Filmen Soylent Green från 1973 har blivit aktuell igen.
I en kombination av snutfilm och dystopisk framtidsvision (ett decennium före Blade Runner) är Charlton Heston polismannen Thorn i ett New York 2022 som är överbefolkat, undernärt och våldsamt.
Han utreder ett mord på en rik och mäktig man, men det är inte brottsintrigen som gör filmen, som berättandemässigt inte är speciellt kreativ, till ett intressant dokument.
Det är snarare föreställningarna om hur världen kommer att
se ut femtio år efter filmens tillblivelse, en skildring av hopplöshet och
människors utnyttjande av andra människor ända tills slutpoängen: den
näringsrika föda som de desperata massorna kämpar om, Soylent Green, är nedmalet
människokött.
Tolkningarna av denna berättelse, ursprungligen en roman av Harry
Harrison (en av den klassiska science fiction-genrens stora namn) kan dras åt
många olika håll: ekologisk katastrof, mardröm kring kapitalismens förödande
härjningar, människosläktets inneboende barbarism.
En dimension som framgår med all önskvärd tydlighet genom
Edward G Robinsons (vars sista film detta blev) rollfigur Solomon Roth är den
judiska erfarenheten. Roth är en klassisk vis judisk ålderman som sett världens
skönhet, men nu inser dess moraliska undergång. Han får med hjälp av en grupp
lika ålderstigna kvinnor och män, samlade i ett bibliotek med all världens
återstående skrifter, insikten om den pågående förintelsen – som på ett
uppenbart sätt anspelar på den judiska förintelsen under nazismen.
När Charlton Heston i filmens slutscen försöker få sin chef
att varna mänskligheten för vad som pågår skriver Soylent Green inte
bara in sig i science fiction-genrens historia (se till exempel slutet i Invasion
of the Body Snatchers [1956] och Hestons upptäckt i Planet of the Apes
[1968]) utan i alla varningsfabler där hotet om civilisationens undergång blir
till en uppmaning att hindra detta från att ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar