Martha Marcy May Marlene

Titelkaraktären (utmärkt spelad av Elizabeth Olsen, lillasyster till de sedan tidigare mediehajpade systrarna Olsen) slits i detta modernistiskt färgade drama mellan två helveten: det ena är uppväxtens familjeliv, i nutiden representerad av systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes flotta sommarhem i norra delen av delstaten New York där hon tillsammans med sin brittiske arkitektmake Ted lever ett på ytan bekymmersfritt men på djupet själlöst liv.

 

Dit kommer Marcy May, som hon blivit "döpt" i det kollektiv ute på landet där hon befunnit sig de senaste två åren. Inledningen visar hur hon desperat ringer systern, det är uppenbart att hon flyr från kollektivet. Efter ankomsten till systern får vi också i ett antal tillbakablickar se hur Martha (som är hennes ursprungliga dopnamn) blir till Marcy May under ledning av den Charles Manson-liknande ledaren Patrick (en som alltid utmärkt John Hawkes). 

I sökandet efter en annan tillvaro än den som präglat uppväxten accepterar Martha/Marcy May inledningsvis den personlighetsmanipulation som utgår från Patricks patriarkala hand: den, liksom andra av hans kroppsdelar, letar sig också in i hennes kropp men det sexuella övervåldet mot henne och de andra unga kvinnorna i gruppen rationaliseras av samtliga inblandade bort som en kroppslig och moralisk rening från den tidigare existensens inskränkta leverne.

Från detta flyr alltså Marcy May, som i tillbakavändandet till sitt ursprungliga liv försöker skapa sig en ny identitet, titeln sista namn Marlene syftar på det. Men erfarenheterna från kollektivet gör att hon ser på systerns existens med nya ögon och hon kan inte avhålla sig från att skarpt kritisera de materialistiska värderingar som ligger till grund för Lucys och Teds liv, vilket speciellt retar upp Ted. Lucy försöker prata med M (får man väl kalla henne nu), i samtalen kommer det liv fram som fick henne att söka något annat och, liksom många vilsna själar, därmed bli uppfångad av en sekt vars tillvaro på ett sätt tillfredsställer hennes längtan efter närhet och gemenskap, men i grunden är en våldtäkt på henne som människa.

Minnena av kollektivet och vad det kan göra med henne om de hittar henne präglar den största delen av filmen. Det skapar en ruggigt obehaglig ton av hot, både när vi ser hur Patrick och de andra är beredda att mörda för att upprätthålla föreställningen om sin egen överlägsenhet och när M lever hos sin syster med rädslan för att de andra plötsligt ska dyka upp.

Men här finns också ett drag av osäkerhet kring frågan om det vi ser från kollektivet verkligen hänt eller om det är en fantasi hos M. genererad av uppväxttillvaron — en grotesk spegelbild av denna.

Den psykologiskt inträngande skildringen är i högsta grad beroende av en skådespelare som kan förkroppsliga M-gestaltens olika karaktärsskikt, vilket Olsen lyckas alldeles utmärkt med, medan Hawkes får Patrick att bli ett inte bara fysiskt utan även i högsta grad psykiskt hot.

Slitningen mellan den själsdödande materiella tryggheten och den osäkra och våldsbenägna gemenskapen är ingen ovanlig konflikt i dramatiska gestaltningar av nutidslivet, men här genomförd med en konsekvens och iskyla som imponerar, alltifrån den debuterande regissören (tillika manusförfattaren) Sean Durkin till fotografen Jody Lee Lipe, klipparen Zac Stuart-Pontier och de andra bakom kameran.


Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se