandel och förnedring som han får oss — och då menar jag oss, för trots att man som vit inte rimligen kan hävda ”Jag är Jason” så finns ändå inkänningsmöjligheterna genom konstnärliga verk i andra människors/kulturers/köns/åldrars osv liv — att i kroppen känna de umbäranden som miljoner människor fick utstå.

Mindre lyckat är dock den berättelsemässiga inramning som gör att i stort sett varenda vit beter sig som ett svin, om inte från början så åtminstone så småningom visar de sig vara lögnare, medan det värsta som kan sägas om de svarta är att de är för rädda för att göra uppror. Det blir en alltför ensidig uppdelning — enda tills en av filmens producenter, Brad Pitt, dyker upp och hjälper att ställa allt till rätta.

Northup var en framgångsrik musiker och snickare i delstaten New York när han 1841 lurades av två vita män att medverka i deras cirkusshow i Washington, för att sedan (oförklarat i filmen) säljas som slav till plantageägare i Louisiana. Där tvingades han arbeta i tolv år innan han kunde meddela sig med vita i sin hemtrakt och återföras till familjen. Boken han skrev direkt efter hemkomsten blev också en stor framgång och bidrog aktivt, tillsammans med Harriet Beecher Stowes Oncle Tom's Cabin/Onkel Toms stuga från året före till det motstånd mot slaveriet som blev den utlösande faktorn bakom inbördeskriget — men sedan försvann den från det allmänna medvetandet.

Inledningsvis använder sig McQueen (som själv har sitt ursprung från den karibiska ön Grenada) av en lite komplicerad tidsstruktur där skildringen börjar mitt i ankomsten till en av plantagerna för att sedan växla mellan tidigare och senare händelser.

Snart nog stabiliseras dock berättandet och vi får följa hur Northup (Chiwitel Ejiofor) kidnappas, säljs, döps Platt av en brutal slavhandlare (Paul Giamatti) och säljs vidare till den ganska mesige plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch). Han kan inte kontrollera sina vita arbetsledare och en av dem, Tibeats (spelad med sedvanlig galenskapston av Paul Dano), lyckas nästan hänga Northup innan en förman får stopp på lynchningen. Northup tvingas dock hålla sig vid liv genom att stå på tå för att inte dö i snaran (han hade piskat Tibeats efter att ha överfallits) och det är först när Ford kommer hem som han skärs ner. Men eftersom Ford är så karaktärssvag och inte kan skydda Northup säljer han honom till den ende plantageägare som vill köpa honom, den psykopatiske Edwin Epps (Michael Fassbender, som spelade huvudrollen i McQueens föregående filmer) — och det är här som i stort sett resten av berättelsen utspelar sig.

Här hade skildringen kunnat bli riktigt intressant, med ett maktspel mellan härskare och undersåte samt hur kollektivet svarta slavar blir en del av dramat. Men McQueen håller sig till Northup och Epps samt delvis till den svarta unga kvinnan Patsey (Lupita Nyong’o) som Epps har ett komplicerat sadistiskt förhållande till.

Här finns några av de mest berörande misshandelsscenerna, men den starkaste scenen är när Northup tvingas stå på tå hos den förre ägaren. Efter att Tibeats och hans medhjälpare drivits iväg firar förmannen ner Northup precis så långt att han inte hängs, men hjälper honom inte mer. Vi får i stället se hur Northup kämpar ensam för att hålla sig upprätt, medan de andra svarta slavarna långsamt kommer ut ur sina hus — och fortsätter med sina sysslor. Varför hjälper de honom inte, undrar man — tills att McQueen klipper till den motsatta kamerapositionen och vi ser hur förmannen bevakar området från plantageägarens veranda. Där ser vi också hur dennes fru tittar på Northup men inget gör.

Denna scen säger mer än många av de mer brutala scenerna hur förtryckssystemet fungerade: som en struktur av kontroll och rädsla och inte bara naket våld.

McQueen har hyllats för filmen och den är en favorit till många Oscar-statyetter men själv skulle jag gärna ha sett ett mer komplicerat och nyanserat gestaltande som lyfter fram det strukturella våldet och inte i så hög utsträckning de individuella vita psykopaterna.

