Den svenska deckarfilmen är ingen ny
företeelse och den har inte alltid varit beroende av Sjöwall-Wahlöö eller
Mankell för sina historier. I tidernas gryning, dvs på 1940- och 50-talen, var
det Stieg Trenter och Maria Lang (psedonym för Dagmar Lange) som gällde och
Lang fick ett par av sina deckare med hjälten Christer Wijk (spelad av Karl-Arne Holmsten) filmatiserade av
Arne Mattsson under tidigt 60-tal. Men sen blev det stopp och det är inte
förrän nu som produktionsbolaget Pampas och TV4 gripit sig an uppgiften att
starta en serieproduktion på Lang-deckarna. Man kan undra varför — förutom den
givna anledningen att det mesta i övrig svensk deckarlitteratur redan har
gjorts eller är på väg att göras till film och tv-serie.
Först ut av Langs deckare är hennes
debut från 1949, Mördaren ljuger inte ensam, liksom så många av dem en
pusseldeckare med handlingen utspelad på en isolerad plats. Jämförelserna med
den engelska deckardrottningen Agatha Christie är given, även om många genom
åren påpekat att Lang inte nådde upp till Christies förmåga att ge liv åt en
berättelsestruktur som i grund och botten var en rigid skrivbordskonstruktion.
Och då återkommer vi till frågan
varför Maria Lang och en (i förstone planerad) produktionscykel på sex filmer.
Vad har man gjort med berättelserna för att de ska kännas fräscha efter mer än
sextio år och finns det något i dem som gör dem relevanta i nutiden? Baserat på
upplevelsen av denna första film är man som åskådare benägen att svara:
ingenting. Visserligen finns här ett lesbiskt kärleksförhållande som central
del i historien, men filmen är så försiktig och diskret i skildringen av detta
att inte ens denna potentiella dynamit (inte minst eftersom handlingen är
förlagd till ett obestämt tidigt 1950-tal) sätter fyr i skeendet.
Litteraturdoktoranden Puck Ekstedt
(Tuva Novotny) bjuds av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) ut till den ö
där han och hans fru Ann (Suzanna Dilber) ska ha en midsommarfest. Puck följer
med när hon får reda på att Einar Bure (Linus Wahlgren), doktorand i historia
vid samma universitet också är bjuden, men väl ute på ön upptäcker hon att det
finns ännu fler gäster — alla med hemligheter och en tendens att ljuga, goda
förutsättningar för en spänningsberättelse. Men danske Birger Larsen, som
startade som regissör på ett utmärkt sätt i ungdomsfilmens värld med Låt
isbjörnarna dansa (1989) och för tre år sedan fick BUFF:s och Sydsvenskans pris för sina insatser i den nordiska barn- och ungdomsfilmen för att under senare år mest vara inhyrd till att göra
nordiska deckare på tv, förmår lika lite som Maria Wern-filmatiseringen Inte
ens det förflutna förra året göra det troligt att detta ”tio små negerpojkar”-upplägg
är något som nordiska filmskapare klarar av.
För efter en hyfsad inledning där
karaktärerna presenteras och deras konflikter antyds (i ärlighetens namn mer än
antyds i flera fall) glider berättandet över i en ohelig allians mellan seg walk-and-talk-information
om förutsättningarna för konflikterna och osammanhängande scener där döda
upptäcks och konfrontationer spelas upp. Spänningen befinner sig på
nollpunkten.
Inte ens Ola Rapace som Wijk förmår
få styrsel på händelseförloppet, trots att han är helt rätt för rollen.
Karaktären blir i stället en fladdrig kvinnotjusare som mest får visa sin
benägenhet att falla för fala kvinnors lockelser och att inte leta tillräckligt
väl efter spår och indicier.
Wahlgren är mer motormekande halvklädd hunk än
historiker, medan Novotny gör en god insats som Puck, hjältinna i Maria Langs
fortsatta deckarserie — och kommande filmatiseringar.
(Mördaren ljuger inte ensam hade
premiär den 8 mars)
Betyg: 3/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Det var ord och inga visor. Hade inte tänkt se den ändå....
SvaraRadera