Super 8

Kombinationen J.J. Abrams och Steven Spielberg låter som en våt dröm för varje filmproducent med medieuppmärksamhet och kassaintäkter som ledstjärnor i sin verksamhet.

Spielbergs inflytande på den senaste fyra decenniernas filmkultur kan inte överskattas och Abrams fick med tv-serierna Alias (2001-2006) och  Lost (2004-2010) ett genombrott som han använt för att skapa sig ett namn även inom film.

Mission Impossible III (2006)

och Star Trek (2009) visade att han kunde hantera det längre filmiska berättandet på ett fullt godtagbart sätt och när han nu gett sig i kast med att gå tillbaka till sin ungdoms filmbesatthet i Super 8 har resultatet blivit relativt gott.

Han har visserligen i hög utsträckning använt sig av flera tidigare filmer för att utforma sin småstadsvärld i mellanvästerns Ohio år 1979, inte bara Spielbergs egen E.T. (1982) utan även hans berättelse The Goonies i Richard Donners (skrikiga) version från 1985


samt Rob Reiners Stephen King-berättelse Stand By Me (1987), för att nu bara nämna några.

Och genren rymdinvasion har ju använts åtminstone alltsedan 1950-talet i amerikansk film, så inte heller här skapar Abrams något nytt.

Men genomförandet har en dramatisk och karaktärscentrerad fräschör som gör att man som åskådare inte störs av det (alltför) välbekanta.





Abrams har också lyckats i arbetet med de unga skådespelarna, inte minst Elle Fanning som spelar Alice, det spirande romantiska intresset i huvudkaraktären Joes (Joel Courtney) liv.
Men ambitionen att säga något moraliskt upplyftande, ett drag som präglat även Spielbergs filmer, tynger den sista delen av filmen på ett olyckligt sätt.

Det måste visas att Joe har lärt sig att gå vidare i livet efter mammans död i en olycka några månader tidigare och den känslomässiga återföreningen med pappa polisen blir alltför sentimentaliserad för att vara rimlig.

Och den varelse som sedan ett halvsekel är inspärrad på jorden, och vars flykt vid en tågurspårning  sätter igång hela händelseförloppet, blir till en alldeles för övertydlig symbol för den sinnestillstånd som finns under Joes städade yta.

För att denna morallektion skulle fungera dramatiskt hade krävts en betydligt svartare skildring av Joes liv, men filmskaparna har uppenbarligen inte velat ha temat som en undertext utan velat försäkra sig om att vi förstår att "monster-på-rymmen"-historien egentligen handlar om något "viktigare".

Vilket är synd, för den kopplingen förstår vi själva och det livfulla i skildringen av kompisgänget riskerar att dränkas i en sentimentalitet som Abrams och Spielberg gott kunnat undvika.






BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se