Populära filmer på Sveriges biografer

Pressmeddelande från Svenska Filminstitutet:

Svenska filmer står högt i kurs hos biobesökarna kan man konstatera efter att ha tagit del av senaste tio-i-topp-listan över de mest sedda filmerna.

Johan Falk sköt in sig själv på plats nummer två efter premiären i fredags av Johan Falk – kodnamn Lisa  i regi av Charlotte Brändström.  
Små citroner gula av Teresa Fabik har befunnit sig på listan i fem veckor och har nu setts av fler än 100 000, närmare bestämt 105 105 och återfinns på plats nr fem.



Direkt efter ligger Maria Lang-deckaren Mördaren ljuger inte ensam av Birger Larsen, som hade premiär förra fredagen, och som kan ståta med 24 640 besök.

Svenska barn- och familjefilmer är det inte så gott om. På den senaste Guldbaggegalan vann Sune i Grekland – All Inclusive av Hannes Holm Biopublikens pris. Efter att ha legat hela 13 veckor på biotoppen har nu filmen totalt setts av 569 120 personer. En mycket stark siffra för en svensk barn- och familjefilm. Det innebär att Sune i Grekland  – All Inclusive är den mest sedda svenska filmen som haft premiär under 2012 och 2013. Dessutom får man gå tillbaka hela 20 år i tiden för att hitta en bättre siffra för en barn- och ungdomsfilm. Den filmen hette Sunes sommar.

– Det är ju oerhört roligt. Särskilt att biopubliken upptäckt igen att man faktiskt kan ta med sig både en halvdöv farfar som några bångstyriga barnbarn till samma film! På något vis är det alltid befriande när publiken lyckas ta död på målgrupps-tänket! säger filmens regissör Hannes Holm.

I hela 30 veckor har Malik Bendjellouls Oscarsbelönade Searching for Sugar Man befunnit sig på bioreportoaren och har plats nr nio på biotoppen. Hittills har 127 231 svenskar sett filmen på biografer i hela landet.

Publiksiffrorna kommer från distributörerna Nordisk Film, SF Film och Nonstop Entertainment.

Pristagare på BUFF 2013

Vinnare av årets barnfilmpris under barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF är Kauwboy. Malmö stad delar ut priset för tolfte året i rad och prissumman är 100 000 kr.

Kauwboy är en berättelse om vänskap, sorg och kärlek – en modern, stark och hoppfull film om hur man lär sig att hantera det allra svåraste. Filmen kommer att ha svensk biopremiär under våren 2013.

10-årige Jojo hittar en dag en fågelunge som han tar med sig hem. Han måste gömma den lilla kajan för sin pappa, som inte vill ha några fåglar i huset. Jojo ringer ibland i hemlighet till sin mamma, men han berättar inte om kajan. Hon fyller snart år och Jojo vill överraska henne, men hans pappa vill inte fira henne. Hans pappa har väldigt häftigt humör, så Jojo måste vara mycket försiktig.

Nederländerna 2012. Regi: Boudewijn Koole. 78 min. Holländskt tal. Svensk text. Distribution: Folkets bio. Från åk. 2.

Juryns motivering

Årets mest gripande film med barnskådespeleri i världsklass. En välgjord och hoppingivande film som tar oss med på en stark känsloresa om sorgbearbetning, kärlek och utsatthet. Den visar hur ett barn skapar en fantasivärld för att hantera sin verklighet och tar sig igenom en svår förlust genom att ta hand om en fågelunge. Filmen gestaltar en fin balans mellan sorg och vänskap ur ett barns perspektiv.

Jury 2013

Oliver Ussing, regissör, Danmark
Helen Ahlsson, producent Tre Vänner
Elisabeth Lundgren, kulturdirektör, Kulturförvaltningen, Malmö stad
Marcelo Arce-Castillo, vice ordförande i Malmö kulturnämnd
Peter Österlin (m), andre vice ordförande i Malmö kulturnämnd

Broken vinnare av Svenska kyrkans filmpris på BUFF

Rufus Norris långfilmsdebut Broken tilldelas Svenska kyrkans filmpris på BUFF i Malmö. Priset består av 50 000 kronor och delas ut till en film som håller hög konstnärlig kvalitet och synliggör rättvisefrågor. Broken har svensk biopremiär 22 mars.

Juryns motivering löd:

"Varför drabbar detta kaos mig? Broken släpper respektfullt en bomb med frågor och vi får själva hitta svaren. Filmen berör svårigheten i att vara människa i en värld som faktiskt är oförutsägbar och där hoppet också finns"

När 11-åriga flickan Skunk bevittnar en misshandel på sin gata dras hon in i en infekterad konflikt som successivt sammanflätar kvartersbornas livsöden. Broken, som är regisserad av prisbelönte teaterregissören Rufus Norris, med musik av Blur-sångaren Damon Albarn, hade premiär i Cannes och har tidigare belönats med en British Independent Film Award för Bästa film.

Nästa vecka, den 22 mars, får Broken svensk biopremiär.

Vinnare av Unga filmjuryns pris 2013 är filmen Molly Maxwell, regisserad av Sara St. Onge.

Om filmen:

Charmig komedi om 16-åriga Molly som går på en progressiv high school och försöker hitta sin grej. Alla andra elever verkar så talangfulla och Molly känner pressen från sina välmenande föräldrar och vänner att komma fram till vad som gör just henne unik. När en ung, snygg engelsklärare kliver in i handlingen känns allting ljusare, men när deras förhållande fördjupas blir situationen ohållbar.

Juryns motivering:

Det är en väl genomtänkt ungdomsfilm med ett intressant och realistiskt tema som vi tyckte tog publiken med storm. Trots det allvarliga och något udda ämnet har filmen en ljus sida, vilket gör filmen lätt att relatera till. Filmen är konstnärligt filmad med ljus och färg som binder samman handlingen och huvudkaraktärerna som utvecklas och förändras. Den moderna musiken kompletterar handling, personligheter och miljöer och skapar på så sätt ett känslomässigt band till åskådaren.

Även ett kortfilmspris delades ut och det gick till den danska Damn Girl, i regi av Kira Richards Hansen. Den handlar om 12-åriga Alex som hänger med killar, målar graffiti och dricker alkohol. Men puberteten gör livet mer komplicerat.

Förutom filmpriserna utsågs även årets bästa barnfilmsbiograf och det blev Elektra Bio i Västerås.

Under kvällen fick också Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad pris som den bästa europeiska barnfilm enav den europeiska barnfilmföreningen ECFA, en stor ära.

Johan Falk — Kodnamn Lisa

Berättelserna om Johan Falk (Jakob Eklund) och hans kamp mot svensk polisbyråkrati, inhemska gangsters och östeuropeiska megagangsters har nu producerat den femtonde filmen — och än är det inte slut.

De fyra första (1999-2003 samt 2009) gick upp på bio och möttes för det mesta av välvilliga kommentarer från kritikerna, som tyckte att Anders Nilsson både lyfte fram en viktig aspekt av det som händer i brotts-Sverige och att han lyckades göra häftig action. De följande tio filmerna har enbart släppts på DVD och nu är det alltså dags att runda av den här omgången.

 

Frank Wagner (Joel Kinnaman) avslöjas som polisinformatör, vilket leder till att hans chef tvingas sätta ett pris på hans huvud av den ryska maffian som inte vill få sina affärer i Sverige störda mer och de 500 000 kronorna gör att alla Västsveriges busar beger sig ut på jakt efter honom (vilket varken hindrar Wagner från att enkelt slå ner dem han möter eller röra sig på Göteborgs gator.

Wagner ber sin poliskontakt, alltså Falk, om hjälp för att rädda sig själv och sin familj (fru och son) och trots att Falk precis lämnat in sin avskedsansökan ställer han upp — och får de flesta av sina kolleger att göra detsamma. Utom de kvinnliga cheferna, som är misstänksamma mot allt vad dessa manliga män uträttar.

Nåväl, Falk och Wagner lyckas, trots att Wagner blir arg på Falk för att han avslöjats (vilket egentligen inte är Falks fel utan den svenska rätts- och polisbyråkratins) till slut ta död på den ryska maffian, sätta korrupta svenska advokater inom lås och bom samt till och med omvända en av de kvinnliga cheferna (Jessica Zandén, som gör en riktigt dålig insats som polischef) — medan den andra kvinnliga chefen pekas ut som okänsligt svin.

Charlotte Brändström har kallats in som regissör och det verkar som om ryktet om hennes insatser i fransk film fortfarande gör henne till ett gångbart namn i svenska producentkretsar. Men liksom i Wallanderfilmen Hämnden (2009) förmår hon inte berätta på ett spännande sätt och scenerna blir till väldigt stela uppställningar med ljussättning som mest påminner om tv-serier ur det franska förrådet där det viktigaste är att göra bilderna så snygga som möjligt, utan tanke på deras dramatiska roll.

Brändström får inte heller någon ordning på replikföringen, vilket ju inte är så konstigt med tanke på de klyschor ur polisfilmens förråd som manuset består av och skådespeleriet går överhuvudtaget på rutin från alla inblandade, från Eklunds "men, va fan" till Kinnamans method acting-mumlande. 

Även om Mikael Tornving gör sin vanliga gedigna insats som Falks närmaste chef, med en replikföring som ingen av de andra kommer i närheten av, räddar det inte detta sjunkande skepp.

Och vad menas med filmaffischens påstående att detta är en "oklippt version": har man använt allt inspelat material och "klippt i kameran" som ungarna får göra med sina första filmförsök? Eller innebär det att det finns en klippt version som producenterna tyckte var alltför tam och nu satsar på hårdare tag?

Och det planeras ännu en "säsong" filmer, sex stycken. Jisses!

(Johan Falk — Kodnamn Lisa har premiär den 15 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Faro

Faro är en populär semesterort i södra Portugal. Det är också en plats som pappan i Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius nya film drömmer om, därför har berättelsen om honom och hans dotter Hella (Clara Christiansson) fått detta namn som titel. Pappan (Jakob Cedergren) har dödat en annan man och ska gripas av polisen. Han flyr och Hella följer med. De lever i skogen under sommaren, men när hösten närmar sig har tiden kommit för att gör bokslut.

Edfeldt och Arrhenius lyckades med föregående långfilm Flickan (2009) skapa en suggestiv och vibrerande berättelse om huvudkaraktären och hennes ensamma liv en sommar när föräldrarna och storebror ger sig av till Afrika för att hjälpa folk i nöd där. Trots vissa osannolika situationer och händelser lyckades man där, hjälpta av Hoyte van Hoytemas sinnliga foto, forma en berättelse utan vare sig sentimentalitet eller brutalt våld — man lyckades till och med antyda att flickan begår självmord, utan att lämna åskådaren i en känsla av förtvivlan.

I Faro känns mycket igen från den föregående filmen: flickan (som nu är ett par år äldre), naturen, hopplösheten vid vägs ände, det (i viss mening) positiva slutet. Men trots att Flickan kanske inte berättade så mycket mer om bakgrunden till den berättelsens händelseförlopp är Faro i avsaknad av det som kunde fått historien att bli riktigt angelägen.

Vad är bakgrunden till mordet, hur kan det komma sig att polisen inte lyckas hitta far och dotter i skogen (det är ju ändå en förrymd mördare de letar efter) — och mest drabbande av allt för filmen som helhet: vad händer mellan far och dotter i skogen som gör det angeläget att berätta denna historia? För det som skulle kunna ge en bild av hur de närmar sig varandra eller alternativt separeras av vistelsen utanför civilisationen blir till ett enda stort Jaha.

Visserligen kan man säga att filmarna har eftersträvat någon sorts tillståndsberättande, där det inte är de yttre händelserna och de problem som karaktärerna stöter på som är det viktiga, det är ett djupborrande i deras relation som man söker arbeta fram. Men det lyckas man inte särskilt väl med och de bästa delarna av skildringen, huvudsakligen bilder på Hella och hennes upplevelse av världen (i mångt och mycket utan dialog) mer är som förlängningar av bilderna i Flickan, snarare än ett nytt sätt att skildra en karaktär på.

Och delar i berättelsen gör också att den alltför mycket tippar över i det bisarra (Gunnel Fred som tokig kvinna i skogen har inte den sagokaraktär som hade krävts för att göra de scenerna bärkraftiga) eller orimliga (en sen jakt på far och dotter leder till skottlossning när polisen på ett enkelt sätt hade kunnat omringa dem: det känns snarast som om man behöver avsluta berättelsen på något sätt och tar till en nödlösning).

Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius

Skådespelarmässigt gör Christiansson en bra insats och Cedergren kan knappast lastas för bristerna i manusets karaktärsteckning. Göran Stangertz gör här som polis sin sista roll och kommer att saknas i det svenska filmlivet.

Flickan var 2009 års bästa film och förhoppningsvis kan Edfeldt och Arrhenius komma fram med historier i fortsättningen som gör att man som åskådare inte känner att de kokar soppa på samma gamla spik.

(Faro har premiär den 15 mars)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Oz the Great and Powerful

The Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz (1939) är en av de mest älskade filmerna från Hollywoods klassiska era, det stora genombrottet för Judy Garland men också (tillsammans med Gone with the Wind/Borta med vinden från samma år) genombrottet för färgfilmen. 

 

Musical, familjefilm och fantasy på en och samma gång förkroppsligade Oz-filmen vad den amerikanska filmindustrin önskade erbjuda inte bara den amerikanska utan i lika hög utsträckning den internationella publiken, vilket man lyckades med i ungefär ett decennium ytterligare, innan tv plockade till sig tre fjärdedelar av publiken.

De påkostade och spektakulära aspekterna av Frank L Baums bok från 1900 gjorde att Walt Disney efter sin första tecknade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna (1937), ville fortsätta med Baums berättelse, men den var redan uppköpt av en annan producent. När rättigheterna till Baums tretton uppföljare om Oz blev tillgängliga köpte Disney dem och använde dem i sin tv-produktion, men någon långfilm blev det inte förrän 1985 med Return to Oz. Men eftersom den inte blev någon succé har man inte försökt sig på någon mer långfilm förrän nu, när den digitala tekniken gjort det möjligt att skapa fantasilandet Oz till fullo.

Att Sam Raimi valdes som regissör till en Disneyfilm hade för 20-30 år sedan framstått som en omöjlighet, Evil Dead-berättelserna (1981-1992) var knappast familjeunderhållning på den tiden. Men efter det har Raimi bland annat gjort tre Spider-Man-filmer (2002-2007) och är nu rumsren även i Disneyvärlden. Vilket bidrar till att Oz the Great and Powerful har blivit en så fantasi- och kraftlös film.

Berättelsen tar sin början 1905 när Oscar Diggs (James Franco, i en svag gestaltning och klädd så att han mest av allt liknar Abraham Lincoln) är trollkarl i en liten cirkus på landsbygden i Kansas, men mest av allt en lurendrejare, både i jobbet och i förhållande till kvinnor. När han ska fly från cirkusens starke man efter att ha kurtiserat dennes kvinna hamnar han (liksom Dorothy i 1939 års film) i en våldsam virvelstorm och landar i Oz, där han tas för att vara den trollkarl som ska störta den onda häxa som dödade den förre kungen. Efter det ska Oscar bli kung själv.

Problemet är bara att han dels inser att han inte har den magiska kompetens som krävs för att besegra häxan, dels är det inte helt klart vem häxan är av tre kandidater: systrarna Theodora (Mila Kunis) och Evanora (Rachel Weisz) eller kungadottern Glinda (Michelle Williams) — men systrarna är mörkhåriga och Glinda blond så det är egentligen inte så svårt att räkna ut det. 

Oscar får hjälp i sin kamp av apan Finley (röst Zach Braff) och en porslinsdocka (röst Joey King) samt ett gäng kittelflickare, munchkins och Quadlings.

Börjar inte detta få drag av Tolkien och Ringen-berättelserna? Även Baum byggde upp en hel värld med kartor och folkslag för sina böcker, även om han inte gjorde det med samma ambitioner som litteraturprofessor Tolkien. Och nog hade filmen kunnat inleda en efterlängtad serie berättelser om landet Oz, om det inte hade varit så att produktionen är så platt och fantasilös.

En hel del av skulden faller på Franco, som mest går omkring med ett snett leende (lurendrejaren) eller ett Stomatol-leende (hjälten), där har han och Raimi inte alls hittat karaktären. Och filmen faller i övrigt i Peter Jackson-fällan med att vara överdådig visuellt men berättelsemässigt bli en kopia på en kopia på en kopia osv på de senaste trettio årens superproducerade äventyrsfilmer för små och stora barn.

Likheten med Tim Burtons filmer — visuellt överdådiga, berättandemässigt svaga — får en ytterligare förstärkning i musiken som skrivits av Burtons huskompositör Danny Elfman (trots att denne deklarerade efter Spider-Man 2 att han aldrig skulle jobba med Raimi mer).

Filmen har redan spelat in en hel hög med guld (motsvarande vad Oscar ska få om han besegrar häxan) så nog blir det fler filmer — men bra är det inte.

(Oz the Great and Powerful har premiär den 15 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Invigning av BUFF 2013

Så har då den årliga barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, BUFF, startat. För trettionde gången ges här tillfälle att se film man annars i stor utsträckning går miste om på den vanliga repertoaren på tv eller DVD och trots att inte allt genom åren varit lysande är en sådan här festival nödvändig.

Numera finns också flera andra inslag än filmvisningar: skolbiodag, seminarier, finansieringsforum och diskussioner om barn- och ungdomsfilmens framtid — vilket gör att BUFF väl försvarar sin plats som den nationella festivalen på området.

Kvällens invigning hade dock kunnat få en smidigare start: ridåerna på storbiografen Royal löpte amok och for upp och ner, från sida till sida, en bra stund innan personalen fick ordning på det hela.

Härligt var att Uzi och Lotta Geffenblad fick Sydsvenskans och BUFF:s stora filmpris för sin mångåriga produktion av animerade filmer, bland annat Aprikoser (1996) och Bland tistlar (2005).

Festivalgeneralen Julia Jarl uttryckte sin stolthet över BUFF:s tre decennier och när väl ridåerna tillät det kunde publiken se den korta öppningsfilm som kommer att inleda varje visning under festivalen. I år är den gjord av eleverna på filmlinjen på Fridhems folkhögskola och visar en flicka som smyger iväg från det tråkiga vuxenkalaset till barnens eget rum — där de tittar på en film som visar barn som har ett roligt kalas! Antagligen anknyter öppningsfilmen även till festivalaffischen och programtidningens omslag som har en lite märklig bild på en äldre man som verkar ha väldigt tråkigt. Knappast lockande för en barnpublik kan man tycka.

 

Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad fick inleda festivalen, en ganska intetsägande historia som Apelgren burit på i tjugofem år. Mer om den senare i veckan när den har ordinarie biografpremiär, men den känns som en klonad version av de flesta svenska barnfilmer, allt ifrån Hugo och Josefin (1967) till Isdraken (2012): en välmenande berättelse om att lära sig hantera verkligheten och få ett erkännande för den man verkligen är, utan att kunna gripa tag i känslosträngarna.

 

Nåväl, fler filmer från många länder väntar på att ses och höras — bland annat en tysk version av en av Enid Blytons Fem-böcker, det blir en höjdare.

Den gröna cykeln

Tioåriga Wadjda (Waad Mohammed) bor i en välmående del av den saudiska huvudstaden Riyadh, tillsammans med sin mamma (Reem Abdullah) och ibland sin pappa. Eftersom mamman inte fött maken en son är han och hans familj nu på jakt efter en bihustru, vilket varken Wadjda eller hennes mamma gläds åt.

Wadjda är själv en framåt och företagsam flicka som på alla sätt ser till att skaffa sig pengar, inte minst för att hon sett en grön cykel som verkade sväva över trafiken i grannskapet när den kördes till affären— den vill hon ha, också för att tävla mot sin killkompis Abdullah (Abdullrahman Al Gohani).

Men det ses inte på alla håll med blida ögon att Wadjda är så aktiv. Inte minst den kvinnliga rektorn (Ahd) i den flickskola hon går i ser till att upprätthålla de manligt skapade normerna för kvinnor enligt en viss tolkning av Koranen. Fel skor, målade tånaglar och att kunna ses av män när de går utan huvuddukar eller slöjor på skolgården är absolut förbjudet för flickorna och konflikterna mellan Wadjda och rektorn är många.


Samtidigt som normerna gör att mamman inte får ses av makens manliga bekanta i hemmet eller att hon kan prova en (strikt röd) klänning i klädbutiken där en man är expedit (hon är tvungen att göra det på toaletten) får vi se hur kvinnorna i detta hårt styrda samhälle också tar till sig västerländska influenser när det gäller musik, tv-spel och kläder — men då gäller det att de gläds åt detta i hemmet. Relationen mellan Wadjda och Abdallah tyder också på att attityderna sakta håller på att förändras mellan könen.

