Vad ska man säga om en film som i realiteten är en enda lång hyllning till den nuvarande borgmästaren i New York, Michael Bloomberg (den 13:e rikaste personen i USA), förmedlad genom Virgin-ägaren Richard Branson (den 5:e rikaste personen i de förenade kungadömena) genom dennes nystartade produktionsbolag Virgin Produced?
Man kan med viss emfas hävda att det är en film som inte bryr sig så mycket om logisk intrig, intressanta och nyanserade karaktärer eller en spänningsuppbyggd handling. Den nöjer sig med att hylla (den manlige) individens rätt (eller kanske skyldighet) att med alla till buds stående medel slå sig fram bland de rika och mäktiga, med ett filmiskt uttryck som inriktar sig på stundtals pompösa specialeffekter men där dessa, till skillnad från vad som sker i till exempel Christopher Nolans bara delvis lyckade Inception (2010), inte har ett skvatt med något tematiskt innehåll att göra.
Eddie Morra (Bradley Cooper, skrämmande lik New York Rangers svenske målvakt Henrik Lundqvist) är en misslyckad författare på dekis som en dag får dunderpillret NZT av sin f d svåger, en dealare som snart hittas död. Eftersom Eddie befunnit sig i närheten blir han misstänkt för mordet, men liksom vid ett senare mord lyckas han slinka igenom polisens undersökningsnät och de försök som filmen gör att skapa någon sorts spänning genom morden blir till minimala intensitetsförhöjare – liksom de gånger när actionscener ska höja trycket.
Vad det i stället handlar om är att Eddie genom NZT visar sig kunna avancera från samhällets lägsta position, en man med konstnärliga ambitioner, till samhällets högsta position, en finanshaj som på några dagar slår världen med häpnad med sin kunskap.
Som om inte denna sagostruktur vore nog har regissören Neil Burger och manusförfattaren Leslie Dixon använt sig av några av de mest utslitna stereotyperna i denna sorts storstadsfabel (från Robert De Niros ringräv till manipulatör av finansmarknaden till den ryske lånehajen Gennady), utan andra ambitioner än att få dessa att motivera intrigens turer, ofta med minimalt resultat.
De digitala effekterna är alltså också huvudsakligen ett säljargument för att få oss att svälja pillret som talar om för oss att om man bara tar sig i kragen och utnyttjar hela sin hjärnkapacitet och inte bara en femtedel av den så kan all världens kunskap få oss att bli rika och mäktiga.
So what? Är det verkligen värt drygt 150 miljoner kronor att producera en film som inte använder mer än 20 % av den intelligens och kraft som den skulle kunna ha kapacitet till om den haft något intressant att säga?
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar