Black Swan

Vid årets Oscars-utdelning bekräftades att skådespelare bör söka efter lidande karaktärer om de ska ha en chans att få den eftertraktade statyn. Colin Firth som stammande kung och Natalie Portman som psykiskt och fysiskt krackelerad dansare — se där utsattheten för de som ställer sig i medieoffentlighetens strålkastarljus.

För nog är det en form av självbilder som filmarna ger oss och som den amerikanska filmakademin premierar. Därmed inte sagt att de specifika skådespelarna skulle göra svaga insatser, bara att det finns en tydlig upptagenhet kring det (fria) konstnärliga skapandet som blir märkbar vid dessa prisceremonier.

I Firths fall blir den förenklade skildringen av Albert, sedermera kung Georg VI, till en oidipal fallstudie med begränsad möjlighet att skapa förståelse för den historiska karaktären.

I Portmans fall görs hela skapandeprocessen till en serie likartade scener där moderns (Barbara Hershey) misslyckade karriär och balettmästaren Leroys (Vincent Cassel) krav på in- och utlevelse formar karaktären Ninas ständigt förvridna ansikte.

Det är svårt att se någon förändring eller dramatisk utveckling i huvudkaraktärens bana genom berättelsen, något som trots allt fanns i regissören Darren Aronofskys senaste film, The Wrestler (2008), med Mickey Rourke som den slitne proffsbrottaren "The Ram" Robinson.

Men Aronofskys filmer präglas av att vara pretentiösa metaforer för livet och konstens sätt att misshandla oss människor, i lidandeskildringar som har en tendens att bara bli för mycket.

Pi (1998),

Requiem for a Dream (2000) och The Fountain (2006) har varit tidigare studier i besatthet och det mänskliga priset för detta, med varierande nivåer av lyckat resultat.

 

 

Black Swan får huvudsakligen sin kraft från ett envist upprepande än en dramatiskt varierad skildring av ett sammanbrott som också innebär en uttrycksmässig höjdpunkt,

till skillnad från en av de filmer som angetts vara en inspiration, Michael Powell och Emeric Pressburgers The Red Shoes (1948), även den en berättelse där baletten som den kvinnliga huvudkaraktären ska uppträda i blir till en metafor för hennes egen existens.

I samarbete med Filmtrailer.se