Motsägelsefullheten blir extra tydlig när Wadjda försöker skaffa pengar för att köpa cykeln. I skolan ska det avhållas en tävling i Koran-kunskap och Wadjda bestämmer sig för att delta, trots att hon inte egentligen är intresserad. Men hon kämpar sig igenom svårigheterna — och här syns tydligt att denna första längre spelfilm från Saudiarabien är samproducerad med ett tyskt bolag. Själva den individuella strävan, och de stundtals väl didaktiska förklaringarna av begränsningarna för kvinnor, visar på att ett viktigt syfte varit att upplysa västvärlden om situationen i landet.

Det innebär inte att Den gröna cykeln (som i original heter Wadjda) blir en övertydlig kritik av den islamska kulturen, det är bara det att så här ser det ut.  Tonen i filmen är också lätt, den är en sorts feel good-berättelse kring en starkt konfliktfylld situation. Och det som kan verka vara ett så litet problem att det inte är värt att göra en film om leder på ett smidigt sätt till kritiska frågor om samhället som skildras — ungefär på samma sätt som flera iranska filmare de senaste decennierna jobbat för att undgå censuren i hemlandet.

Att det är en kvinna som regisserat och skrivit manus till denna insiktsfulla film om kvinnornas liv är närmast oundvikligt, men också ytterligare ett remarkabelt inslag i produktionen. Men arbetet för Haifaa Al Mansour var inte lätt, vid utomhusscenerna var hon tvungen att regissera från en bil för att inte väcka för mycket uppmärksamhet.

Lyckats har hon i vilket fall gjort med att skapa en lättillgänglig film om ett liv i förtryck, med svensk premiär på den internationella kvinnodagen.

(Den gröna cykeln hade premiär den 8 mars)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Mördaren ljuger inte ensam

Den svenska deckarfilmen är ingen ny företeelse och den har inte alltid varit beroende av Sjöwall-Wahlöö eller Mankell för sina historier. I tidernas gryning, dvs på 1940- och 50-talen, var det Stieg Trenter och Maria Lang (psedonym för Dagmar Lange) som gällde och Lang fick ett par av sina deckare med hjälten Christer Wijk (spelad av Karl-Arne Holmsten) filmatiserade av Arne Mattsson under tidigt 60-tal. Men sen blev det stopp och det är inte förrän nu som produktionsbolaget Pampas och TV4 gripit sig an uppgiften att starta en serieproduktion på Lang-deckarna. Man kan undra varför — förutom den givna anledningen att det mesta i övrig svensk deckarlitteratur redan har gjorts eller är på väg att göras till film och tv-serie.

 

Först ut av Langs deckare är hennes debut från 1949, Mördaren ljuger inte ensam, liksom så många av dem en pusseldeckare med handlingen utspelad på en isolerad plats. Jämförelserna med den engelska deckardrottningen Agatha Christie är given, även om många genom åren påpekat att Lang inte nådde upp till Christies förmåga att ge liv åt en berättelsestruktur som i grund och botten var en rigid skrivbordskonstruktion.

Och då återkommer vi till frågan varför Maria Lang och en (i förstone planerad) produktionscykel på sex filmer. Vad har man gjort med berättelserna för att de ska kännas fräscha efter mer än sextio år och finns det något i dem som gör dem relevanta i nutiden? Baserat på upplevelsen av denna första film är man som åskådare benägen att svara: ingenting. Visserligen finns här ett lesbiskt kärleksförhållande som central del i historien, men filmen är så försiktig och diskret i skildringen av detta att inte ens denna potentiella dynamit (inte minst eftersom handlingen är förlagd till ett obestämt tidigt 1950-tal) sätter fyr i skeendet.

Litteraturdoktoranden Puck Ekstedt (Tuva Novotny) bjuds av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) ut till den ö där han och hans fru Ann (Suzanna Dilber) ska ha en midsommarfest. Puck följer med när hon får reda på att Einar Bure (Linus Wahlgren), doktorand i historia vid samma universitet också är bjuden, men väl ute på ön upptäcker hon att det finns ännu fler gäster — alla med hemligheter och en tendens att ljuga, goda förutsättningar för en spänningsberättelse. Men danske Birger Larsen, som startade som regissör på ett utmärkt sätt i ungdomsfilmens värld med Låt isbjörnarna dansa (1989) och för tre år sedan fick BUFF:s och Sydsvenskans pris för sina insatser i den nordiska barn- och ungdomsfilmen för att under senare år mest vara inhyrd till att göra nordiska deckare på tv, förmår lika lite som Maria Wern-filmatiseringen Inte ens det förflutna förra året göra det troligt att detta ”tio små negerpojkar”-upplägg är något som nordiska filmskapare klarar av.

För efter en hyfsad inledning där karaktärerna presenteras och deras konflikter antyds (i ärlighetens namn mer än antyds i flera fall) glider berättandet över i en ohelig allians mellan seg walk-and-talk-information om förutsättningarna för konflikterna och osammanhängande scener där döda upptäcks och konfrontationer spelas upp. Spänningen befinner sig på nollpunkten.

Inte ens Ola Rapace som Wijk förmår få styrsel på händelseförloppet, trots att han är helt rätt för rollen. Karaktären blir i stället en fladdrig kvinnotjusare som mest får visa sin benägenhet att falla för fala kvinnors lockelser och att inte leta tillräckligt väl efter spår och indicier.

Wahlgren är mer motormekande halvklädd hunk än historiker, medan Novotny gör en god insats som Puck, hjältinna i Maria Langs fortsatta deckarserie — och kommande filmatiseringar.

(Mördaren ljuger inte ensam hade premiär den 8 mars)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Impossible

Maria (Naomi Watts) och Henry Bennet (Ewan McGregor) tillbringar julen 2004 i Thailand. De bor för tillfället i Japan, men Henrys arbete får honom att förflyttas till olika platser i världen. Maria är läkare men har valt att vara hemma för att uppfostra barnen Lucas, Thomas och Simon — detta håller hon på att omvärdera eftersom Henry börjar oroa sig för att han kommer att avskedas. Men ett större hot uppenbarar sig, tsunamin som dödade upp mot 300 000 människor annandag jul detta år.

Detta är förutsättningarna för katastrofdramat The Impossible, en film som tydligt betonar att detta är en SANN BERÄTTELSE — vad nu det egentligen innebär. Denna spanskproducerade film är inte mer sann än att den låter historien om en spansk familj gestaltas av engelsktalande skådespelare (samt några svenskar), uppenbarligen i en ambition att nå en så stor internationell publik som möjligt. Och i detta har man lyckats, filmen har redan spelat in vida mer pengar än vad den kostade att göra. Är den bra då? Nja, inte särskilt. 

Temat för filmen är hur familjen hittar tillbaka till varandra efter tsunamin och då borde relationerna mellan karaktärerna innan katastrofen slår till vara fylld av konflikter och problem för att detta återskapande av familjelyckan ska kännas angelägen.


Men allt är gulligull och alla i familjen är så goda och människovänliga att det inte finns något drama att arbeta med för filmskaparna.

Vad göra? Förutom själva tsunamin, som skiljer pappa Henry och småpojkarna från mamma Maria och trettonårige Lucas åt och skapar förutsättningen för denna post-apokalyptiska skildring, så är filmen i övrigt en upprepad serie av separationer och återförenanden, utan någon tydlig utveckling av karaktärerna eller deras relationer.

Och pojkarna, till vilka även pappan kan räknas, visar sig vara några hejare till att hantera svårigheterna, även sjuårige Thomas som tar hand om sin knappt två år yngre bror på ett moget och exemplariskt sätt. Alltmedan mamman skadad ligger i ett träd (i skydd undan fler jättevågor), på ett lastbilsflak eller i sjuksängen, omhändertagen av Lucas.

Skådespelarinsatserna är genomgående goda, med Tom Holland i rollen som Lucas och Samuel Joslin som Thomas överraskande skickliga, och regissören J.A. Bayona (som tidigare gjort skräckfilmen El Orfanato/Barnhemmet [2007]) lyckas göra den rent fysiska upplevelsen av smärta och ansträngning till en av filmens främsta kvalitéer.

Men upprepningen av separation-återfinnande dras ett par varv för mycket och med musikens överdrivna sentimentalisering och den alltför starka koncentrationen på familjen Bennett blir denna SANNA BERÄTTELSE om vad som hände i Asien julen 2004 inte så omskakande som den borde ha blivit.

(The Impossible har premiär den 8 mars)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se