Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio har arbetat
tillsammans flitigt under senare år. The Wolf of Wall Street är deras femte
film sedan Gangs of New York 2002 och den mest problematiska hittills när det
gäller den kritiska bedömningen.
Inte när det handlar om skådespelarprestationer eller den
rent tekniska utformningen, som vanligt är Scorsese ytterst skicklig när gäller
båda fälten och att DiCaprio belönades med en Golden Globe är högst rättvist,
han både glänser och trivs uppenbart med att vara den sanslöst aktive och
råbarkade nyrike börsmäklaren Jordan Belfort. Men därmed närmar vi oss också
det stora problemet med filmen.
1980- och 90-talens roffarkapitalism, utmärkt beskriven av
Jan Jörnmark i böckerna om Övergivna platser, Avgrunden och Krisen, har skildrats på
film flera gånger i amerikanska storproduktioner, mest minnesvärt i Oliver
Stones Wall Street (1987) och som störst magplask i Brian De Palmas The Bonfire
of the Vanitas (1990) — i båda fallen med starkt moraliska/moraliserande
glasögon.
När nu generationskamraten Scorsese tar sig an samma värld
20-25 år senare så har perspektiven förändrats och den moraliska upprördheten
blivit till fascination inför de groteska överdrifter som Belfort och hans i
grunden småskojare till finanshajar ägnar sig åt. Likheterna med Scorseses
maffiagubbar i ett otal av hans tidigare filmer är påfallande, liksom behovet
av en iögonenfallande konsumtion som gör det tydligt att de greppat den lärdom
som Belfort får som nybliven mäklare 1987 av den erfarne Mark Hanna (spelad med
yttersta skicklighet av Matthew McConaughey): det gäller att få aktieköparna
att tro på sin imaginära rikedom, alltmedan mäklarna lever upp pengarna.
Orgierna är många (i en film som hade mått bra av att
klippas ner åtminstone en halvtimme från sin tretimmarslängd — oberoende av om
Scorsese ansett att en befängt överdriven konsumtion måste skildras av en
befängt överdriven film) och om de bara innehåller en liten sanningshalt (filmen är baserad på den verklige Belforts bok) visar
de med all önskvärd tydlighet hur en frisläppt finanskapitalism leder till
anarki av förgörande mått.
Men det viktiga blir då hur Scorsese hanterar detta. Liksom
en annan generationskamrat, Francis Ford Coppola i Apocalypse Now (1979),
verkar Scorsese ha blivit besatt av den värld han vill skildra och är blind för
att det som är tydliga moraliska grundstötningar inte kan hanteras med
känsloutspel som gör dem alternativt komiska och sentimentala.
Ett typexempel är när Belfort (tillsammans med sin
underhuggare Donnie, spelad av Jonah Hill med samma manér som i den Judd
Apatow-vulgärkomiska genre han slog igenom i och med tydliga drag av Joe Pesci
i Goodfellas/Maffiabröder 1990) knaprat i sig piller som dröjer så länge att
fungera att han tror de inte har någon verkan. Han beger sig till en snobbig
klubb för att ringa ett samtal (hans egna telefoner avlyssnas av FBI) men väl
där slår drogen till och han kan inte kontrollera sin kropp. I stället för att låta
detta bli en bild av den totala nergången gör Scorsese och DiCaprio scenen när
han ska ta sig tillbaka till sin bil till något värdigt Jerry Lewis i högform:
roligt att se hur kroppen ålar sig fram till bilen, men så totalt i kontrast
till vad scenen handlar om i berättelsen att man tar sig för pannan.
Och sentimentaliteten dryper i filmen (liksom i den
närbesläktade gangsterfilmen): upprepade gånger får Belfort hålla tal till sina
anställda där han pressar fram tårar hos dem efter att ha beskrivit hur han
gett allt för dem och firman — trots att förnedring av allt och alla varit ett
ständigt inslag i verksamheten. Man kan visserligen hävda att det finns ett
ironiskt drag i sättet att skildra dessa överdrifter — men då har man inte
tagit med i beräkningen DiCaprios pojkcharm som i de allra flesta fall tar
udden av all den kritiska ironi som kanske funnits med under planeringen av
filmen.
Belforts försäljarsnack (som är grunden för hans framgång)
avslutar också filmen efter alla åtal och fängelsevistelser: en ny grupp
potentiella säljare tränas upp av honom, men denna gång är det inte fräscha
pojkspolingar beredda att gå över lik, nu är det äldre människor drabbade av de
kriser som Belfort utnyttjat som försöker få en del av kakan.
Och filmen klarar inte heller Bechdel-testet: visserligen
finns en del kvinnor med, men exploateringen av dem leder inte filmskaparna
till en önskan om att skildra något ur deras perspektiv. Andra frun Naomi (Margot
Robbie) blir också djupt förnedrad när hon försöker slå tillbaka mot Belforts
otrohet: när hon ska reta honom genom att visa vad han inte kommer att få
åtnjuta längre vet han om att livvakterna ser hennes intima delar genom
övervakningskameran och skrattet blir både hans och filmens.
(The Wolf of Wall Street hade premiär den 10/1)
Betyg: 4/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar