Så jävla metal

En långfilm som hade lämpat sig mer som tv-serie — en inte helt ovanlig reaktion på nutida biografpremiärer.

Death metal-trummisen Yasin Hellborg har med sin intervju- och klippfilm Så jävla metal gjort en i genuin mening kulturgärning när han samlat ihop material kring den svenska hårdrockens historia, från 1970 till idag.

Klippen, från det (för en nutida publik) hysteriskt roliga Svar direkt-inslaget från 1984 med Siewert Öholm som (i vanlig ordning) moralpanikens överstepräst, över minnesbilderna från hårdrockbandens enkla ursprung till Europes och Yngwie Malmsteens uppblåsta rockstjärnebeteende, gör filmen till en i stora stycken riktig guldgruva för fans av hårdrock i alla dess varianter, men också för dem som vill få en inblick i den kulturella och ekonomiska position som en inledningsvis marginaliserad musikform intagit på den nationella, och alltmer internationella, arenan.

Inledningens 70-tal, med band som November (Sveriges Led Zeppelin), och fortsättningens 80-tal, med Upplands Väsbys stoltheter Europe och Yngwie Malmsteen, är tyngdpunkten i filmen och belyser såväl styrkorna som svagheterna i filmen.


Skildringen av spelningarna på fritidsgårdar, låga gager och (med hjälp av nutida intervjuer) berättelser om det samtida mottagandet är bland de intressantaste delarna i hela filmen och med tanke på det bildmaterial som Hillborg säkert har kvar i gömmorna hade detta motiverat att i stället för en biograflångfilm göra en tv-serie. Å andra sidan är mycket av 80-talsdelen ganska ointressanta idolporträtt på fylleskildringsnivå, utan så stort allmänintresse att det motiverar den stora del som filmen ägnar åt det.

Ambitionen att täcka in så mycket som möjligt går också ut över möjligheterna att göra fördjupningar. Inte så att filmen skulle vara en akademisk avhandling utan enbart för att skapa en tydligare förståelse för såväl inledningsårens fascinerande start som det internationella genombrottets slagstyrka och de senare decenniernas fortsatta betydelse. Att Entombed fick möjlighet att spela balettmusik på Kungliga Operan 2002 är en viktig indikation på ett förändrat kulturklimat, men när det som här mest verkar vara ett tecken på att omvärlden börjat förstå hårdrockens kvalité hade man som åskådare önskat sig en ambition hos Hillborg är göra mer fokuserade uppföljande intervjuer, något som saknas i hela filmen.

Men en serie i tv hade man gärna sett.


Betyg: 6/10