Richard Hobert har ofta fått ta emot kritik för att hans filmer inte håller hela vägen: de anses ha enskildheter som innehåller genuin känsla och kraft, men de förlorar sig också i ovidkommande intrigspår och svagt skådespeleri (om man inte pratar om Tre solar från 2004 [och det gör man ofta] som katastrofen och kalkonfilmen under 2000-talet). Även den ambitiösa serien på sju filmer kring dödssynderna fick så småningom under seriens gång 1993-2000 kritikerna att rynka på näsan.
Liknande kritik kan onekligen riktas mot Hoberts senaste film. Den enkla biljetten till Antibes löses så småningom i berättelsen av den relativt nyblivne änkemannen George (Sven-Bertil taube, som här bör få en Guldbagge-nominering), som hela sitt vuxna liv haft en annan kvinna än sin hustru i tankarna, Christine (Catharine Rouvel).
Berättelsen har tydligen sin grund i Hoberts föräldrars liv och med Hobert själv som manusförfattare skulle man kunna tänka sig att filmen hade kunnat bli en stillsam och innerlig studie i Georges livssorg, men också hur han i äktenskapet slets mellan att stanna kvar eller lämna hustrun.
Men Hobert har inte kunnat nöja sig med det, utan lagt in en intriglinje med bedrägliga barn (Dan Ekborg och Malin Morgan), husförsäljning och hemsökelser av dem som George svikit, i en ton som blandar sentimentalitet och buskis så att det centrala i historien stundtals förloras ur sikte.
Lägg till detta en ung hemhjälp, Maria (Rebecca Ferguson) som under de tre åren som George varit änkling bestulit honom (med Georges vetskap: "det är inte så lätt att få någon som är trevlig att prata med", säger han) och under filmens gång hejdlöst kastar sig mellan att tala om för honom att han är en fin människa och att lämna honom i vägrenen i Luleåtrakten med en hjärtinfarkt — utan att vi som åskådare någonsin blir på det klara med varför hon gör det ena eller det andra just då (hon har en pojkvän som misshandlar henne är den övergripande förklaringen, ett motiv som just nu flitigt kopieras i den svenska filmen, se Björn Runges Happy End).
Dessa sidospår är olyckliga eftersom skildringen av George har en innerlighet som ofta berör, till stor del beroende på Taubes icke-sentimentala spelsätt.
Lägg till detta en tricksterfigur spelad av Torkel Petersson och den jordnära vännen Olof (Iwar Wiklander) och vi hade kunnat få den bästa Hobertfilmen sedan dödsyndernas inledning för ca femton är sedan.
Som filmen är nu är den ändå ett behagligt divertissement i ljuset av den svenska filmens kast mellan konstfilmens stirrande zombies och hjärndöda komedier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar