Cockpit

Män klädda i kvinnokläder är en gammal komedityp på teatrar (Charleys tant [1892]), krogshower (After Dark), film (Some Like It Hot/I hetaste laget [1959], Tootsie [1982], Mrs Doubtfire [1993]) och tv (Dame Edna), såväl i Sverige (Fram för lilla Märta [1945]) som utomlands (La Cage aux Folles [pjäs 1973, film 1978, musikal 1983]).

Populariteten har ofta förklarats med att humorn baseras på att samhällets makthavare (män) av omständigheter utanför deras kontroll tvingas ikläda sig en underordnad grupps (kvinnor) attribut och därmed kan publiken skratta åt deras handfallenhet inför en obekväm situation där man (!) inte kan använda sina vanliga maktmedel — en sorts satir över de mäktiga alltså. Men skrattet som riktas mot de maktlösa för deras fåniga/dumma beteenden ligger kanske inte heller långt bort.

Under de senaste decennierna har berättelserna om (heterosexuella) män som klär sig i kvinnokläder ofta haft en touch av feminism, att männen lär sig att vara mer öppna för andra sätt att vara än de mest machoartade när de tvingats uppleva hur (de heterosexuella) kvinnorna har det. Tootsie byggde mycket av sin framgång på detta koncept, även om filmskaparna fick ta emot en hel del kritik för att den mest nyanserade kvinnan egentligen var en man.

När nu Jonas Karlsson i Cockpit (en dubbelskruv om något) tvingas ta på sig kvinnokläder för att få jobb som pilot inom det kommersiella trafikflyget finns naturligtvis hela denna tradition i bakgrunden och frågan blir hur man hanterar alla dessa olika möjligheter att skapa komedi.

Först av allt ska sägas att Jonas Karlsson gör Valle Andersson på ett alldeles utmärkt sätt, både som man och kvinna (Maria), såväl i de komiska som de mer allvarliga momenten. Likheten med Christer Lindarw är påfallande och hans karaktärisering av Maria bär inte på några nedlåtande drag. Även manusförfattare Erik Ahrnbom (Linas kvällsbok [2007]) och regissör Mårten Klingberg (Offside [2006]) har här gjort ett bra jobb.

Karaktärsbaserad dramatisk komedi bygger på att den centrala figuren omges av allehanda stereotypiska gestaltningar, allt för att framhäva de krafter som (oftast) han har att bekämpa. Men i Cockpit finns det lite väl mycket av knappast ens ensidiga figurer — inte minst kvinnorna är till övervägande delen så förfärliga att man undrar hur Valle kunnat omge sig med dem under så lång tid, fram till att han avskedas (av en kvinnlig konsult medan den manlige chefen sitter och snyftar!). I introduktionen till historien förklarar också Valle för oss i publiken, både genom en voice over och genom att titta direkt i kameran, att han var nöjd med villa, vovve och Volvo — vilket verkar obegripligt, speciellt med tanke på att han som kvinna är lika charmig som han var som man och inte har någon svårighet att omedelbart träffa en genomhygglig kvinna, den bisexuella Cecilia (Marie Robertson).

Liksom i så många nyare svenska filmer (Sean Banan inuti Seanfrika, Shoo Bre) börjar filmen också med en jakt och att huvudpersonen frågar sig hur han hamnat här — ett tecken på att man haft svårigheter att skapa en karaktärsbaserad utgångspunkt för utvecklingen och i stället litar till en mer fysiskt dramatisk start 'in medias res', alltså mitt i händelseförloppet — eller snarare i slutet.

För Valle jagas i filmens början liksom i slutet för att hans maskerad har avslöjats av honom själv. Det är ett tecken på moralisk mognad då han inser att han inte kan fortsätta att vara hela folkets hjälte efter en flygolycka då det bygger på en lögn: han knockades medvetslös av den sliskige styrmannen/co-piloten (regissören själv) under krisen eftersom han var helt hysterisk.

Men innan dess får vi alltså möta ett helt gäng stereotyper som bara blir för mycket. Att den föraktfulla mamman gifter sig med en ständigt fnittrande kvinnlig präst och att Valle genast blir nedslagen av en självförsvarstränande kvinna när han flyttar hem till sin systers Östermalmslägenhet utan att någon reagerar är bara ett par av de bisarra drag som gör att hans omgivning inte blir särskilt trevlig eller ger honom några egentliga alternativ att forma en ny identitet utifrån. Den politiska korrektheten i att hitta alternativa livssätt gör uppenbarligen inte att figurerna blir till mer humana individer. 

Detta gäller också i hög grad Albin, som Björn Gustafsson (den yngre) dock lyckas göra till en rolig figur, trots dennes självgoda aggressivitet och fyrkantiga världsuppfattning.

För att inte tala om frun som genast han blir arbetslös skiljer sig, tar (den blinde) sonen med sig till sin nya man, ett justitieråd med födelseår från tidigt 1930-tal, och bara är fasansfull genom hela filmen. Hennes nye man (kan det bero på att han är man?) kan till skillnad från henne faktiskt skåla med Valle i slutet och acceptera att världen förändras. Vilket även den sexistiske styrmannen visar prov på då han gärna vill träffa Valle i slutet av filmen.

Problemen med ensidigheten, övertydligheten, allas osympatiska agerande (vilket verkar vara det dominerande draget inom svensk mediebaserad komedi, se även de nutida reklamfilmerna) för att inte tala om bristen på trovärdighet i att ingen ser att Maria är Valle samt att Valle inte direkt genomgår någon utveckling — han är lika genomhygglig som han var när berättelsen började, det som han lärt sig är att inte ljuga — kommer dock inte att hindra Cockpit från att bli en publik framgång.

(Cockpit har premiär den 13 juli)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se