Hanna

Kvinnor som actionhjältar var länge en sällsynthet på filmduken.

Visserligen fanns redan under stumfilmstiden matinéserier med kvinnor som under en följd av veckor utsattes för de skamligaste överfall och farligaste jakter, med ett klipphängande som spännande avslut på avsnittet, men trots kraftfulla hjältar som Modesty Blaise återkom detta som en stapelvara i film- och tv-utbudet först på 1990-talet — tänk Nikita (1990) och Xena (1995-2001).

På senare år har det blivit allt vanligare med kvinnor som uppvisar kampsportskompetens i en utsträckning som gör dem närmast oövervinneliga: Uma Thurman i Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer (2003 och 2004) och Hit Girl i Kick-Ass (2010) för att ta några exempel.

Denna senare film är intressant i ljuset av regissören Joe Wrights senaste film. Wright har tidigare gjort sig känd för mer traditionella dramaproduktioner, som Pride and Prejudice/Stolthet och fördom (2005) samt Atonement/Försoning (2007),

men slår nu till med en hämndaction där en 16-årig flicka, titelns Hanna (Saoirse Ronan, från Atonement, där hon gjorde en stark insats), har utbildats av sin far Erik (Eric Bana) att slå till mot hans förra arbetsgivare, CIA och särskilt hans chef Marissa (Cate Blanchett).

Marissa är stereotypen av en kvinna högt upp på
karriärstegen (inte helt olik Blanchetts roll i senaste Indiana Jones-filmen, en sovjetisk sadist från 1950-talet, vilket gör hennes "typecasting" här extra intressant), utan skrupler när det gäller att utöva våld — för nationens bästa eller sin privata vinnings skull.

Detta motiverar också i filmen Hannas delvis osedvanligt brutala framtoning: för att besegra det onda monstret måste hjälten själv bete sig som ett monster. Inget ovanligt i detta.

Fråga blir bara om det finns tillräckligt av motivering och dramatisk bärkraft i händelseförloppet för att kunna hålla åskådarintresset vid liv. I Kick-Ass var överraskningseffekten med flickan som spöar de vuxna männen genom sin skicklighet i strid tillräcklig för att få berättelsens högst suspekta (a)moraliska ton att passera.

 

Men i Hanna finns, trots den onekligen skickliga iscensättningen (som inte tenderar att klippa sönder actionscenerna) inte tillräckligt av varken överraskningar eller dramatiskt djup för att bli mer än en stunds Bourne-influerad genregodis.

Man har försökt att späcka anrättningen med kryddor från sagovärlden (därav de alltigenom stereotypa karaktärerna), allt från Rödluvan, den elaka styvmamman (Marissa) och häxan i pepparkakshuset (hon ska ta sig till bröderna Grimms hus på ett tivoli för att återse sin far i slutet) till Alice i underlandet, men det är huvudsakligen i Hannas relation med en jämnårig tjej, Sophie (Jessica Barden), som det finns något i filmen som pekar på en värdefull handlingstråd: hur hantera sin uppväxt i en fragmenterad och kaotisk värld, full med bisarra vuxna?

Film Trailers by Filmtrailer.com