Last Stop Fruitvale Station

Nyårsnatten 2009 sköts den 22-årige Oscar Grant III ihjäl av en polis på tunnelbanestationen Fruitvale Station i San Fransisco. Eftersom han var en svart arbetslös ung man med barn och flickvän men också med fängelsevistelse i sin historia samt att han sköts av en vit polis blev händelsen till en krutdurk i en redan infekterad konflikthärd där flera liknande händelser i USA lyfte fram frågan om samtida rasism i USA och dess konsekvenser.

Långfilmsdebuterande Ryan Coogler har med denna händelse som faktabakgrund gjort en känslosam men inte helt lyckad film där ambitionen att göra Grant (Michael B. Jordan) till ett dygdemönster med en trasslig bakgrund innebär förenklingar och sentimentaliseringar där istället en mer nyanserad bild hade varit att föredra.

Visserligen försöker Coogler visa fram flera sidor hos de centrala karaktärerna och slumpens konsekvenser i det mänskliga livet (en viss likhet med Paul Haggis Crash från 2004 kan man nog upptäcka här), men i slutänden blir porträttet av Grant alltför rosenrött och sockersött för att riktigt kunna vara en ögonöppnare för en diskussion om strukturellt våld och rasism.

Grant satt i fängelse för narkotikalangning, men redan i filmens början får vi höra honom säga att hans nyårslöfte är att sluta med det (flickvännen lovar sig själv att skära ner på kolhydrater). Och fortsättningen innebär att vi ser honom vara så god som någon kan vara: han klappar en lösspringande hund som sedan blir överkörd (symbolisk så det förslår), han leker med sin lilla dotter och pratar känslofullt med flickvännen om sin situation. Han har till och med en mormor som hjälper en vit ung kvinna med matförslag inför nyårsmiddagen på hans uppmaning.

Visserligen kan man säga att han har sig själv att skylla att han inte längre har ett jobb eftersom han kommit försent upprepade gånger — men vi får veta att han gjort det för att kunna skaffa pengar (han lånar t o m med ut pengar till sin syster när hon är i knipa). På nyårsnatten får han också en butiksinnehavare att släppa in flera kvinnor på sin toalett trots att han egentligen har stängt. En av dem är en vit gravid kvinna vars man Grant genast blir kompis med.

Detta sätt att framställa Grant på förstärker visserligen flödet från tårkanalerna när vi ser hans mor (Octavia Spencer) vänta på beskedet att sonen avlidit, men det är också kontraproduktivt för händelsens vidare implikationer. När Grant och hans vänner efter att ha sett på fyrverkerierna i stan ska ta sig hem hamnar de i en tunnelbanevagn där tidigare fiender (antagligen i gängrelaterade knarkuppgörelser) till Grant startar ett slagsmål. Grant blir inblandad, flyr men dras fram av den snabbt ditkommenderade polisen. Deras brutalitet framstår med all önskvärd tydlighet — med vad skulle hänt om man skildrat Grant med mindre förskönande drag: skulle det slutgiltiga våldet mot honom då riskerat att framstå som mer befogat, är det därför filmskaparna gjort honom så god?

Och vad innebär slutbilderna, där man får se Grants verkliga dotter vid en minnesstund på stationen nyårsdagen 2013 och ett plakat bakom henne kräver rättvisa. Vad är rättvisa i det här fallet: dödsstraff för polisen som sköt? Efterspelet till händelsen på nyårsnatten involverade bland annat skadestånd till de efterlevande, fängelsestraff för polisen som sköt samt att polisansvariga avgick.

Filmen har fått två stora pris vid festivalen i Sundance samt debutantpriset i Cannes förra året.

(Last Station Fruitvale Station hade premiär den 10/1)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se