Tanyas sista resa/Ovsyanki

Aist (Igor Sergeev) beger sig, efter en förfrågan från sin chef Miron (Jurij Tsurilo), ut på en resa genom ett kargt nordryskt landskap för att begrava chefens tjugo år yngre fru Tanya (Yuliya Aug), en kvinna han själv hade en icke-realiserad romantisk relation med.

Resan blir till en sorgefärd, inte bara på grund av kvinnans död (som vi inte får någon förklaring till) utan i minst lika hög grad över den kultur som (låter Aists berättarröst oss förstå) också håller på att dö. Tanyas sista resa/Ovsyanki blir därmed till en sorts lyrisk-antropologisk studie av socio-kulturella förändringar, giltiga för fler än nordryska industriarbetare.


Men ett annat alternativ är att den beskrivna kulturen kanske bara är en fiktion skapad för filmen och därmed en variant på regissören och manusförfattaren Alexei Fedortjenkos tidigare mockumentär om sovjetiska rymdfärder på 1930-talet, Pervye na lune (2005)?

Eller så är allt bara en förevändning för att kunna visa upp Tanyas nakna kropp, både i levande (genom återblickar) och död form. För man blir som åskådare inte riktigt klok på om allt detta långsamma redovisande av ritualerna kring brännandet av hennes lik vid floden där hon och Miron tillbringade sin smekvecka efter bröllopet egentligen är motiverat.

Bindandet av färgrika band i hennes könshår före bröllopet, Mirons tvättande av hennes nakna kropp i vodka på ett hotellrum samt rengörandet av kroppen efter hennes död har en tendens att få (den manliga) blicken att fastna på den runda kvinnan i stället för att följa filosoferandet kring kulturens försvinnande.

Å andra sidan finns här mycket av en specifik rysk kulturtradition i formuleringskonsten, vad gäller såväl ord som bild, och det långsamma tempot (där vi t ex i början av berättelsen kan få följa hur männen kör ut från sin stad i all sin detaljrikedom, med oss placerade i baksätet) skänker en behaglig rytm åt berättandet, i överensstämmelse med filmens berättelse.




Symbolerna är rikhaltiga, med ett par gulsparvar (originaltitelns djur) i bur som en bild av den infångade och kontrollerade naturen respektive Aists far, en lokal poet som (säger Aist) omväxlande blev slagen och hyllad av sina grannar som de mest uppenbara.

Att Aist också arbetar som fotograf på pappersbruket kan knappast förvåna, han får snarast ses som Fedortjenkos representant i detta, åtminstone delvis, intressanta drama.


Betyg: 6/10




I samarbete med Filmtrailer.se