The Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz (1939) är en av de mest
älskade filmerna från Hollywoods klassiska era, det stora genombrottet för Judy
Garland men också (tillsammans med Gone with the Wind/Borta med vinden från
samma år) genombrottet för färgfilmen.
Musical, familjefilm och fantasy på en
och samma gång förkroppsligade Oz-filmen vad den amerikanska filmindustrin
önskade erbjuda inte bara den amerikanska utan i lika hög utsträckning den
internationella publiken, vilket man lyckades med i ungefär ett decennium
ytterligare, innan tv plockade till sig tre fjärdedelar av publiken.
De påkostade och spektakulära aspekterna av Frank L Baums
bok från 1900 gjorde att Walt Disney efter sin första tecknade långfilm, Snow
White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna (1937), ville fortsätta
med Baums berättelse, men den var redan uppköpt av en annan producent. När
rättigheterna till Baums tretton uppföljare om Oz blev tillgängliga köpte
Disney dem och använde dem i sin tv-produktion, men någon långfilm blev det
inte förrän 1985 med Return to Oz. Men eftersom den inte blev någon succé har
man inte försökt sig på någon mer långfilm förrän nu, när den digitala tekniken
gjort det möjligt att skapa fantasilandet Oz till fullo.
Att Sam Raimi valdes som regissör till en Disneyfilm hade
för 20-30 år sedan framstått som en omöjlighet, Evil Dead-berättelserna
(1981-1992) var knappast familjeunderhållning på den tiden. Men efter det har
Raimi bland annat gjort tre Spider-Man-filmer (2002-2007) och är nu rumsren
även i Disneyvärlden. Vilket bidrar till att Oz the Great and Powerful har
blivit en så fantasi- och kraftlös film.
Berättelsen tar sin början 1905 när Oscar Diggs (James
Franco, i en svag gestaltning och klädd så att han mest av allt liknar Abraham
Lincoln) är trollkarl i en liten cirkus på landsbygden i Kansas, men mest av
allt en lurendrejare, både i jobbet och i förhållande till kvinnor. När han ska
fly från cirkusens starke man efter att ha kurtiserat dennes kvinna hamnar han
(liksom Dorothy i 1939 års film) i en våldsam virvelstorm och landar i Oz, där
han tas för att vara den trollkarl som ska störta den onda häxa som dödade den
förre kungen. Efter det ska Oscar bli kung själv.
Problemet är bara att han dels inser att han inte har den
magiska kompetens som krävs för att besegra häxan, dels är det inte helt klart
vem häxan är av tre kandidater: systrarna Theodora (Mila Kunis) och Evanora
(Rachel Weisz) eller kungadottern Glinda (Michelle Williams) — men systrarna är
mörkhåriga och Glinda blond så det är egentligen inte så svårt att räkna ut
det.
Oscar får hjälp i sin kamp av apan Finley (röst Zach Braff) och en
porslinsdocka (röst Joey King) samt ett gäng kittelflickare, munchkins och
Quadlings.
Börjar inte detta få drag av Tolkien och
Ringen-berättelserna? Även Baum byggde upp en hel värld med kartor och folkslag
för sina böcker, även om han inte gjorde det med samma ambitioner som
litteraturprofessor Tolkien. Och nog hade filmen kunnat inleda en efterlängtad
serie berättelser om landet Oz, om det inte hade varit så att produktionen är
så platt och fantasilös.
En hel del av skulden faller på Franco, som mest går omkring
med ett snett leende (lurendrejaren) eller ett Stomatol-leende (hjälten), där
har han och Raimi inte alls hittat karaktären. Och filmen faller i övrigt i
Peter Jackson-fällan med att vara överdådig visuellt men berättelsemässigt bli
en kopia på en kopia på en kopia osv på de senaste trettio årens
superproducerade äventyrsfilmer för små och stora barn.
Likheten med Tim Burtons filmer — visuellt överdådiga,
berättandemässigt svaga — får en ytterligare förstärkning i musiken som
skrivits av Burtons huskompositör Danny Elfman (trots att denne deklarerade
efter Spider-Man 2 att han aldrig skulle jobba med Raimi mer).
Filmen har redan spelat in en hel hög med guld (motsvarande
vad Oscar ska få om han besegrar häxan) så nog blir det fler filmer — men bra
är det inte.
(Oz the Great and Powerful har premiär den 15 mars)
Betyg: 4/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar