Woody Allen: A Documentary

Woody Allen fick med förra årets Midnight in Paris en ekonomisk framgång som han aldrig haft tidigare. Denna i bästa mening trevliga berättelse om hur vi människor tenderar att drömma oss bort till de gångna tider vi föreställer oss var mindre komplicerade, oberoende av vilket århundrade vi lever i, gav honom också en Oscar för bästa originalmanus och nomineringar för bästa film och regi — allt fullt välförtjänt. Allen är den filmskapare som blivit nominerad flest gånger till en manus-Oscar (alltid för originalmanus) och med sina sju reginomineringar är han nummer tre i denna kategori.

Nu visas på biograferna tv-dokumentären Woody Allen: A Documentary som ursprungligen hade en längd på 3 1/2 timme men som har kortats ner till halva sin längd. Den har ändå har kvar allt det som karaktäriserar ett välgjort konstnärsporträtt på amerikansk tv: hängivenhet till den porträtterade, grundlig kunskap om det personliga livet och hur konsten speglar det — och en smått anemisk välvillighet som inte riktigt förmår lyfta fram det särpräglade i den konstnärliga verksamheten.

Regissören Robert B Weide (som bland annat producerat Larry Davids tv-serie Curb Your Enthusiasm) är sedan länge en stor beundrare av Allen (som för övrigt egentligen är filmarens förnamn, Woody placerades av honom själv före som ett artistnamn), vilket leder till att de flesta mer djupborrande frågorna inte kommer med i porträttet.

Det gäller såväl om hur uppväxten (både den personliga och den som handlar om hans judiska arv) påverkat hans komiska 'persona' och hur han genom alla år lyckats behålla makten att bestämma helt själv över sina filmprojekt som de delikata turerna för tjugo år sedan när han lämnade Mia Farrow för att börja leva med hennes adoptivdotter Soon-Yi.

Nerklippningen av tv-versionen har också inneburit att filmen hoppar över flera perioder i hans filmarbete, mestadels de år då han inte stod särskilt högt i kurs hos publik eller kritiker. För det har ju ofta sagt av de senare att det var länge sedan han gjorde en riktigt bra film — detta sagts om olika perioder av olika kritiker — och han har inte varit ett stort publiknamn på länge.

Weide gillar uppenbarligen Allens tidiga komikerperiod när han var stå-uppare och framträdde i pratshower på amerikansk tv, inte minst hos Dick Cavett. Flera av den avsnitt som visas från denna period hade gärna fått vara avsevärt längre för här kommer Allens mer anarkistiska sida (inspirerad av bröderna Marx inte minst) tydligt fram.

Annie Hall (1977) blir givetvis en viktig film, den som gav Allen en avsevärt högre status som filmskapare och kanske även förändrade det romantiska komedi-dramat på ett genomgripande sätt. 

80- och 90-talen blir mer kortfattat presenterade och hans arbetsmetoder, som visas fram bland annat genom reportage från inspelningarna av hans senare filmer, hade gärna fått ta mer plats (fast vi får se hans gamla tyska skrivmaskin som han fortfarande skriver alla sina manus på).

Trots dessa brister är Weides dokumentär klart sevärd, huvudsakligen för att Woody Allen själv är en så särpräglad person och för att hans filmer (trots att han inte är påtagligt nöjd med vad han åstadkommit, han vill ju vara ett dramatiskt och inte komiskt geni) på ett outplånligt sätt haft en filmhistorisk betydelse de senaste 40 åren.

(Woody Allen: A Documentary hade premiär den 29 juni)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se