The Revenant

Alejandro G Iñárritus The Revenant är en av de stora favoriterna inför den (hårt kritiserade) kommande Oscar-galan med sina tolv nomineringar, inte minst efter att ha fått tre tunga Golden Globe-statyetter (drama, regi och huvudroll) av den utländska journalistkåren i Hollywood för ett tag sedan.

 

Filmen har inspirerats av Michael Punkes roman från 2002 som baseras på den hårresande och sanna historien om pälsjägaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) som under en jaktexpedition 1823 i den vintriga del av Vilda Västern som nu är Montana och South Dakota blir lämnad av sina kollegor efter att de blivit överfallna av den lokala indianstammen Arikari och Glass senare blivit skadad av en björnhona.

En stor del av filmen handlar om hur Glass på ett närmast mirakulöst sätt lyckas överleva i de frusna bergen så att han kan få hämnd på den som under hela berättelsen varit hans fiende, jägaren John Fitzgerald (Tom Hardy).

Glass färd präglas också av minnen av hur hans Pawnee-hustru och hennes stam utplånades av vita militärer, minnen som präglas av både en naturreligiositet och en tydlig katolsk offersymbolik, förstärkt av Fitzgeralds mord på Glass son Hawk (en son som inte fanns i verkligheten).

Glass upplevelser har gett upphov till en annan filmatisering, Man in the Wilderness/Mannen i vildmarken (1971) med Richard Harris, året efter hans strapatser i den västernrevisionistiska klassikern A Man Called Horse/Horse. Och historien lånar sig väl till ett ifrågasättande av pionjärernas heder och moral, inte minst de vitas slakt på både bytesdjur och indianstammarna — något som Arikara-ledaren får yttra i en något övertydlig scen.

Överlag så är Iñárritu film präglad av en förenkling som inte fångar upp komplexiteten i berättelsen särskilt väl. Stundtals får en som åskådare känslan av att se en märklig kombination av Tom Hanks som Robinson Crusoe-figur i Cast Away (2000) och Costner-rullen Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).

Och Iñárritu satsar mer på visa DiCaprios plågade ansikte gång efter gång eller spektakulära stridsscener (som den inledande attacken — upplevelsemässigt i nivå med Spielbergs chockerande öppning av Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan [1998] — eller det makalösa anfallet av björnen) än att skärskåda rollfigurernas motsägelsefulla drag. Det gör också att historien om överlevaren/återvändaren/den återuppståndne (betydelsen av det engelska ordet revenant) blir till en väl enkel hämndhistoria, en stapelvara från den billigare actiongenren.

Det som gör filmen riktigt sevärd är främst de storslagna miljöerna, filmade i naturligt ljus av den mästerlige Emmanuel Lubezki (som kanske för tredje året i rad får en Oscar, efter Gravity och Birdman). Med den nya digitala kameran Alexa 65 får han samspelet mellan människa och natur att vibrera av sinnlighet och känslor, inte märkligt att han så ofta har arbetat med Terrence Malick. Musiken av Ryuichi Sakamoto skapar också en alldeles speciell stämning i samverkan med de majestätiska bilderna.

Men även flera av skådespelarinsatserna i denna totalt mansdominerade film (som inte på något vis klarar Bechdel/Wallace-testet) är praktfulla: DiCaprio såklart som går in för självplågeriet med liv och lust; och Tom Hardy gör en av sina numera förväntade starka insatser som styckets skurk, bärande på mer motsägelsefulla drag än vad Iñárritu vill lyfta fram.

Så trots nomineringar och priser (och att Iñárritu redan förra året fick en Oscar) så är The Revenant inte 2015 års bästa film.

Betyg: 7 (av 10)

(The Revenant har premiär den 29 januari)