Att man i oräkneliga action/snut/"buddy"-filmer
får sig till livs sentimentaliserade skildringar av huvudkaraktärernas
homosociala/-sensuella/-erotiska (i princip aldrig -sexuella) förhållande har
blivit till standard. Även deras längtan efter ett tryggt kärnfamiljliv där
hustrun sköter om hemmet och föder barnen medan pappa rensar stan/USA/världen
från slöddret/buset/knarkledarna/den röda faran/islam/allt det främmande är
också en stapelvara. Men sällan sker det lika en-faldigt och propagandistiskt
som i End of Watch. I eftertexterna tillägnas följdriktigt filmen "de
hjältar som bekämpar det Onda".
Och nog får de två kompiskollegorna Brian Taylor (Jake
Gyllenhaal) och Mike Zavala (Michael Peña) bekämpa ondskan alltid. De tjänstgör
i de tuffa delarna av Los Angeles, där omgivningen bara består av skrikande,
svärande, vapenviftande dumskallar — till övervägande delen spansktalande och
svarta. Det värsta gänget, som är den sydamerikanske knarkkungens
brutala töntunderhuggare, kan inte säga en mening utan att använda "fuck" som
vart tredje ord och för att betona deras onormala tillstånd är den värsta av
dem lesbisk.
Och så håller det på. Vilka är då Taylor och Zavala? Hyyvens
grabbar, ständigt skämtande på ett grovhugget men käckt sätt. Taylor (vit) vill
gärna avancera uppåt i hierarkin, men är trots det rättskaffens, med en perfekt
flickvän, Janet (Anna Kendrick, kan man ha en mer perfekt flickvän?), som
tillsammans med Taylor umgås så fint med de goda mexikanerna. Och Zavala är
inte alls som de andra spansktalande (mexikaner eller andra sydamerikaner), han
har sin fru och den kommande bebisen som viktigaste delar i livet — förutom
Taylor då.
Inte nog med att Taylor och Zavala sysslar med
brottsbekämpning, de lyckas också under filmens gång rädda barn vars (svarta)
föräldrar antingen stänger dem inne i garderoben, bundna och med munkavel,
eller springer ut ur sitt brinnande hus utan att bry sig om barnen: tur att
Taylor och Zavala är på plats och med risk för sina egna liv kan agera
livräddare — för vilket de får tapperhetsmedalj, vilket dock inte leder till
att de blir rövslickare uppåt utan fortsätter att vara oneline-spottande
sanningssägare när det behövs.
Det ska dock sägas att Gyllenhaal och Peña gör ett bra jobb,
deras snack flyter på väldigt naturligt på ett sätt som håller igång intresset
för filmen. Rent tekniskt är den också huvudsakligen skickligt gjord, med
intensiva actionscener och en energifylld klippning.
Ayer har också valt att låta en del av bilderna vara en
sorts "found footage", populärt huvudsakligen i skräckfilmen, men här
motiverat av att Taylor filmar som projekt i tjänsten. Det följs dock inte upp
på något sätt i berättelsen, utan används för att få oss åskådare att acceptera
bildstilen i filmen som helhet.
Att manusförfattaren David Ayer tjänstgjort i den
amerikanska flottan, till stor del vuxit upp i Los Angeles, känner många
poliser och själv upplevt South Central (som vit mellanvästernyngling) präglar
hela filmen. Han har tidigare skrivit manus till den liknande Training Day
(2001), som dock hade en betydligt intressantare karaktärsskildring än vad Ayer
lyckats komma upp med denna gång. Och nästa film är en Arnold-rulle, Ten, där
ett gäng knarkpoliser ska göra en kupp — knappast något som kommer att lyfta
Ayers filmskapande till nya höjder.
(End of Watch har premiär den 30 november)
Betyg: 3/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Oj, verkar inte vara någon höjdare. Gillar när du är så här tydlig i ditt omdöme! Men tycker du att jag ska se den? Annette
SvaraRadera