(12 Years a Slave har premiär den 20/12)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Anchorman 2

Vulgär- och tramshumorn har de senaste decennierna fått ett starkt fotfäste inom amerikansk mainstreamfilm, ett faktum som är bra mycket intressantare än filmerna själva.

En sorts ohelig blandning av surrealism, bröderna Marx och medelamerikansk prydhet gödslar genren med såväl inskränkthet som gränslöst vulgärt prat.

För det är i väldigt hög utsträckning det talade ordet som står i centrum, nästan så att det lika väl kunde ha varit en radiogenre — om nu radion i USA hade haft en nationell bas.

Nu är det i stället filmindustrin som på ett märkligt sätt både äter upp kakan och har den kvar när man dels (i dialogen) går över de språkliga gränser som håller verklighetens konversation och kotym i ett skruvstäd men samtidigt bejakar alla de ideal, ideologier och konventioner som använder sig av den moraliska språkpolisen.

Åtminstone sedan bröderna Marx höjdpunkter i den amerikanska filmhistorien på 1930-talet har den språkliga utmaningen ofta befunnit sig i den kulturella periferin, det har varit invandrare och andra marginaliserade grupper som stått för utmaningen. Men inom den väletablerade amerikanska filmen är det numera den vita medelklassens män som går över gränserna — men då knappast så att några omvälvande sociala eller kulturella förändringar kan skönjas. Bröderna Farrelly (Dumb and Dumber/Dum och dummare [1994], There’s Something About Mary/Den där Mary [1998]) och American Pie-filmerna (1999- ) har under de senaste två decennierna varit tydliga exempel på detta.

Nu är det främst Judd Apatow som fungerar som motor i detta maskineri, med filmer som Anchorman [2004], The 40-Year Old Virgin [2005], Superbad/Supersugen [2007] och Bridesmaid [2011] som egna projekt, men med ett vidare inflytande på många filmkomediskapare.

Anchorman 2 är det senaste exemplet, en film som knappast kan beskrivas som en berättelse utan är en serie (TV-inspirerade) komedisituationer vars huvudsakliga motivering är att verbalspråkligt gå över konventionsgränser — utan att på något sätt leda till några kännbara förändringar i den filmvärld som byggs upp. Ron Burgundy (Will Ferrell) och hans team av nyhetsjournalister från den förra filmen, som kom 2004, är nu menlösa kattfotografer, snabbmatsägare och skendöda idioter. När Ron avskedas i San Diego som det sämsta nyhetsankaret i landet blir de alla snabbt uppköpta av GNN, som ska skapa en nyhetskanal som sänder dygnet runt. Eftersom filmen utspelas kring 1980 är det givetvis CNN som åsyftas och har finns också en ägare som refererar till såväl Ted Turner som Rupert Murdoch och Richard Branson. När Ron utmanas av det unga äcklet Jack Lime (James Marsden) kommer han på att man ska fylla nyhetstiden med allehanda skräp som fångar den amerikanska publiken (som givetvis beskrivs som hjärndöda zombies som sväljer allt).

Samtidigt förför Ron den svarta kvinnliga nyhetschefen Linda (Meagan Good) och får tillbaka sin tillfälligt flyktade fru Veronica (Christina Applegate), vars höjdpunkt i TV-karriären, en intervju med Yassir Arafat, snabbt krossas av Rons tv-skräp.

Eftersom inget är på allvar utan bara språkliga och gutturala övertramp av vuxna motsvarigheter till femåriga trotsålderspojkar blir det innehåll i form av någon sorts mediekritik som kan skönjas — nyhets-TV har blivit en oansvarig sörja av helikopterfilmade biljakter och husdjursgullande pseudojournalistik — fullständigt tandlös. Och Rons påstådda karismatiska personlighet finns det inte ett uns av i filmen: det enda förunderliga är hur någon kan stå ut att vara i närheten av honom. De enda som reagerar på hans totala brist på hjärnceller är Lindas familj som blir grovt förolämpade av honom när han försöker prata på det sätt som hans rasistiska föreställningar inbillar honom att svarta pratar på.

En starkt bidragande orsak till bristen på bett i filmen är att de situationer som rads upp i filmen inte gestaltas med hjälp av kraftfulla händelser utan bara som lösryckta situationer utan inre konsekvens, en tom ironi som präglar mycket av mediekomedierna de senaste decennierna. Det enda som ger en antydan om en hållbar tankegång är scenerna med Brick Tamland (Steve Carell), intellektuellt en genuin neandertalvarelse som trots det utstrålar en känslokapacitet som ingen av de andra centralfigurerna är i närheten av — samt tillsammans med sin käresta Chani (Kristen Wiig) formar en riktigt bisarr relation med en logik som kräver att man som åskådare är på tårna.

Och filmen (ett resultat av samarbetet mellan parhästarna Ferrell och regissören Adam McKay) klarar verkligen inte av Bechdel-testet.

(Anchorman 2 har premiär den 20/12)

Betyg: 4/10 (plusbetygen går till Carell och Wiig)

I samarbete med Filmtrailer.se

PRESSMEDDELANDE från Eyeworks


Trustorhärvan blir film

Eyeworks gör långfilm, fritt inspirerad av Gunnar Lindstedts bok Svindlande affärer – Historien om Trustor.


I dagarna blev det klart att Eyeworks har förvärvat optionsrättigheterna till journalisten och författaren Gunnar Lindstedts bok Svindlande affärer – Historien om Trustor (2000).

Boken skildrar turerna bakom den så kallade Trustorhärvan 1997, då ett välkänt investmentbolag tömdes på hundratals miljoner kronor i det som kommit att bli en av de mest uppmärksammade svenska finansskandalerna i modern tid. Långfilmen blir en fristående historia med boken som inspirationskälla.

Storyn kommer att tas fram av Maria Karlsson som också skrivit manus till filmsuccéerna baserade på Snabba cash-trilogin.

"Det här är det perfekta receptet på en spännande historia i bästa ”heist”-anda. Här finns förberedelserna, stöten och flykten undan rättvisan. Filmen kommer att inspireras av historiens spektakulära miljöer bland ekobrottslingar och engelska adelsmän", säger filmens producent Teresa Alldén som även producerar kommande långfilmen Sune i fjällen och som tidigare arbetat som biträdande producent på bland annat Eskil & Trinidad (2013), Vi (2013) och prisbelönade Bekas (2012).

Gunnar Lindstedt spelade en avgörande roll i avslöjandet av Trustorhärvan, när han som grävande ekonomijournalist på Svenska Dagbladet undersökte affärerna kring bolaget. Avslöjandet gav honom Stora Journalistpriset 1998.

Filmen har planerad inspelning våren 2015.

The Rock drog in mest pengar

Så här mycket pengar drog de största filmstjärnorna in under året som gick.


1. Dwayne "The Rock" Johnson – Fast & Furious 6, GI Joe: Retaliation: 1,3 miljarder dollar
2. Robert Downey Jr – Iron Man 3: 1,2 miljarder dollar
3. Steve Carrell – Despicable Me 2: 964 miljoner dollar





4. Vin Diesel – Fast & Furious 6, Riddick: 887 miljoner dollar
5. Sandra Bullock – Gravity: 862 miljoner dollar
6. Paul Walker – Fast & Furious 6: 789 miljoner dollar
7. Billy Crystal – Monsters University 743 miljoner dollar
8. John Goodman – Monster University 743 miljoner dollar
9. Chris Hemsworth – Thor: The Dark World, Rush: 701 miljoner dollar
10. Jennifer Lawrence – Hunger Games: Catching Fire, American Hustle: 700 miljoner dollar

Joan Fontaine död

Ännu en filmkändis har avlidit, denna gång med sin huvudsakliga glansperiod under den klassiska Hollywooderan på 1940-och 50-tal.

Ännu en filmkändis har avlidit, denna gång med sin huvudsakliga glansperiod under den klassiska Hollywooderan på 1940-och 50-tal.

Joan Fontaine blev 96 år, vilket kan förefalla märkligt med tanke på den skörhet som hon utstrålade i filmerna. Mest påtagligt i Alfred Hitchcocks Rebecca (1940), där hon låter sig hunsas av både sin nye make (Laurence Olivier) och hans avlidna fru (genom hushållerskan mrs Danvers, ruggigt spelad av Judith Anderson). Hon Oscarsnominerades för rollen, en ära hon fick uppleva även följande år, denna gång för sin roll i Suspicion, också den regisserad av Hitchcock. Nu fick hon statyetten, faktiskt den enda gång en skådespelare i en Hitchcockfilm fått en Oscar.

Hon fortsatte filmkarriären med att spela de sårbara kvinnorna hon gjort så bra, bland annat i Jane Eyre (1943) och Letter from an Unknown Woman (1948) och var även Lady Rowena i Ivanhoe (1952), en gestaltning mest omtalad för att hjälten Ivanhoe väljer henne till livskamrat i stället för den gudomligt vackra Rebecca (!), spelad av Elisabeth Taylor, som ju dock var judinna och därför ett olämpligt parti.

Fontaine hade en lika berömd syster som ingick i Hollywoods stjärnstall under denna period, Olivia de Havilland, och deras relation var inte helt problemfri. Joan tvingades till exempel att byta efternamn eftersom mannan inte ville att hon skulle ha samma yrke som storasystern. Men de två är också de enda syskon som båda vunnit huvudrolls-Oscar. Ett år äldre Olivia lever fortfarande.

Från mitten av 50-talet ägnade sig Fontaine i stort sett åt TV och en del teaterframträdanden, men eftersom hon inte hade den totala karriärhängivenheten sysselsatte hon sig också med andra verksamheter, bland annat heminredning. Hon hann även med att vara gift fyra gånger.

Terry Pratchett's The Colour of Magic

Har just sett del 2 i Terry Pratchett's The Colour of Magic från 2008 i regi av Vadim Jean, ett försök till kombination av Douglas Adams och Tolkien, med många hänvisningar till The Lord of the Rings, inte minst genom att Sean Astin (Sam Gamgee) är Discworlds förste turist, hemförsäkringsmannen Twoflower. Men det blir för mycket Terry Gilliam-snurrigt och för långt, tyvärr.

Peter O'Toole död

Peter O'Toole, säregen och mångfaldigt Oscar-nominerad brittisk skådespelare, har efter en längre tids sjukdom avlidit i en ålder av 81 år.

O'Toole började inom teatern och gjorde flera Shakespeare-roller innan han blev känd över hela världen efter att ha spelat den brittiske officeren och mystikern T E Lawrence i David Leans episka film Lawrence of Arabia 1962. 

 

Den gav honom hans första av åtta Oscar-nomineringar, det mesta någon skådespelare fått utan att erhålla priset. 2003 fick han dock en heders-Oscar.

O’Tooles spelstil kan närmast betecknas som högst speciell, med en blandning av hård beslutsamhet och närmast förvåning över världens tillstånd.

Han erbjöds riddarskap för 25 år sedan, men avböjde av ”personliga och politiska skäl”.

O’Toole ingick också i den stora grupp av brittiska skådespelare som haft det svårt att begränsa sitt alkoholintag och den magcancer som höll på att ta livet av honom för 35 år sedan diagnosticerades först som en alkoholskada.

Förra året meddelade han att han avslutat sitt skådespelande, men kunde inte avstå från att göra ytterligare ett par roller under sitt sista levnadsår.

Snabba Cash 3 — Livet deluxe

Avslutningen av filmatiseringarna av Jens Lapidus romaner om kriminalitet i Stockholms undre värld, Snabba Cash 3 — Livet deluxe, har allt det som berättandemässigt utmärkt de tidigare delarna: sentimentalisering av gangsters, osammanhängande intrig med allt för många händelser som ska redovisas — och det allra värsta, karaktärer utan engagerande drag.

Då hjälper det inte att man öser på med en skurk (serbiske Radovan [Dejan Cukic, med cocker spaniel-ögon]) som både mördar och i nästa stund gråter när han tänker på sin dotter Natalie [Malin Buska], som i nästa stund själv blir hämnare (i en repris av Michael Corleones utvecklingsväg i The Godfather/Gudfadern [1972]). 

