Året är 2044, berättarrösten tillhör Joe (Joseph Gordon-Levitt).
Han har ett något säreget yrke, även om han talar om för oss att det inte är en
så annorlunda värld. Han är nämligen en "looper" eller avrättare,
tjänsteman i brottsorganisationer som trettio år senare skickar personer till
honom för snabb förintelse.
Tidsresor är dock förbjudna, därför gäller det för
honom att vara snabb och effektiv i sitt yrke. En inte särskilt trevlig grabb kan
man tycka, speciellt när han visar sitt förakt för samhällets fattiga och mest
verkar njuta av ett snobbigt utseende, snabba bilar och att använda sig av
droger.
Men nu är ju detta trots allt en film som ska ha en
uppbygglig moral och därför handlar historien egentligen inte alls om tidsresor
och skjutande utan om att ta sitt ansvar för att världen ska vara möjlig att
leva i. Hur går då detta till?
Efter inledningens ganska tröttsamma vapenviftande
(tonårspojkarnas våta dröm) skapar manusförfattaren och regissören Rian Johnson
(Brick [2005] och The Brothers Bloom [2008]) ett stundtals mer engagerande
drama när frågan dyker upp vad som händer med dessa loopers i det ögonblick de
får sin egen trettio år äldre kropp att döda. Vilket val gör de då, låter de
sig själva löpa eller utför de sitt välbetalda yrke?
Joe ställs inför detta dilemma (som aviserats lite väl
tydligt genom att andra loopers genomgått samma prövning precis innan) och det
blir genom mötet med sitt äldre jag (spelad av Bruce Willis) som han inser
livets värde. Inte för att han precis älskar sig själv, snarare tvärtom. Han
inser i stället att det våld som den äldre Joe utövar för att få återförenas
med sin hustru, trots sitt vällovliga syfte, bara kommer att leda till
förödelse och ännu mer våld.
Båda versionerna av Joe söker nämligen efter den femåriga
pojke vilken tre decennier senare som gangsterledare under namnet Rainmaker
försöker radera ut alla loopers (oklart varför) och genom sin telekinetiska
förmåga tar makten över alla gangstersyndikaten (oklart hur).
Och det är i den äldre Joes resa tillbaka i tiden som tidshoppen
och konsekvenserna av handlingar i olika decennier blir som mest komplex — och
ärligt talat mest ofullständigt utredd.
Historiens upplägg har givetvis drag av flera av de
tidsresor som tidigare kunnat ses på film. Inte bara The Terminator- serien
(1984-2009), närvaron av Bruce Willis medför att Terry Gilliams 12 Monkeys/ De tolv apornas armé
(1995) dyker upp i minnet. Men Looper innehåller inte tillräckligt intressant
tankegods för att riktigt kunna mäta sig med dessa filmer — även om
filmskaparna försöker få den att framstå i samma dager, inte minst i de
eftertänksamma scenerna när Joe träffar mamman Sara (Emily Blunt) på den
amerikanska landsbygden.
Och det är i denna slutknorr på historien om Joe som det
innehållsligt mest tveksamma i filmen dyker upp. Sens moralen blir att bara kvinnor
stannar i hemmet och sköter om barnen och inte är inne i stan och horar så blir
världen en plats utan hat och våld. Att trycka in en sådan slutsats i en film
vars attraktionskraft i så hög utsträckning bygger på vapenskrammel och
skickligt iscensatta actionpartier visar på en konfliktfylld motsägelse hos
filmskaparna — en oförmåga att få ihop innehåll och filmisk stil som inte är
alltför ovanlig i action/fantasy/science fiction-genrerna.
Därmed inte sagt att Looper saknar intresse eller filmisk
skicklighet — snarare att den inte är så smart som den själv tror sig vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar