End of Watch

Att man i oräkneliga action/snut/"buddy"-filmer får sig till livs sentimentaliserade skildringar av huvudkaraktärernas homosociala/-sensuella/-erotiska (i princip aldrig -sexuella) förhållande har blivit till standard. Även deras längtan efter ett tryggt kärnfamiljliv där hustrun sköter om hemmet och föder barnen medan pappa rensar stan/USA/världen från slöddret/buset/knarkledarna/den röda faran/islam/allt det främmande är också en stapelvara. Men sällan sker det lika en-faldigt och propagandistiskt som i End of Watch. I eftertexterna tillägnas följdriktigt filmen "de hjältar som bekämpar det Onda".

Och nog får de två kompiskollegorna Brian Taylor (Jake Gyllenhaal) och Mike Zavala (Michael Peña) bekämpa ondskan alltid. De tjänstgör i de tuffa delarna av Los Angeles, där omgivningen bara består av skrikande, svärande, vapenviftande dumskallar — till övervägande delen spansktalande och svarta. Det värsta gänget, som är den sydamerikanske knarkkungens brutala töntunderhuggare, kan inte säga en mening utan att använda "fuck" som vart tredje ord och för att betona deras onormala tillstånd är den värsta av dem lesbisk.

Och så håller det på. Vilka är då Taylor och Zavala? Hyyvens grabbar, ständigt skämtande på ett grovhugget men käckt sätt. Taylor (vit) vill gärna avancera uppåt i hierarkin, men är trots det rättskaffens, med en perfekt flickvän, Janet (Anna Kendrick, kan man ha en mer perfekt flickvän?), som tillsammans med Taylor umgås så fint med de goda mexikanerna. Och Zavala är inte alls som de andra spansktalande (mexikaner eller andra sydamerikaner), han har sin fru och den kommande bebisen som viktigaste delar i livet — förutom Taylor då.

Inte nog med att Taylor och Zavala sysslar med brottsbekämpning, de lyckas också under filmens gång rädda barn vars (svarta) föräldrar antingen stänger dem inne i garderoben, bundna och med munkavel, eller springer ut ur sitt brinnande hus utan att bry sig om barnen: tur att Taylor och Zavala är på plats och med risk för sina egna liv kan agera livräddare — för vilket de får tapperhetsmedalj, vilket dock inte leder till att de blir rövslickare uppåt utan fortsätter att vara oneline-spottande sanningssägare när det behövs.

Det ska dock sägas att Gyllenhaal och Peña gör ett bra jobb, deras snack flyter på väldigt naturligt på ett sätt som håller igång intresset för filmen. Rent tekniskt är den också huvudsakligen skickligt gjord, med intensiva actionscener och en energifylld klippning.

Ayer har också valt att låta en del av bilderna vara en sorts "found footage", populärt huvudsakligen i skräckfilmen, men här motiverat av att Taylor filmar som projekt i tjänsten. Det följs dock inte upp på något sätt i berättelsen, utan används för att få oss åskådare att acceptera bildstilen i filmen som helhet.

Att manusförfattaren David Ayer tjänstgjort i den amerikanska flottan, till stor del vuxit upp i Los Angeles, känner många poliser och själv upplevt South Central (som vit mellanvästernyngling) präglar hela filmen. Han har tidigare skrivit manus till den liknande Training Day (2001), som dock hade en betydligt intressantare karaktärsskildring än vad Ayer lyckats komma upp med denna gång. Och nästa film är en Arnold-rulle, Ten, där ett gäng knarkpoliser ska göra en kupp — knappast något som kommer att lyfta Ayers filmskapande till nya höjder.

(End of Watch har premiär den 30 november)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se