Äntligen har vi Nalle Puh på biograferna igen — och i 2D!
Nalle och hans vänner i Sjumilaskogen har länge glatt både barn och vuxna som bok och tv-filmer (i det korta formatet). Disney-bolagets nya långfilm, i regi av Stephen J Anderson och Don Hall, är den femte i ordningen och en riktigt trevlig bekantskap.
A.A. Milnes böcker från mitten av 1920-talet är alltsedan dess en viktig del av barnkulturen och har även adopterats av den mer filosofiskt inriktade vuxenkulturen med böcker som The Tao of Pooh/Tao enligt Puh (1982), där de olika karaktärerna får stå för skilda existentiella hållningar.
I den nu aktuella filmen har filmskaparna använt sig av några olika berättelser från böckerna, bland annat om hur Ior tappat bort sin svans och hur Nasse träffar Heffaklumpen, och satt samman dem till en hel historia.
Ior har som vanligt sin deppiga framtoning, medan Puh, också som vanligt, försöker hitta honung. Det som sätter igång berättelsen är att Ugglan missförstår ett meddelande från Christopher Robin, vilket gör att alla djuren försöker fånga monstret Backson/Baxen. Pojken har bara velat tala om för djuren att han kommer "tillbaka sen", men oförmågan hos Ugglan att läsa rätt (trots att han vill ge sken av att vara klok som en — ja, uggla) får djuren att ömsom springa i skräck för Baxen, ömsom försöka fånga det hemska monstret.
En härlig känsla av att Disney-bolaget förstått att gå tillbaka till det som varit attraktionskraften hos berättelserna om Puh och hans vänner infinner sig, förstärkt av en lekfullhet med filmmediet som bland annat innebär att man låter en berättarröst samtala med Puh ibland samt att bokstäverna från boken blir till medagerande i filmen (riktigt lyckat).
Ibland är dialogen dock för svår för de allra minsta och åtminstone jag hade velat ha mer av Ior och Tiger (berättelsernas under- respektive överoptimistiska radarpar), men som helhet är denna nya film ett välkommet inslag på biorepertoaren. Det är till och med okay att lyssna på sångerna.
Betyg: 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar