Nyårsnatten 2009 sköts den 22-årige Oscar Grant III ihjäl av
en polis på tunnelbanestationen Fruitvale Station i San Fransisco. Eftersom han
var en svart arbetslös ung man med barn och flickvän men också med
fängelsevistelse i sin historia samt att han sköts av en vit polis blev
händelsen till en krutdurk i en redan infekterad konflikthärd där flera
liknande händelser i USA lyfte fram frågan om samtida rasism i USA och dess
konsekvenser.
Långfilmsdebuterande Ryan Coogler har med denna händelse som
faktabakgrund gjort en känslosam men inte helt lyckad film där ambitionen att
göra Grant (Michael B. Jordan) till ett dygdemönster med en trasslig bakgrund
innebär förenklingar och sentimentaliseringar där istället en mer nyanserad
bild hade varit att föredra.
Visserligen försöker Coogler visa fram flera sidor hos de
centrala karaktärerna och slumpens konsekvenser i det mänskliga livet (en viss
likhet med Paul Haggis Crash från 2004 kan man nog upptäcka här), men i
slutänden blir porträttet av Grant alltför rosenrött och sockersött för att
riktigt kunna vara en ögonöppnare för en diskussion om strukturellt våld och
rasism.
Grant satt i fängelse för narkotikalangning, men redan i
filmens början får vi höra honom säga att hans nyårslöfte är att sluta med det
(flickvännen lovar sig själv att skära ner på kolhydrater). Och fortsättningen
innebär att vi ser honom vara så god som någon kan vara: han klappar en
lösspringande hund som sedan blir överkörd (symbolisk så det förslår), han
leker med sin lilla dotter och pratar känslofullt med flickvännen om sin
situation. Han har till och med en mormor som hjälper en vit ung kvinna med
matförslag inför nyårsmiddagen på hans uppmaning.
Visserligen kan man säga att han har sig själv att skylla
att han inte längre har ett jobb eftersom han kommit försent upprepade gånger —
men vi får veta att han gjort det för att kunna skaffa pengar (han lånar t o m
med ut pengar till sin syster när hon är i knipa). På nyårsnatten får han också
en butiksinnehavare att släppa in flera kvinnor på sin toalett trots att han
egentligen har stängt. En av dem är en vit gravid kvinna vars man Grant genast
blir kompis med.
Detta sätt att framställa Grant på förstärker visserligen
flödet från tårkanalerna när vi ser hans mor (Octavia Spencer) vänta på
beskedet att sonen avlidit, men det är också kontraproduktivt för händelsens
vidare implikationer. När Grant och hans vänner efter att ha sett på
fyrverkerierna i stan ska ta sig hem hamnar de i en tunnelbanevagn där tidigare
fiender (antagligen i gängrelaterade knarkuppgörelser) till Grant startar ett
slagsmål. Grant blir inblandad, flyr men dras fram av den snabbt
ditkommenderade polisen. Deras brutalitet framstår med all önskvärd tydlighet —
med vad skulle hänt om man skildrat Grant med mindre förskönande drag: skulle
det slutgiltiga våldet mot honom då riskerat att framstå som mer befogat, är
det därför filmskaparna gjort honom så god?
Och vad innebär slutbilderna, där man får se Grants verkliga
dotter vid en minnesstund på stationen nyårsdagen 2013 och ett plakat bakom
henne kräver rättvisa. Vad är rättvisa i det här fallet: dödsstraff för polisen
som sköt? Efterspelet till händelsen på nyårsnatten involverade bland annat
skadestånd till de efterlevande, fängelsestraff för polisen som sköt samt att
polisansvariga avgick.
Filmen har fått två stora pris vid festivalen i Sundance
samt debutantpriset i Cannes förra året.
(Last Station Fruitvale Station hade premiär den 10/1)
Betyg: 5/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar