The Wolf of Wall Street

Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio har arbetat tillsammans flitigt under senare år. The Wolf of Wall Street är deras femte film sedan Gangs of New York 2002 och den mest problematiska hittills när det gäller den kritiska bedömningen.

Inte när det handlar om skådespelarprestationer eller den rent tekniska utformningen, som vanligt är Scorsese ytterst skicklig när gäller båda fälten och att DiCaprio belönades med en Golden Globe är högst rättvist, han både glänser och trivs uppenbart med att vara den sanslöst aktive och råbarkade nyrike börsmäklaren Jordan Belfort. Men därmed närmar vi oss också det stora problemet med filmen.

1980- och 90-talens roffarkapitalism, utmärkt beskriven av Jan Jörnmark i böckerna om Övergivna platser, Avgrunden och Krisen, har skildrats på film flera gånger i amerikanska storproduktioner, mest minnesvärt i Oliver Stones Wall Street (1987) och som störst magplask i Brian De Palmas The Bonfire of the Vanitas (1990) — i båda fallen med starkt moraliska/moraliserande glasögon.

När nu generationskamraten Scorsese tar sig an samma värld 20-25 år senare så har perspektiven förändrats och den moraliska upprördheten blivit till fascination inför de groteska överdrifter som Belfort och hans i grunden småskojare till finanshajar ägnar sig åt. Likheterna med Scorseses maffiagubbar i ett otal av hans tidigare filmer är påfallande, liksom behovet av en iögonenfallande konsumtion som gör det tydligt att de greppat den lärdom som Belfort får som nybliven mäklare 1987 av den erfarne Mark Hanna (spelad med yttersta skicklighet av Matthew McConaughey): det gäller att få aktieköparna att tro på sin imaginära rikedom, alltmedan mäklarna lever upp pengarna.

Orgierna är många (i en film som hade mått bra av att klippas ner åtminstone en halvtimme från sin tretimmarslängd — oberoende av om Scorsese ansett att en befängt överdriven konsumtion måste skildras av en befängt överdriven film) och om de bara innehåller en liten sanningshalt (filmen är baserad på den verklige Belforts bok) visar de med all önskvärd tydlighet hur en frisläppt finanskapitalism leder till anarki av förgörande mått.

Men det viktiga blir då hur Scorsese hanterar detta. Liksom en annan generationskamrat, Francis Ford Coppola i Apocalypse Now (1979), verkar Scorsese ha blivit besatt av den värld han vill skildra och är blind för att det som är tydliga moraliska grundstötningar inte kan hanteras med känsloutspel som gör dem alternativt komiska och sentimentala.

Ett typexempel är när Belfort (tillsammans med sin underhuggare Donnie, spelad av Jonah Hill med samma manér som i den Judd Apatow-vulgärkomiska genre han slog igenom i och med tydliga drag av Joe Pesci i Goodfellas/Maffiabröder 1990) knaprat i sig piller som dröjer så länge att fungera att han tror de inte har någon verkan. Han beger sig till en snobbig klubb för att ringa ett samtal (hans egna telefoner avlyssnas av FBI) men väl där slår drogen till och han kan inte kontrollera sin kropp. I stället för att låta detta bli en bild av den totala nergången gör Scorsese och DiCaprio scenen när han ska ta sig tillbaka till sin bil till något värdigt Jerry Lewis i högform: roligt att se hur kroppen ålar sig fram till bilen, men så totalt i kontrast till vad scenen handlar om i berättelsen att man tar sig för pannan.

Och sentimentaliteten dryper i filmen (liksom i den närbesläktade gangsterfilmen): upprepade gånger får Belfort hålla tal till sina anställda där han pressar fram tårar hos dem efter att ha beskrivit hur han gett allt för dem och firman — trots att förnedring av allt och alla varit ett ständigt inslag i verksamheten. Man kan visserligen hävda att det finns ett ironiskt drag i sättet att skildra dessa överdrifter — men då har man inte tagit med i beräkningen DiCaprios pojkcharm som i de allra flesta fall tar udden av all den kritiska ironi som kanske funnits med under planeringen av filmen.

Belforts försäljarsnack (som är grunden för hans framgång) avslutar också filmen efter alla åtal och fängelsevistelser: en ny grupp potentiella säljare tränas upp av honom, men denna gång är det inte fräscha pojkspolingar beredda att gå över lik, nu är det äldre människor drabbade av de kriser som Belfort utnyttjat som försöker få en del av kakan.

Och filmen klarar inte heller Bechdel-testet: visserligen finns en del kvinnor med, men exploateringen av dem leder inte filmskaparna till en önskan om att skildra något ur deras perspektiv. Andra frun Naomi (Margot Robbie) blir också djupt förnedrad när hon försöker slå tillbaka mot Belforts otrohet: när hon ska reta honom genom att visa vad han inte kommer att få åtnjuta längre vet han om att livvakterna ser hennes intima delar genom övervakningskameran och skrattet blir både hans och filmens.

(The Wolf of Wall Street hade premiär den 10/1)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se