True Grit

John Wayne och Jeff Bridges, the Duke och the Dude — båda numera Reuben J Cogburn, kallad Tuppen ("Rooster"). Är det möjligt?

 

I berättelsen True Grit, ursprungligen publicerad som följetong 1968, skriver Charles Portis om Cogburn, en U.S. Marshall som berättarjaget, ungmön Mattie Ross, träffade när hon var 14 år. Hon letade efter en hård man som kunde hjälpa henne att hämnas mordet på sin far och trots att Cogburn vid denna tid, kring 1880, var en överviktig, en-ögd och alkoholiserad man anställer hon honom och tillsammans med en Texas Ranger vid namn Laboeuf lyckas de döda mördaren Tom Chaney och det gäng, lett av Ned Pepper, som han anslutit sig till.

 

När följetongen blivit roman och köpts upp för att bli till en specialroll för den åldrande västern-ikonen Wayne (i en sorts lättviktig version av klassikern The Searchers/Förföljaren från 1956) gjordes en del ändringar som man nu har gått ifrån i bröderna Joel och Ethan Coens nya version. De säger sig inte ha sett Waynes Henry Hathaway-regisserade film från 1969 sedan de var barn, utan fångats av språket i Portis roman. De har också behållit Matties perspektiv som det centrala samt spelat in filmen i den del av USA där historien utspelar sig.

Båda valen har varit viktiga för att skapa den atmosfär som finns i filmen.

Miljön är hård och kall, i synk med det liv som människorna tvingas leva. Ganska tidigt i filmen blir detta påtagligt när Cogburn accepterat att Mattie följer med på jakten. De stöter på en hängd man och efter att ha konstaterat att det inte är Chaney låter de en indian/Native American ta hand om kroppen, den kan kanske inbringa pengar på något sätt. Men strax efter kommer en vit man ridande, med samma kropp slängd över sadeln. han har köpt kroppen och tänker samma sak, den kan kanske säljas, hel eller i bitar.

Denna värld, där människan inte är mer värd än vad han eller hon kan säljas för på en marknad, blir till en existentiell bild värdig bröderna Coens hela filmkarriär.

Från den spektakulära debuten med Blood Simple (1984)

 över gangsterberättelsen Miller's Crossing (1990),

den självrefererande Hollywood-berättelsen Barton Fink (1991)

till de stora genombrotten Fargo (1996)

och den ultimata kultrullen The Big Lebowski (1998)

samt Oscar-slukaren No Country for Old Men (2007)

 

och den självbiografiskt präglade A Serious Man (2009) har deras berättelser präglats av världar där människor ständigt är på jakt efter varandra, i avsikt att sluka, en lika ofta med resultatet att bli slukade, av sin granne.

Ett särdrag hos bröderna Coen är dialogens funktion att vara både en räddningsplanka och ett medel till totala missförstånd mellan människor (likheter och skillnader med Quentin Tarantino kan man fundera på). Därur kommer också den speciella humor som finns i deras filmer, en humor som verkar få sin särprägel från deras judiska bakgrund.

Det talade språket och dialogen är också det som ges en central funktion i True Grit, vilket är både en styrka och en svaghet i filmen.

Många av scenerna blir till verbala kamper mellan karaktärerna, inte minst eftersom Mattie är så skicklig på att använd språket i sitt umgänge med de äldre männen i sin omgivning. Detta skapar förutsättningar för flera strider där hon är den som segrar, vilket ger en intressant bild av vem som kommer att kunna använda sig av framtidens kommunikationsmedel till sin fördel — inte minst köns/genusmässigt.

Men samtidigt drar dessa scener ner tempot och passar inte alla gånger till den genre som berättelsen utspelas inom. Kontrasten kan vara verkningsfull, men blir stundtals till ett uppvisande av den verbala retoriken på dramatikens bekostnad. Hailee Steinfeld som Mattie är också mycket skicklig på att framställa en kraftfull 14-åring (Steinfeldts verkliga ålder) som för att överleva måste vara tuffare än de tuffa.

Jeff Bridges, i samma ålder som Wayne när han spelade Cogburn, framstår som betydligt mycket yngre, trots sin sluskiga framtoning. Och trots att han är en skicklig skådespelare (och en personlig favorit) så blir hans spelsätt här en aning för medvetet: det är alltid en fara när en skådespelare vet att figuren som han eller hon spelar ska framstå på ett visst sätt. Då spelar man utifrån resultatet, inte utgångspunkten, dvs situationen som figuren befinner sig i och närvarokänslan tonar ner. Inte minst uppstår denna risk när man ska framstå som rolig, då spelar man rolig.

I True Grit finns några exempel på detta, inte minst när Bridges ska sitta av en häst och hans grad av berusning gör att han snurrar runt och faller omkull. Spelar man detta som att Cogburn är rolig blir det buskis (i sin negativa betydelse), spelar man det som att han faktiskt försöker stå på benen men inte riktigt kan blir det till ett ögonblick av insikt.

Å andra sidan har bröderna tillsammans med sin husfotograf Roger Deakins numera skapat ett visuellt språk som på ett mycket skickligt sätt använder sig av det amerikanska landskapet dramatiskt effektivt, med en i detta fall kylslagen ton som på ett kongenialt sätt berättar historien på sitt sätt.

Så slutligen, kan både the Duke och the Dude vara the Rooster? Frågan måste besvaras med JA, även om de har lappen för olika ögon.

I samarbete med Filmtrailer.se