Hypnotisören

Författarparet  Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril skapade med romanen Hypnotisören från 2009, skriven under pseudonymen Lars Kepler, en ny kriminalromanserie som har gjort succé på många ställen i världen. Paganini-kontraktet och Eldvittnet har de följande åren också hamnat på försäljningstoppen i Sverige så en filmatisering var att vänta. Det oväntade var att Lasse Hallström, den svenske mysregissören i den stora filmvärlden, skulle ta sig an jobbet. Men som han har sagt: "Jag har aldrig gjort en thriller förut, men om jag inte hade fått bygga ut äktenskapsskildringen hade jag inte gjort filmen".

Och det märks tydligt var Hallströms intresse ligger. Filmen handlar betydligt mer, och är betydligt bättre, i gestaltningen av läkaren Erik (Mikael Persbrandt) och hans hustru Simone (Lena Olin) än i spänningsdelarna, som lider av en påtaglig ospänning och brist på rimlig undersökningslogik. Därmed inte sagt att äktenskapsdramat blir till något särskilt intressant, det följer svensk dramafilms väl upptrampade stigar med hysterisk kvinna och mannen med kommunikationssvårigheter. Däremot gör både Persbrandt och Olin (som gör en karaktär hon tagit patent på, men ändå är filmens behållning) bra insatser.

Intrigen rör de bestialiska morden på en Stockholmsfamilj och den polisundersökning, ledd av enslingen Joona Linna (Tobias Zilliacus), som kommer deras mörka hemligheter på spåren. Men egentligen handlar historien om Erik och Simone och hur de ska kunna lappa ihop sitt äktenskap efter det att han för ett par år sedan hade ihop det med en kvinnlig läkare på Danderyds sjukhus, hans arbetsplats (fast man ser inte något av hans ordinarie arbete).

Men Erik är en hyvens karl, som också har sina sår efter att ha varit för snabb att med hypnos som metod peka ut en äldre man som pedofil och därmed blivit skandaliserad. I linje med filmens grovkorniga moralism visar det sig dock under handlingens gång att han faktiskt haft rätt om mannen — och konstnären Simones hysteri blir inte heller till något verkligt hot mot familjelyckan. Hennes konstnärliga begåvning, som det dessförinnan ärligt sagt inte gått att upptäcka något av, gör också att kriminalfallet går att lösa.

Ett krav på en deckare är ju att den ska vara spännande, bland annat genom att följa en rimlig logik när det gäller spår, undersökningar och polisarbete och här misslyckas filmen helt. Polisen är helt inkompetent att göra det mest grundläggande av arbete och när information viktig för fallets lösande presenteras är det helt slumpmässigt, genom Erik hypnotiska gester (med tydlig förebild i amerikanska tv-serier som Medium eller The Mentalist) eller att man helt plötsligt kommer på att man borde titta i socialtjänstens handlingar. För att inte tala om slutet när centralfigurerna kan ta sig från Stockholm till Norrlands inland innan den lokala polisen ens hinner till platsen för upplösningen. Men så går det när en annan del av historien är den intressanta för filmskaparna men man ändå måste lösa brottsintrigen.

Musikaliskt och fotografiskt är filmen också skäligen medioker. Den enda scen som har ett genuint bildmässigt liv är när Simone under hypnos ska komma ihåg vad hon sett när den egna sonen kidnappas, då får vi se en variant av den amerikanske konstnären Andrew Wyeths berömda Christina's World från 1948, en oerhört vacker bild.

Och den bildmässiga torftigheten understryks vid eftertexterna (som är en omvänd spegling av förtextscenen). Då får vi en helikopterbild av Stockholm som varar i flera minuter, alltmedan staden försvinner mot horisonten — men varför? Har Stockholm haft en betydelsefull roll i dramat? Nej, inte alls. Liksom placeringen av familjen Bark i ett pittoreskt kvarter på Söder är inledningen och avslutningen (liksom flera andra bilder i filmen) bara motiverad av att sälja intrycket av Stockholm som en fotogenique inspelningsplats för utländska producenter.

(Hypnotisören har premiär den 28 september)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se