Heartbreaker

Romantiska komedier har, liksom dess "föregångare" romantiska musikaler (tänk Fred Astaire, Ginger Rogers och Gene Kelly) ofta haft handlingen förlagd till spektakulära miljöer, givetvis för att ha något visuellt att locka med när historien som sådan huvudsakligen handlar om relationer och mänskliga möten. Men det finns också ett påtagligt inslag av marknadsföring av regioner och platser i dessa stundtals utdragna bilder, scener och sekvenser där vi får se paret vi vet ska förenas i filmens slut träffas, grälar och (åter)förenas.

Den franska L'arnacœur/Heartbreaker är inget undantag och här är det Monaco som (antagligen) har fått stå för en hel del av finansieringen eftersom dess lyxiga värld exponeras flitigt under berättelsens gång.

Alex (Romain Duris, ofta använd i alla typer av franska filmer numera) är förföraren som driver en affärsrörelse tillsammans med sin syster och svåger (som får stå för en hel del av komiken i filmen) med avsikten att bryta upp förhållanden som inte är lyckliga. Inledningsvis får vi se deras skicklighet i sitt yrke, en kompetens som dock blir svårare att vidmakthålla i huvuddelen av berättelsen då Alex får i uppdrag att förhindra ett bröllop.

Problemet är dels att han ser att kvinnan i fråga, Juliette (Vanessa Paradis) verkar vara lycklig och att hennes blivande man är en trevlig prick (dock engelsman!), dels att han blir kär i henne. Eftersom detta är en romantisk komedi vet vi i publiken givetvis hur det kommer att sluta, därför blir vägen till det lyckliga slutet det viktigaste inslaget för filmskaparna att utforma. Och det är här som regissören Pascal Chaumeil och hans manusförfattare snubblar till.

Dels är Alex medhjälpare utrustade med så mycket övervakningsutrustning och identitetsbyten att man kunde tro att detta är en film där James Bond eller Jason Bourne snart dyker upp; det blir alldeles för orimligt att de har alla dessa resurser, speciellt när det är ett viktigt inslag i filmen att de måste hålla kvar uppdraget för att kunna betala en skuld till en (grovt karikerad) lånehaj (visserligen skulle man kunna tänka sig att det är just för att skaffa sig utrustningen som Alex satt sig i skuld, men nej, de är ett eget mini-CIA och det blir för otroligt).

Draget av riggad förutsättning för att historien ska kunna fortlöpa på det sätt den gör förstärks också av att Alex visar sig vara expert på vad han än gör, vilket minskar spänningen och risktagandet betydligt. Det blir helt enkelt för lätt för honom att lösa alla problem som uppstår, vilket leder till att hindren på hans väg att förenas med Juliette egentligen aldrig uppstår. Och även en romantisk komedi behöver ha lite av traditionell dramatik för att inte bara lunka fram. 

Detta blir mest märkbart i slutet av filmen när lösningen på problematiken ska presenteras, då finns inga egentliga problem (inte ens när Juliette, på ett ganska klumpigt sätt, inser att Alex spelat ett dubbelspel med henne) och karaktärerna bara bestämmer sig för att förenas.

Ett allvarligt problem är också att det aldrig slår några gnistor mellan Romain Duris och Vanessa Paradis. Visserligen var relationen mellan Ginger Rogers och Fred Astaire inte av det gulligare slaget, men när de spelade sina karaktärer så upplevde publiken att de ville ha varandra — detta händer inte här.

Med dessa invändningar i minnet så ska det inte förnekas att det finns en viss (gallisk?) charm i utförandet och en lätthet i tonen som de amerikanska filmerna i samma genre skulle må väl av att dra lärdom av.