Thomas Pynchon (född 1937) har sedan länge av många
litteraturkritiker ansetts vara en av USA:s främsta författare. Inte för de
enkla och okomplicerade intrigerna, inte heller för bristen på ambitionsnivå i
tematiken – tvärtom är det just det intrikata i såväl form som innehåll, stil
som tematik som gjort honom till en kritikerfavorit medan han aldrig producerat
någon riktig kioskvältare eller ständigt hamnat högt på försäljningslistorna.
Han anses ofta vara den främste postmoderne författaren i USA.
Hollywood-bolag har länge varit intresserade av att göra film på
Pynchons böcker, men det har stupat på hans komplexa litterära stil. När nu den
första filmatiseringen av en av hans böcker, Inherent Vice från 2009, får
svensk premiär så är det lämpligt nog en berättelse som har deckaren av modell
Raymond Chandler som utgångspunkt. Detta borde väl göra den publika
attraktionskraften uppenbar.
Men nu är det ju så att Pynchon och filmens
manusförfattare/regissör Paul Thomas Anderson inte bara följer en populär
genres mönster — man använder snarare detta för att hitta sidohistorier och
karaktärsteckningar som befinner sig bortom den enklare
genrelitteraturens/filmens gränser. Andersons film är alltså inte enbart en s k
film noir med en deckare, modell Humphrey Bogart, som får i uppdrag att lösa
ett brott och genom sin skicklighet och många prövningar visar sin mannakraft.
Handlingen utspelar sig 1970 och en, oftast påtänd,
privatdeckare vid namn Doc Sportello (Joaquin Phoenix) får av sin f d flickvän
Shasta (Katherine Waterston) uppdraget att hjälpa henne rädda sin nye älskare,
byggmiljonären Mickey Wolfmann (Eric Roberts), från att bli inspärrad på
dårhuset av hans fru och hennes älskare.
Redan här finns det tillräckligt mycket av komplikationer
för att göra en del åskådare förvirrade (och filmen har inte heller varit en
publikframgång i USA), men mycket mer av bisarra figurer och osannolika
intrigvändningar väntar.
Doc får fler och fler uppdrag, vilka stapplas på varandra i alltmer svårgripbara mönster, och figurer som etableras som stereotypa klichéer, som polisen ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin), visar sig ha många motsägelsefulla sidor.
Doc får fler och fler uppdrag, vilka stapplas på varandra i alltmer svårgripbara mönster, och figurer som etableras som stereotypa klichéer, som polisen ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin), visar sig ha många motsägelsefulla sidor.
I mångt och mycket kan man se Inherent Vice som en
fortsättning både på Hunter S Thompsons s k Gonzo-stil (sanslöst filmatiserad
av Terry Gilliam i Fear and Loathing in Las Vegas [1998]) och kultrullen The
Big Lebowski (i regi av bröderna Coen, även den från 1998) där Jeff Bridges på
ett likartat sätt dras in i märkliga händelseförlopp men själv är The Dude, en ”laid
back” hippie som bara vill ta det lugnt. Humorn i de båda filmerna ligger också
väldigt nära varandra.
Och Robert Altmans The Long Goodbye från 1973 är kanske
prototypen för denna dekonstruktion av manlighetsideal och etablerade
berättarmönster med Elliott Gould som Chandlereskt postmodern hjälte.
Paul Thomas Anderson har med Inherent Vice lyckats komma
tillbaka till den nivån när han slog igenom med filmer som Boogie Nights [1997]
och Magnolia [1999]. De senaste alstren — There Will Be Blood [2007] och The
Master [2007] — har varit misslyckade kombinationer av pretentiös tematik och
stora brister i den filmiska hantering av ambitionerna, men i Inherent Vice
finns en lyckad lätthet i användandet av en nästan uttjatad berättarformel.
En styrka i filmen är det utmärkta ensemblespelet, inte en
av skådespelarna gör en dålig insats vilket visar på Andersons skicklighet som
personinstruktör, en annan den kraftfulla visuella stil som Anderson och ständige
fotografen Robert Elswit (som även fotograferat många av de amerikanska filmer
som under de senaste tjugo åren varit de bildmässigt mest intressanta) lyckats
skapa.
Betyg: 8/10
(Inherent Vice hade premiär den 20/3)