JW (Joel Kinnaman) (fångad några dagar under en kaotisk inspelning i Los Angeles mellan hans amerikanska filmuppdrag) blir också till en moralisk hämnare innan slutet på filmen antyder att det kanske finns en möjlig fortsättning på berättelsen, denna gång med Natalie som centralfigur.

Det hjälper inte heller att man lagt in en Romeo och Julia-historia mellan Natalie och infiltratören Martin (Martin Wallström), den blir liksom det mesta kastad mellan extrema tillstånd utan mycket logik (varför låter den possessive Radovan en jämnårig kille som han inte kollat upp bli den som ska agera livvakt?).

Den intressantaste karaktären i trologin är Jorge (Matias Varela), som från sin chilenska bakgrund kunnat tillföra berättelserna något av social och politisk komplikation, men i denna avslutande del blir han lika klichéfylld som resten av figurerna, växlande mellan obarmhärtig mördare och tårögd älskare med förmåga att undkomma alla faror.

Regissören Jens Jonsson har tidigare gjort tv-serier, kortfilmer och den helt annorlunda Ping-pongkingen (2008). Liksom del tvås regissör Babak Najafi får han, förutom en delvis intressant kontinuerlig tagning under det centrala rånet, ingen fason på berättelsens olika delar, till skillnad från den första delens regissör Daniel Espinosa, som åtminstone kan actionscener.

Sammantaget: ett sammelsurium av osmält drama och bilder tagna från andra och bättre filmer (jämför en misshandelsscen här med förlagan, Al Capones nerklubbande av en förrädare i Brian De Palmas The Untouchables/De omutbara [1987] så syns skillnaden).

Betyg: 3/10

(Snabba Cash 3 — Livet deluxe har premiär den 30 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Percy Jackson och monsterhavet

Böckerna om Percy Jackson, skrivna av Rick Riordan, handlar om en 12-årig pojke som hamnar i en värld där de grekiska gudarna är högst levande. Filmerna, där den nya Percy Jackson: Sea of Monsters/Percy Jackson och monsterhavet är den andra i ordningen, är i stället en blandning av Harry Potter och ordinär actionfilm, utan tillstymmelse till fantasy-genrens mer fantastiska dimensioner. Denna dels regissör, Thor (!) Freudenthal, är mest känd för att ha regisserat Stuart Little-filmerna och har varken fått titelns monsterhav att bli särskilt skrämmande eller kunnat utnyttja 3D på ett effektivt sätt (eftersom detta har gjorts i efterhand).

Percys (Logan Lerman) berättarröst får i början ge en kort sammanfattning av det som hände i den första filmen, att han är i en från titanerna skyddad lägermiljö och att han har en pågående kamp med Clarisse (Leven Rambin) om vem som är den främste kämpen. För trots att han i den första filmen räddade världen är det hon som ständigt vinner de tävlingar som ungdomarna i lägret utkämpar. När lägret skyddande hölje visar sig svikta är det därför hon som får i uppdrag av lägrets vuxna ledare att finna det mytologiska gyllene skinnet som ska rädda dem.

Percy har å sin sida svårt att få kontakt med sin far, havsguden Poseidon, och beger sig därför ut på jakt efter Clarisse och det gyllene skinnet med sina kompisar Annabelle och satyren Grover — samt Percys halvbror Tyson, som är en cyclop — för att för sig själv och de andra bevisa att han är en kraftfull kämpe. 

Och i kamp mot Hermes son Luke och den onde Kronos visar han just detta och får även Clarisse att erkänna honom som ledare för uppdraget.

Allt detta sker med en brist på finess som blir ganska tröttsam, även om Stanley Tucci som mr D (dvs Dionysos) får spela ut sin charm som en av de vuxna ledarna på lägret och Anthony Stewart Head ger associationer till Buffy the Vampire Slayer som den andre ledaren.

Sammantaget ett tomt försök att slå mynt av fanasyintresset och en framgångsrik bokserie, något som första filmens regissör och denna dels producent Chris Columbus gjorde så mycket bättre med Harry Potter.






Betyg: 3/10

(Percy Jackson och monsterhavet hade premiär den 21 augusti)
 

I samarbete med Filmtrailer.se